Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Göran Rosenberg

Borde den representativa demokratin avskaffas?

Göran Rosenberg. Foto: FORUM FÖR POESI OCH PROSA

Det är uppenbart att de politiska partierna i dag har problem.

Göran Rosenberg ser hur Simone Weils attack mot den representativa demokratin har funnit nytt gehör.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IDÉDEBATT | DEMOKRATI. Någon vecka före valet blir jag uppmärksammad på Projekt Simone Weil, en teaterföreställning "om vår demokrati och vårt parlamentariska system". Utgångspunkten är den franska filosofen och politiska vänsteraktivisten Simone Weils sista skrift, en pamflett där hon kräver partiernas "allmänna avskaffande". Simone Weil dog 1943 i London av självsvält och pamfletten publicerades postumt 1950.

"Om man hade anförtrott åt djävulen att organisera vårt offentliga liv, hade han inte kunna uppfinna något mera effektivt [än partierna]", skriver Simone Weil, som inte ska förväxlas med Simone Veil, den hyllade franska politiker av judisk börd som överlevde Auschwitz och i somras förärades en statsbegravning i Pantheon i Paris.

Simone Weil var också av judisk börd men hade inte mycket till övers för det judiska, snarare tvärtom. Istället drogs hon till en inåtvänd (gnostisk) form av kristen mystik som lyser igenom också i pamfletten mot partierna. Sanning och Rättvisa framställs här som absoluta och odelbara kategorier – det finns bara en Sanning och en Rättvisa – och bådadera måste sökas inom oss, i det ljus som uppstår i själens möte med Gud. En individ som vill vägledas av Sanningen och Rättvisan men ansluter sig till ett politiskt parti tvingas förr eller senare ljuga för sig själv. ”Politiska partier är till för att döda själens känsla för sanning och rättvisa”, skriver hon. ”Politiska partier tenderar mot det totalitära”, skriver hon också.

Skådespelarna Mattias Redbo och Maria Ericson. Foto: Jac Carlsson

"Emot politisk representation"

När Simone Weil skriver detta omges hon av partier som onekligen tenderar mot det totalitära; fascismens, nazismens och kommunismens partier. Men någon distinktion mellan demokratiska och antidemokratiska partier gör hon inte. Problemet med de politiska partierna är inte deras ideologier utan deras existens som sådan. Det hon vänder sig emot är själva idén om politisk representation och därmed själva grundvalen för den representativa demokratin. Det är i den enda Sanningens och Rättvisans namn som Simone Weil kräver att de politiska partierna avskaffas. 

Vem som ska avskaffa dem och med vilka medel, säger hon inte. Inte heller vem som i händelse av konflikt ska avgöra vad som är sant och rätt, förutom Gud. I Simone Weils politiska värld styr var och en. Eller ingen. Eller, mera troligt, en auktoritär ledare som inte representerar någon. 

Med detta sagt är det uppenbart att de politiska partierna och den representativa demokratin i dag har problem, och ett försök också från en liten teater på en undanskymd scen att på allvar vilja diskutera dem förtjänar att uppmärksammas. I synnerhet som det inte fanns tillstymmelse till någon sådan diskussion på de stora scenerna i årets valrörelse. 

Men när jag går att se föreställningen samma kväll som den avslutande partiledardebatten i SVT har jag bara en fråga i huvudet: varför välja Simone Weils pamflett om de politiska partiernas allmänna avskaffande till utgångspunkt för en sådan diskussion?

Partiledardebatten 2018 i SVT. Foto: SVEN LINDWALL

Funnit nytt gehör

För en diskussion är vad jag förväntar mig. Inte minst därför att några för mig kända namn annonserats som medförfattare och att det hela därför verkar avsett att bli ett kritiskt seminarium i teaterns form kring Simone Weils bokstavligen mystiska idé.   

Så blir det tyvärr inte. Projekt Simone Weil blir varken teater eller seminarium. På 70-talet skulle det ha kallats plakatteater, med den skillnaden att det förblir oklart vad plakaten vill säga, eller vad projektet syftar till, eller vilka författare som står för vilka av de ömsom framsjungna, ömsom framviskade, ömsom framrutna replikerna och proklamationerna. Ibland sjunker de svartklädda skådespelarna ner som bräkande får på golvet och man förstår att det inte är i en hyllning till den representativa demokratin. 

På små fyrkantiga lappar uppmanas publiken att teckna ner sina tankar. Lapparna hängs sedan på ett streck över scengolvet  – väl synliga men utom läshåll. 

Vi hade lika gärna kunnat bräka. 

Och plötsligt anar jag svaret på min fråga: Simone Weils attack mot partierna och den representativa demokratin har funnit nytt gehör i en ny tid. 

Demokratin är det sämsta av alla styrelseskick, bortsett från alla andra som prövats, var den europeiska efterkrigstidens churchillska visdomsord. 

Projekt Simone Weil är ett av många tecken i tiden på att den visdomen inte är vunnen för alltid.

 

Göran Rosenberg är journalist, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är den prisbelönade och flitigt översatta biografin "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz"

 

LÄS MER - Göran Rosenberg: Även ateister har sina religioner 

LÄS MER - Göran Rosenberg: Tomheten ett år efter terrordådet på Drottninggatan 

LÄS MER - Göran Rosenberg: Så skiljs lögnen från den välgrundade erfarenheten

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!