Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Göran Rosenberg

Göran Rosenberg: Vägra packa väskorna

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och Göran Rosenberg.

Det är sant att all världens judar inte kan ställas till svars för staten Israels politik, men det är också sant att staten Israel gör allt starkare anspråk på att företräda också dem.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Benjamin Netanyahu har offentligt förklarat att han inte bara ser sig som premiärminister i Israel utan också som ledare för "det judiska folket".

I den senare rollen har han gång efter annan upplyst "det judiska folket" om att det inte har någon framtid i Europa och därför borde packa sina väskor och flytta till den militärt befästa apartheidstat han är på väg att förvandla Israel till.

Ett arabiskt grannskap sett genom taggtrådsstängslet som löper mellan det och det judiska samhället i staden Ramla i Israel.Foto: Dan Balilty

Uttrycket apartheidstat använder han förstås inte, men det är det slags stat som återstår sedan Netanyahu nu öppet sagt vad han alltid tyckt, nämligen att han inte vill ha någon palestinsk stat vid sidan av Israel, vilket innebär att det han vill ha är en stat som inom sig ockuperar tre miljoner palestinier.

Vad han därmed har att erbjuda "det judiska folket" är en stat med skilda rättssystem för skilda folk, en stat där murar, barriärer, separatvägar, bosättningar och militär övermakt för överskådlig tid är tänkt att göra livet tryggt för de judar i exempelvis Malmö eller Paris som säger sig ha fått nog av antisemitiska trakasserier och påhopp och är beredda att packa väskorna.

 

Jag vill inte ifrågasätta den genuina rädslan och oron hos dem som säger så, men jag har svårt att bortse från att det är en rädsla och oro som samtidigt aktivt underblåses av en israelisk regering som inget hellre vill än att Europas judar ska börja se livet bakom staten Israels etniska barrikader som "det judiska folkets" enda framtid.

Jag har också svårt att tills vidare se någon rimlig proportion mellan hotbild och rädsla. De associationer som ibland görs till 1930-talets judeförföljelser är i bästa fall okunniga, i värsta fall otillständiga.

Trots de ökade attackerna mot judar och judiska institutioner och den elakartade spridningen av öppet judehat i framför allt muslimska miljöer, gäller fortfarande att Europas judar aldrig varit så rättsligt omgärdade, så socialt integrerade och så religiöst och kulturellt omhuldade som i dag (minnet verkar på den här punkten vara kort, 1958 vägrade var femte svensk att ha en jude som granne).

 

Allt detta kan naturligtvis komma att ändras. Europa befinner sig i kris och det är många som har anledning att vara rädda. Det kan finnas flera skäl för små judiska församlingar att känna oro inför framtiden, men den från Jerusalem propagerade föreställningen att judarna inte har någon framtid i Europa är tills vidare inte ett sakligt konstaterande utan ett politiskt och ideologiskt ställningstagande.

Det är därmed också ett politiskt och ideologiskt ställningstagande att vägra låta sig skrämmas, att vägra packa väskorna, att klart och tydligt deklarera att "det judiska folket" inte har någon framtid i Netanyahus apartheidstat, att Europas mångkulturella verklighet, på gott och ont, också är dess judars.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.