Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Göran Rosenberg

Ingen fiktion

Franska demonstranter gör Vichy-rebublikens version av Hitlerhälsningen - la quenelle - och vrålar ut sin avsky som samma fransmän en gång gjorde mot Dreyfus. Foto: Pierre Andrieu

Justitiemordet på den fransk-judiske officeren Alfred Dreyfus är rättsskandalernas rättsskandal.
Göran Rosenberg läser en roman om affären som överträffar en romanförfattares fantasi.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

Robert Harris

"An officer and a spy"

Hutchinson, 496 s.

Den 26 januari i år, dagen innan minnesdagen av Förintelsen, marscherade en inte oansenlig folkmassa på Paris gator och skanderade Juifs, hors de France! Judar, ut ur Frankrike!

Detta var en händelse som hade väckt eko i vilket europeiskt land som helst, men i Frankrike kunde knappast någon med minsta kännedom om sitt lands historia undgå att dessutom höra ekot från den folkmassa som den 5 januari 1895 kantade kapten Alfred Dreyfus väg genom Paris gator från dom och degradering till deportering och livstidsisolering på en klippö utanför Franska Guayana.

"Död åt judarna", ropade folkmassan.

Under de över tio år som Dreyfusaffären skakade och delade Frankrike skulle antijudiska upplopp komma att utbryta i snart sagt varje fransk stad, judiska affärer och byggnader brännas, judar attackeras och misshandlas och ropet "Död åt judarna" gång efter annan eka genom den franska offentligheten. Över hela Frankrike nådde antisemitiska tidningar och pamfletter miljonupplagor och i inflytelserika delar av det franska etablissemanget blev antisemitism ett legitimt tecken på patriotism och respektabilitet.

Frågan huruvida Alfred Dreyfus var skyldig eller inte till det spioneri han dömts för blev mycket snart underordnad det faktum att han var jude. Att det också mycket snart stod klart att han var oskyldig, påverkade inte prioriteringen nämnvärt. Den brottsliga konspiration som organiserades inom den franska militärledningen och säkerhetstjänsten för att dölja spåren efter justitiemordet på Dreyfus föddes och frodades i ett starkt antisemitiskt samhällsklimat.

Det faktiska händelseförloppet är som hämtat ur en roman. Eller snarare, det är svårt att föreställa sig en roman som skulle kunna överträffa det faktiska händelseförloppet.

Den 22 december 1894 rannsakas och döms kapten Alfred Dreyfus i en hemlig krigsrättegång för högförräderi, varvid det enda offentliga bevis som presenteras (ett handskrivet papper) är så svagt att det under sittande rättegång måste förstärkas med ett hemligt (!) bevis som ingen utomstående, allraminst Dreyfus och hans försvarsadvokat, får se.

På Djävulsön, en före detta spetälskekoloni som återöppnats för att hysa en enda fånge, utsätts Dreyfus för en fängelseregim som skulle få de flesta romanskildringar av psykisk tortyr och fysisk isolering att blekna.

När den nytillsatte chefen för den militära säkerhetstjänsten, överste Georges Picquart, till en början helt övertygad om Dreyfus skuld, därtill inte helt förtjust i judar, snart uppdagar den verklige förrädaren, en armémajor och notorisk bedragare vid namn Esterhazy, intrigeras Picquart bort från säkerhetstjänsten och från Paris, alltmedan konspiratörerna inom generalstaben och säkerhetstjänsten ogenerat förfalskar ännu ett dokument som "slutgiltigt" ska bevisa Dreyfus skuld.

Och det här är bara början.

När Émile Zola i januari 1898 publicerar sin uppseendeväckande anklagelseakt, "J'accuse", där konspirationen mot Dreyfus målas upp i minsta rättsvidrig detalj, har Dreyfus varit fjättrad på Djävulsön i nära fem år (på nätterna bokstavligen slagen i bojor). Därefter ska följa ytterligare sju år av rättsövergrepp innan han slutgiltigt förklaras oskyldig.

Dessförinnan har Dreyfus hunnit dömas en gång till (för att sedan benådas), Émile Zola dömas för förtal och tvingas i landsflykt (för att sedan dö under mystiska omständigheter), och spionavslöjaren Georges Picquart arresteras och fängslas (för att sedan utses till krigsminister i en ny regering).

Som sagt, vem behöver en roman om Dreyfusaffären?

Nu finns den likväl, den första såvitt jag kunnat utröna, skriven av den engelske författaren Robert Harris.

Och det är bara att ge sig; "An officer and a spy" är en roman som bara väntat på att bli skriven.

Den har i varje fall allt som krävs för att förstå varför Dreyfusaffären har förblivit rättsskandalernas rättsskandal. Den har också allt som krävs för att konkurrera med vilken fiktiv spänningsroman som helst. Därmed finns också risken att läsaren inte alltid tror att den här berättelsen, också i sina mest osannolika intriger, är sann. Gång efter annan ertappar jag mig själv med att vilja gå till källorna för att försäkra mig om att det inte är Harris som fablar.

Som exempelvis attentatet på Dreyfus stridbare försvarsadvokat Labori, skadskjuten i ryggen två dagar innan den andra krigsrättegången mot Dreyfus ska inledas i augusti 1899, något som inte hindrar att rättegången inleds utan Labori, vilket onekligen gör det lättare för konspiratörerna att få Dreyfus dömd en andra gång.

Och så är det naturligtvis överste Georges Picquart, Dreyfusaffärens osannolike hjälte, säkerhetschefen som avslöjade sin egen säkerhetstjänst och sina egna överordnade, och som med sitt mod och sitt rättspatos hade kunnat vara hämtad ur en riddarroman.

Nu blir han i stället romanens berättare och huvudperson som likt en Vergilius ledsagar oss genom ett franskt rättsrötehelvete kantat av det ena rättsövergreppet efter det andra, till dånet från en sinnesdövande bullermatta av antisemitisk propaganda.

Nazisterna skulle inte haft det minsta att lära ut i Dreyfusaffärens Frankrike.

Under läsningen av boken är det svårt att inte reflektera över händelser och företeelser också i vår tid; de rättslösa fångarna på Guantánamo, terrorkrigets hemliga tortyrfängelser, de olagliga avlyssningarnas fredlösa avslöjare, de nymornade antisemiterna på Paris och Budapests gator.

I ett tackord skriver Robert Harris att han fick idén till boken om Dreyfusaffären av Roman Polanski, och eftersom Polanski tidigare gjort film på en av Harris böcker ("The ghost writer"), kom det knappast som en överraskning när han i höstas meddelade att det blir en film också på den här.

Jag tror att Polanskis största utmaning därvidlag blir att göra en film som på frågan: har detta verkligen hänt?, måste kunna ge det övertygande svaret: ja det har det.

Bara så tror jag kan en film om Dreyfusaffären, liksom en roman, motivera sin existens.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!