Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Göran Rosenberg

En farlig urvattning av begreppet antisemitism

Karolinska är återigen i mediernas sökljus.Foto: PONTUS LUNDAHL/TT
Göran Rosenberg. Foto: OLLE SPORRONG

Det senaste ”Uppdrag granskning” om den antisemitanklagade överläkaren på Karolinska har väckt debatt.

Göran Rosenberg anser att Svante Weyler och SKMA spelar högt med sin sakliga och moraliska auktoritet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Svante Weyler, ordföranden i Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, har i ett inlägg i Dagens Nyheter (9/11-19) lagt ytterligare bränsle på den medieeld som i över ett år försökt göra en klinik på Karolinska sjukhuset till en härd för antisemitiska trakasserier och bidragit till att föra upp kliniken på listan över de tio värsta antisemitiska incidenterna under 2018. 

Kommitténs formella uppgift i sammanhanget var förvisso enbart att bedöma huruvida fyra bilder som delats på Facebook var antisemitiska eller inte. Men därmed lade man sig i praktiken också i frågan om huruvida en överläkare på Karolinska sjukhuset, Inti Peredo, haft antisemitiska motiv för att flytta en läkare med judisk bakgrund från en verksamhet till en annan. I varje fall kom SKMA:s bedömning av bilderna att spela en central roll för att underbygga den omflyttade läkarens påstående att så var fallet, det vill säga att han i sitt arbete på kliniken hade trakasserats på grund av sin judiska härkomst.

Läkaren Inti Peredo.Foto: "Uppdrag Granskning" / SVT

Också sedan en omfattande externutredning av saken visat att så inte var fallet, att det fanns gott om andra förklaringar till konflikterna på kliniken, fortsatte etablerade medier att förmedla bilden av antisemitisk förföljelse som konfliktens kärna. När så Simon Wiesenthalcentret i Los Angeles i otvetydiga ordalag ställde sig bakom den anmälande läkarens version av konflikten tycktes fakta i målet inte längre spela någon roll. För säkerhets skull inledde den anmälande läkaren och Wiesenthalcentret en kampanj för att också diskreditera och desavouera externutredningen. I ett brev till sjukhusledningen från Wiesenthalcentrets rabbi Abraham Cooper betecknades utredningen som ”ett slag i ansiktet på varje jude”. 

Också SKMA (genom Svante Weyler) uttalade sig kritiskt om utredningen och betecknade den i ett brev till sjukhusledningen som ”ett karaktärsmord” på den anmälande läkaren, vilket återigen visar att SKMA i den här frågan hade engagerat sig i något betydligt mer än i bedömningen av fyra bilder. Det karaktärsmord på Inti Peredo som de eventuellt falska eller obestyrkta anklagelserna från den anmälande läkaren mot honom skulle ha kunnat innebära, verkar inte ha bekymrat Weyler eller SKMA lika mycket.

Svante Weyler, ordförande i SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism.Foto: OLLE SPORRONG

Kvarstår att vid sidan av den anmälande läkarens version av händelserna var i princip de fyra bilderna det enda underlaget för anklagelserna mot Inti Peredo (påståenden om antisemitiska inlägg på en spanskspråkig debattsajt har inte kunnat verifieras och det finns starka indicier som talar emot att det är Inti Peredo som skrivit dem). De externa utredarna kunde inte hitta något annat underlag, och tills vidare har ingen annan heller kunnat göra det. 

Så därmed till bilderna och till frågan om hur man kan bedöma vad som är antisemitism och vad som inte är det. I ”Uppdrag granskning” fick jag de fyra bilderna förevisade för mig. De var alla delade vid tiden för det blodiga kriget i Gaza sommaren 2014, och de var alla att ses som starkt kritiska kommentarer till Israels roll och agerande i kriget. 

De fyra bilderna som Inti Peredo delat på sin Facebook, och där de två längst till höger av SKMA ansetts ha antijudiska undertoner. Den värsta bedömdes vara den längst ned till höger.Foto: SVT/”Uppdrag granskning”

Och här kommer vi till skillnaden mellan mitt sätt att bedöma bilderna och Svante Weylers. Svante Weyler hävdar att en antisemitisk bild är en antisemitisk bild oavsett bakgrund och sammanhang. Min uppfattning är att bakgrunden och sammanhanget likväl kan ha betydelse för bedömningen. Det är sant att det finns bilder som är otvetydigt antisemitiska till sin karaktär, och att den som publicerar dem, i vilket sammanhang det än vara må, rimligen inte kan ha någon annan avsikt än att hetsa mot judar. Men det finns också bilder där den antijudiska avsikten inte är lika uppenbar, eller åtminstone bilder där den uttalade avsikten sägs vara att kritisera Israel. Det hindrar naturligtvis inte att avsikten likväl kan vara att hetsa mot judar och att kritiken av Israel bara är en täckmantel för judehat, men för att avgöra den saken krävs ibland något mer än att bara titta på en bild.

Därmed kommer vi till den svåra frågan om gränsdragningen mellan kritik av Israel och antisemitism.

Av de fyra bilder som lades fram för mig fanns i tre av dem, som jag kunde bedöma saken, ingen entydig antijudisk avsikt, inga klassiska antijudiska symboler och koder, däremot uttryckte de alla i karikatyrens form en stark kritik av Israels agerande i Gaza och av omvärldens likgiltighet. I ett annat sammanhang, där man tydligare hade kunnat förstå att målet var judarna och inte Israel, hade min bedömning sannolikt blivit en annan.

På den fjärde bilden ställs en uniformerad israelisk kvinnlig soldat vid sidan av en uniformerad kvinnlig nazist under texten ”Nazityskland 1941, sionistiska Israel 2014”, och budskapet är otvetydigt; dagens Israel är att jämföra med gårdagens Nazityskland. Därmed är det också en bild med en till synes klockren antijudisk avsikt eftersom syftet med en sådan jämförelse i regel är att rentvå nazismen och ”normalisera” Förintelsen. Om än en djupt problematisk bild således, försökte jag likväl bedöma också den i sitt sammanhang. Här fanns exempelvis omständigheten att samma person som hade delat den bilden på Facebook, under ungefär samma period också hade delat bilder och artiklar som närmast kan betecknas som anti-antisemitiska. Den 17 december 2014 en artikel ur Aftonbladet med rubriken ”SD:s tankar om judar skrämmer”. Den 10 maj 2015 ett antinazistiskt bildkollage med titeln ”Segern mot nazismen!!!” och texten ”Aldrig mer”. Den 27 januari 2015 en intervju i Dagens Nyheter med Hédi Fried under rubriken ”De överlevande berättar: Rädd att det ska hända igen”. 

Det var mot den bakgrunden som jag i programmet ansåg att man skulle kunna uppfatta delningen av den problematiska bilden som ett utslag av okunnighet (om bildens antisemitiska laddning) snarare än av antisemitism.

Simon Wiesenthalcentret applåderade också Donald Trumps beslut att flytta den amerikanska ambassaden till Jerusalem.

Därmed kommer vi till den svåra frågan om gränsdragningen mellan kritik av Israel och antisemitism. Det finns i dag starka krafter som vill vidga begreppet antisemitism till att omfatta allt fler former av Israelkritik, exempelvis den bojkott av Israel som förespråkas av BDS-rörelsen (Boycott, Divestment, Sanctions). Samma Simon Wiesenthalcenter som tveklöst var beredd att stämpla läkaren Inti Peredo som antisemit, var lika tveklöst beredd att stämpla två kvinnliga amerikanska kongressledamöter, Ilhan Omar och Rashida Tlaib, som oförbätterliga antisemiter, unapologetic antisemites, på grund av deras stöd till BDS, och dessutom applådera Israels beslut att vägra dem inresa i landet. Simon Wiesenthalcentret applåderade också Donald Trumps beslut att flytta den amerikanska ambassaden till Jerusalem och har vid flera tillfällen markerat sitt stöd för Israels bosättarpolitik. Centret har också betecknat en Corbynledd regering i Storbritannien som ”ett existentiellt hot mot judar”, och fört upp Jeremy Corbyn på samma tio-i-topp-lista över antisemitiska horrörer i världen som Karolinska sjukhuset.

Donald Trump visar upp beslutet att flytta USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem.Foto: BACKGRID USA / STELLA PICTURES

Allt detta är både absurt och farligt. Vi lever i en tid då antisemitiska idéer och stereotyper sprider sig lavinartat på nätet. Då stater och regeringar ogenerat använder sig av antisemitiska konspirationsteorier för att med hat och rädsla mobilisera opinioner och konsolidera makt. Då öppet antisemitiska partier och rörelser ogenerat talar samma språk som en gång Hitler och nazismen. 

Men också i en tid då anklagelser om antisemitism har blivit ett politiskt slagträ för att misskreditera och oskadliggöra politiska motståndare; exempelvis i händerna på Trumps republikaner i USA (den som röstar på demokraterna röstar på judarnas fiender) och Boris Johnsons konservativa i Storbritannien (den som röstar på Corbyn röstar på judarnas fiender). 

Jag utgår därför från att han snarast får den upprättelse han förtjänar.

Inte heller en infekterad och komplicerad personalkonflikt på Karolinska sjukhuset tycks i det sammanhanget ha varit för liten för att inte falla offer för det som på svåröversättlig engelska har kallats the weaponisation of antisemitism

Tyvärr har Svante Weyler och SKMA genom att de facto ställa sig bakom en enda persons version av konflikten, och därigenom de facto ge stöd åt Simon Wiesenthalcentrets politiska agenda, spelat högt med såväl sin sakliga som moraliska auktoritet. 

Så långt saken har gått att utreda vet vi nu att anklagelserna mot Inti Peredo för antisemitiska trakasserier förblivit obestyrkta eller helt saknat grund. Jag utgår därför från att han snarast får den upprättelse han förtjänar. Liksom att de institutioner och medier som okritisk förmedlat och förstärkt en djupt ensidig bild av en personalkonflikt på Karolinska Sjukhuset, och därmed de facto bidragit till en farlig urvattning av begreppet antisemitism, tar sitt ansvar och kritiskt granskar såväl sig själva som hela denna affär.

 

Göran Rosenberg är journalist, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Han har bland annat skrivit böckerna ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz” och ”Det förlorade landet”.

Kulturlivet – snart en mansfri zon?

Nu dominerar kvinnorna som författare. Har något gått förlorat medan vi varit upptagna av kulturtanternas revansch och kulturmännens sorti?

Åsa Beckman och Daniel Sjölin analyserar varför männen överger kulturlivet. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen.