Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Göran Rosenberg

Att fråga "varför" känns outhärdligt meningslöst

Göran Rosenberg. Foto: FORUM FÖR POESI OCH PROSA
Lejon på Drottninggatan 11 april 2017. Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Ett av de nya lejonen på Drottninggatan. Foto: ANNA-KARIN NILSSON.

Det finns inga svar i förundersökningsprotokollen och rättegångsförhören.

Göran Rosenberg skriver om tomheten ett år efter dådet på Drottninggatan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | DÅDET PÅ DROTTNINGGATAN. Det finns terrordåd och terrordåd, några med ett möjligt om än förfärande svar på frågan varför, andra där svaret förblir omöjligt att ta in hur mycket förövaren än breder ut sig om sina motiv. 

Dådet på Drottninggatan tillhör i min värld de senare. 

Kanske för att det ägde rum på en gata som jag trampat upp och ner genom större delen av mitt liv. 

Kanske för att förövaren överlevde och fick ett ansikte och kontrasten mellan dådets monstrositet och förövarens banalitet, hans tomma blick, hans osammanhängande okunnighet, hans sövande likgiltighet inför offren, blev outhärdligt tydlig. 

Och frågan om varför därmed outhärdligt meningslös. 

Också sedan ett otvetydigt varför kartlagts i minsta rättsliga detalj, de jihadistiska terrorproklamationerna, de osminkade erkännandena, de monotona förhörsutsagorna, så kvarstår för mig ett varför som inte beror på något jag ännu inte vet, utan på något jag helst inte vill veta.

 

Rakhmat Akilovs motiv

Det jag helst inte vill veta (och därför vet mycket väl) är att också de mest monstruösa handlingar kan begås av något som mest liknar likgiltighet.

Inte bara likgiltighet inför offren, så isande uppenbart i detta fall, utan i grunden också likgiltighet inför motivet att döda dem. 

Jo, jag vet, Rakhmat Akilovs motiv för dådet på Drottninggatan såsom det kommit fram i förhör och dokument kan synas otvetydigt; att med ett urskillningslöst dödande av så många människor som möjligt skrämma de ”otrognas” regeringar och arméer att lägga sig platt på marken för IS och kalifatet och det kommande jihadistiska paradiset på jorden. 

 

LÄS MER – Jonas Gardell: Vi kommer inte låta dem ta vårt Stockholm ifrån oss

 

Det är ett motiv vi numera känner väl igen och hur monstruöst och obegripligt det än låter så kan det också vara ett genuint svar på frågan varför. En religiös eller ideologisk fanatiker kan bli kompromisslöst övertygad om att det monstruösa är det rätta och med glöd i blicken genomföra det.

Men hos Rakhmat Akilov ekar detta varför lika tomt och monotont som hans erkännanden. Det är inte bara glöden i blicken som saknas utan också övertygelsen och trosvissheten.  Om den religion i vars namn han säger sig ha utfört dådet visar han sig veta praktiskt taget ingenting. Inte ens islams fem grundpelare som varje muslimskt barn lär sig kan han.

 

Misslyckas med att dö

Än mindre är det en religion han lever efter, snarare tvärtom. Hans tilltänkta offer varierar från en dag till en annan och därmed också hans motiv för att döda dem. I mars 2017 är det bögar (på första maj!), sedan är det otrogna, sedan är det turister. Kontakt med IS söker han på nätet där han gör allt för att bli sedd, som det heter. Via olika appar skickar han planer, trohetseder och bilder till de kontakter han hittar. Också inifrån mordbilen under mordfärden skickar han bilder. Också från flykten på Arlanda Express. 

När han under rättegången får veta att IS inte tagit på sig dådet blir han förvånad och verkar ta det som ett misslyckande.

Han misslyckas också med att dö eftersom bomben inte exploderar utan börjar brinna runt benen och det plötsligt gör för ont att dö och han flyr.

Han misslyckas naturligtvis också med att fly och när han blir gripen lägger han sig genast platt på marken för att inte riskera att bli skjuten.

 

Rättegång utan ånger

Hur mycket vi än önskar att det fanns ett varför som passade till dådet, ungefär som det hade passat med en rejäl konspiration till mordet på Sveriges statsminister, så är det svårt att ur förundersökningsprotokoll och rättegångsförhör urskilja något djupare känt varför hos Rakhmat Akilov än ett likgiltigt därför. 

Utan att för ett ögonblick vilja förminska hans dåd så skulle jag säga att Rakhmat Akilov var en djupt misslyckad individ som sökte sig ett varför för att göra sig sedd och att vilket varför som helst som tjänade det syftet hade dugt.

Eller med Hjalmar Söderbergs doktor Glas: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

 

LÄS MER – Anna Hellgren: Mitt barn kommer att tillhöra de första vittnena 

 

Under rättegången har offrens företrädare, målsägarbiträdena, försökt pressa fram något mer, ett spår av ånger, av självinsikt, av nit – av ondska rentav. Spåren av ett varför som det åtminstone går att förhålla sig till, om än inte förlika sig med.

Inte ett likgiltigt varför till vad pris som helst.

 

Göran Rosenberg är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Läs fler av Göran Rosenbergs artiklar här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!