Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Göran Rosenberg

Därför gick Sverige sin egen väg under coronan

I väntan på en presskonferens om pandemin.Foto: MAXIM THORE / BILDBYRÅN
Göran Rosenberg.Foto: OLLE SPORRONG

Med Covid-19 har Sverige hamnat i sin första konflikt på liv och död i modern tid. 

Göran Rosenberg skriver om ett annorlunda land. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Det finns en gren av filosofin som använder sig av skenande spårvagnar för att formulera etiska dilemman. Den skenande spårvagnen närmar sig en växel och beroende på hur växeln läggs kommer spårvagnen att skena rakt fram eller in på ett stickspår. Rakt fram ligger exempelvis en ung banarbetare, därtill tvåbarnsfar, som fastnat med foten i rälsen. På stickspåret står av någon anledning fem gamla och sjuka. 

Ska vi låta spårvagnen fortsätta rakt fram och döda den unge banarbetaren eller ska vi lägga om växeln och döda de fem gamla och sjuka? 

Unga människors liv i framtiden mot äldre människors liv här och nu.

Ungefär så ser spårvagnsfilosofins etiska dilemman ut; digitalt uppställda (en växel hit eller dit) mänskligt abstrakta (symboliska figurer utan namn och ansikte) och som praktisk vägledning oanvändbara. Den som alldeles konkret hamnar vid ”växelspaken” mellan ett liv och ett annat tar inte fram en filosofisk manual, eller en ekonomisk kalkyl, eller ett papper med en värdegrund. 

Men likväl dyker den filosofiskt skenande spårvagnen upp igen, nu i skepnad av Covid-19, och en växel står redo att läggas om också här. I varje fall formulerades tidigt i den svenska debatten ett växelval: unga människors liv i framtiden mot äldre människors liv här och nu. 

Först, och mest dramatiskt, av Kerstin Hessius, vd för Tredje AP-fonden. Om Sverige gick för hårt fram med nedstängningar och karantäner för att stoppa virusets framfart skulle det få katastrofala konsekvenser för ekonomin, och de människor som därmed förlorade sina jobb och sina företag skulle därmed också de förlora sina liv och kanske bokstavligen ta livet av sig.

Kerstin Hessius i SVT:s ”Aktuellt”.Foto: SVT

”Det är liv mot liv,” sa Kerstin Hessius i ”Agenda” den 22 mars.

Hessius sa det inte rakt ut, och än mindre sades det rakt ut av Folkhälsomyndigheten, och något entydigt väg- eller växelval formulerades inte, men i uttalanden, rekommendationer, bedömningar och prognoser fanns sammantaget en benägenhet att acceptera en ökad hälsorisk för de mest utsatta, de äldre och svaga, för att om möjligt minska de ekonomiska och sociala riskerna för de unga och produktiva, som ju bedömdes kunna klara smittan med lindriga eller inga symptom alls. 

Rent epidemiologiskt gjordes bedömningen (återigen oklart uttalad) att med mindre strikta isoleringsåtgärder, och därmed med en kalkylerad risk för smittspridning, skulle en växande del av den mindre riskutsatta befolkningen ganska snart bli immun (flockimmunitet) och smittspridningen avta. Eller som den föregående statsepidemiologen Annika Linde den 15 mars sa sig ha uppfattat strategin från Folkhälsomyndigheten; ”att så många som möjligt ska smittas och därmed bli immuna, utan att bli svårt sjuka”

För de grupper som med ökad smittspridning utsattes för risken att bli svårt sjuka och dö, de äldre och svaga, utlovades i gengäld särskilda skyddsåtgärder. 

Med de särskilda skyddsåtgärderna visade det sig inte bli mycket bevänt, och priset för det svenska vägvalet, räknat i döda per invånare, har tills vidare blivit mångdubbelt högre i Sverige än i våra nordiska grannländer, som ju alla valde att med nedstängningar och hårda sociala restriktioner försöka stoppa smittspridningen. 

Det mest iögonfallande är att Sverige i över 200 år har haft fred.

Med tanke på vad också svenska myndigheter rimligen tidigt måste ha känt till om virusets smittsamhet och potentiella dödlighet för en stor andel av befolkningen (1,6 miljoner över 70 år, därtill ett okänt antal yngre med underliggande riskfaktorer) var det onekligen ett risktagande av stora mått att med huvudsakligen allmänna och icke-tvingande rekommendationer låta smittan i praktiken ha sin gång. Om Covid-19 främst hade dödat unga och friska (vilket den spanska sjukans virus gjorde) i stället för gamla och svaga, hade vi då inte gjort snart sagt allt för att försöka trycka ner smittspridningen?

Vilket snart sagt alla länder utom Sverige valde att göra. 

Utan att föregripa det långsiktiga utfallet av Sveriges val jämfört med andra länders, varför gjorde just Sverige på detta viset? 

Kanske för att Sverige i viktiga avseenden skiljer sig från snart sagt alla andra länder. 

Det mest iögonfallande är att Sverige i över 200 år har haft fred. 

Inga krig, inga revolutioner, inga stora sociala omvälvningar. 

Och därmed heller inga existentiella konflikter där liv ställts mot liv. 

Det tror jag har bidragit till att det med tiden har blivit svårt att i Sverige föreställa sig sådana konflikter. Det slags konflikter vi vant oss vid och därför kan föreställa oss är konflikter som sakligt och förnuftigt kan lösas i en anda av samförstånd. Till det som kom att kallas den svenska modellen hörde inte bara den specifikt svenska samförståndsandan utan också en specifikt svensk tro på förmågan att sakligt och förnuftigt lösa konflikter. Existentiella konflikter av det slag som i vår omvärld hade lett till krig och omvälvningar hade Sverige inte bara blivit lyckligt förskonat från, utan också sakligt och förnuftigt sett till att förskona sig ifrån. 

Susan Sontag.Foto: SUVAD MRKONJIC

För en utomstående betraktare kunde detta kanske mera se ut som en säreget svensk förmåga till konfliktundvikande än till konfliktlösning, vilket det exempelvis gjorde för Susan Sontag när hon 1969 besökte Sverige och i ett reportage i tidskriften Ramparts beskrev det svenska förhållandet till konflikter som ”närmast patologiskt…. som en produkt av hämningar, ängslan och känslomässig distansering”. 

Problemet var att Sverige denna gång ställdes inför konflikt som inte hade en rationell lösning.

Jag tror Susan Sontag skulle ha fått sina intryck bekräftade och bestyrkta av Sveriges vägval i pandemikrisen. Inför vad som snabbt utvecklade sig till en konflikt mellan ett liv och ett annat, så nära en etisk spårvagnsväxel man kan komma, trodde sig Sverige kunna undvika konflikten genom att låtsas som om den inte existerade; de unga och friska skulle bli immuna, de gamla och svaga skulle bli skyddade, Sveriges ekonomi skulle räddas, och den svenska förmågan att handla rationellt (inga alarmistiska känslosvall), skulle än en gång visa sin styrka.

Problemet var att Sverige denna gång ställdes inför konflikt som inte hade en rationell lösning. Eller snarare, det kunde bara finnas en rationell lösning om det gick att motivera varför det var rationellt att riskera äldres liv i dag (acceptera viss smittspridning) för att rädda ungas liv i morgon (säkra ekonomisk överlevnad, skapa flockimmunitet). 

Vilket var hur Sverige i praktiken tänkte och handlade. 

Torbjörn Tännsjö.Foto: MAJA SUSLIN / SCANPIX / SCANPIX SWEDEN

”Vi bör rädda så många som möjligt, men i första hand de yngre och i andra hand, om möjligt, oss äldre”, skrev en tongivande svensk moralfilosof (Torbjörn Tännsjö, DN 25/3-20), och han var inte den ende. Och inte heller den förste. 

Traditionen att mäta människors värde har djupa rötter i det moderna Sverige. Lagen om tvångssterilisering av socialt mindervärdiga avskaffades så sent som 1976. I Carl-Henning Wijkmarks pamflett från 1978, ”Den moderna döden”, sammanträder en projektgrupp i Socialdepartementet på en kursgård vid Öresund och räknar på de mätbara kriterierna för vilka som ska anses ha förbrukat sitt värde för samhället, och hur de därefter så diskret som möjligt, helst stolt och frivilligt, ska fås att lämna det. 

Vad Wijkmark i ett satiriskt ljus ville få oss att se var de yttersta konsekvenserna av en förskjutning i människosyn; från absolut människovärde till mätbart samhällsvärde. 

Och det var omisskännligen Sverige han hade för ögonen.

Jag misstänker att det är i en sådan förskjutning, till viss del en produkt av Sveriges historia, som vi bör söka åtminstone en del av förklaringen till varför Sverige i sin första konflikt på liv och död i modern tid valde att gå sin egen väg.

 

Göran Rosenberg är journalist, författare och medarbetare på Expressens kultursida.