Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Göran Rosenberg: Jihadismens dödskult

Göran Rosenberg, författare och journalist. Foto: Pressbild
Dödskult hos IS. Foto: Pressbild

En terroristisk dödskult med egna arméer och territorier måste bekämpas med alla medel.

Göran Rosenberg om hur vi också ska lyckas stoppa dess lockelse på unga människor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Varför är unga människor, ofta mycket unga människor, beredda att dö för att förgöra inte bara sig själva utan hela den värld de nyss levde i?

En värld som varje ung människa vid sina sinnens fulla bruk inte bara borde se som värd att leva i – utan också värd att leva för.

Ja, som unga människor för inte så länge sedan rentav var beredda att för.

Jag tänker inte bara på demokratin och friheten – det är stora ord som lätt kan bli till klichéer – utan på allt det vi förknippar med ett mänskligt samhälle i ordets alla bemärkelser och som ganska väl symboliseras av en myllrande storstad som Paris en ljusglittrande fredagskväll, där hundratusentals människor av de mest skiftande bakgrunder tryggt kan röra sig, och roa sig, och glädja sig åt allt möjligt, inte minst åt varandra, och kanske rentav stanna upp då och då för att begrunda storheten och skönheten i en stad som vid varje närmare begrundan måste betraktas som ett mänskligt mästerverk, en unik och oersättlig skapelse av den specifikt mänskliga kraftansträngning vi brukar kalla civilisation.

 

Civilisationer kommer och går, det vet vi, människan kan både bygga upp och riva ner, och jag vill inte försköna den värld vi nu lever i, den har sina brister och problem, några av dem större idag än igår, eller i varje fall globalt avgörande på ett mera ödesdigert sätt, och kanske finns anledning misströsta om vår förmåga att hantera dem och därmed om världen som den idag ser ut.

Men misströstat om världen har människan gjort förr, och från och till önskat sig en ny och bättre, och tidvis varit beredd att gå över lik för att förverkliga den. Föreställningar om apokalypsen, den gamla världens undergång och uppståndelsen av en ny och bättre, har djupa rötter och våldsvägen till paradiset har genom historien kantats av jordiska helveten.

Men ändå; den nya värld som föresvävat också de mest apokalyptiska världsomstörtare har i regel varit en värld som de flesta av oss nog skulle känna igen som förverkligandet av allmänmänskliga utopier och ideal; en värld utan orättvisa, förtryck, lidande och nöd.

Eller en värld av ”frihet, jämlikhet och broderskap”, den franska revolutionens paroll.

Ja, även den franska revolutionära terrorns, bör man påminna sig.

 

Men någon sådan allmänmänsklig utopi går inte med bästa vilja att urskilja i jihadismens ideologi eller religion eller vad man nu ska kalla det apokalyptiska hopkok på fundamentalistisk islam som likt ett virus tycks infektera unga människor i Örebro eller London eller Paris och få dem att vilja förgöra världen de lever i och trampa på de allmänmänskliga värden som den trots allt bekänner sig till, för att upprätta en värld byggd på förintelse, förföljelse, förtryck, förslavande och förnedring.

I den mån det handlar om en kult så är det kulten av döden, och förnekelsen av människan, och i det avseendet påminner jihadismen om nazismen, där de folkmördande SS-väktarna av det ariska kalifatet, det vill säga det rasrena tusenårsriket, bar en väl synlig dödsskalle i pannan.

Också det en dödskult som idag lockar unga människor till sig.

 

Unga människor som ibland ser ut som om de tror på något, och viftar med något de säger sig tro på, men som inte tror på någonting – inte i den värld de lever i.

Lika lite i Trollhättan som i Paris.

Det överhängande problemet är militärt och polisiärt. En terroristisk dödskult med egna arméer och territorier måste bekämpas med alla de medel som står till buds.

Det kvarstående problemet är dödskultens lockelse på unga människor i vår värld.

Och därmed vår bristande förmåga att hos dessa människor uppbåda och förmedla förundran och vördnad, och kanske rentav livsglädje, inför den makalösa värld av mänsklig mångfald och skaparkraft, som med alla sina brister är den enda värld vi har, och vars öde vi till stor del håller i våra egna händer.

Vi fantiserar gärna om att bygga nya världar på andra planeter och att ersätta den nedärvda människan med något smartare och mera långlivat, när vi egentligen borde falla på knä inför åsynen av en vanlig fredagskväll i Paris.

 

FOTNOT. Texten har tidigare lästs upp i P1:s "Godmorgon, världen!".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!