Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Göran Rosenberg

"Det som vi människor är kapabla till"

Koncentrationslägret Auschwitz i Polen. Bilden är tagen vid minnesdagen för 10 år sedan.Foto: Sean Gallup

Mitt i allt det begripliga måste vi frammana känslan av det ofattbara. Det skulle kunna vara jag.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I Dagens Nyheter (19/1) skriver professor Georg Klein klokt att vi behöver minnas Förintelsen som "ett exempel på vår arts inneboende kapacitet till den yttersta ondskan". Inte som någonting "obegripligt" utan som någonting fullt möjligt att förklara och förstå; detta är vad vi människor under vissa omständigheter är kapabla till.

Och så är det naturligtvis. Förintelsen genomfördes av människor ungefär som vi, i en kultur ungefär som vår, i en tid inte så avlägsen vår egen, under omständigheter som är kartlagda in i minsta detalj.

 

För den som vill begripa finns allt att veta. För den som vill påminna sig vad människan under vissa omständigheter är kapabel till finns dokumenten, dagböckerna, bilderna, protokollen, vittnesmålen, brottsplatserna och förintelsemuseerna - i skrivande stund ett trettiotal världen över. Förintelsen är i dag en av historiens mest dokumenterade, genomlysta och officiellt ihågkomna händelser.

Vilket inte hindrar att den som alla historiska händelser riskerar att försvinna ur levande minne. Snart är vittnena borta, och länkarna till tiden och världen de levde i, och undan för undan blir Förintelsen en händelse i en annan värld, i en annan tid, befolkad av helt andra människor.

Vad dess människor en gång var kapabla till må synas begripligt utifrån de förutsättningar som gällde där och då, men vad det har med oss här och nu att göra riskerar att bli allt mindre uppenbart.

 

Jag skriver riskerar, därför att jag tror att vi som människor har något att förlora på att förlora Förintelsen ur levande minne. Inte bara därför att Förintelsen var en osedvanligt grov illgärning utan också därför att Förintelsen effektivare än någon annan historisk illgärning tycks ha kraften att spränga sina historiska ramar och med ett emotionellt knytnävsslag i magen påminna oss om vilka vi själva är och vilka vi under vissa omständigheter själva skulle kunna bli.

Med Förintelsen överskreds inte bara ännu en gräns för vad människan är kapabel att göra mot andra (Auschwitz, Treblinka, Chełmno, Sobibór, Bełzec, etcetera), utan också en gräns för vad hon är kapabel att göra mot sig själv. Den "helt vanliga människa" (Christopher Browning) som visade sig kapabel att mörda tusentals kvinnor och barn på dagen och skriva kärleksbrev till sin familj på kvällen är en människa vi ogärna skulle vilja möta i spegeln på morgonen.

I Förintelsen avförmänskligade människan sig själv på ett sätt som möjligen är begripligt utifrån vad vi numera anser oss veta om vad människan är kapabel till, men likväl fullständigt obegripligt utifrån våra djupt nedärvda föreställningar om vad det innebär att vara människa.

 

Vilket är som det bör vara. Den människa som var kapabel till Förintelsen bör fortsätta att ha något obegripligt över sig, hur mycket vi än begriper vad hon gjorde och varför och hur. Det måste finnas något obegripligt över en människa som av egen kraft upphör att vara människa.

Att minnas Förintelsen är att mitt i allt det begripliga frammana känslan av det ofattbara. Det ofattbara i att den människa som var kapabel till Förintelsen skulle kunna vara jag.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.