Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Göran Rosenberg: Hon besjälar världen

Göran Rosenberg, författare och journalist. Hans senaste bok ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz” fick Augustpriset och har haft stora framgångar internationellt.Foto: Robban Andersson
Nobelpriskandidaten Marilynne Robinson är Sverigeaktuell. På torsdagen gästar hon Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm. Foto: Adam Rountree

I Marilynne Robinsons prosa blir oansenliga människor och miljöer återförtrollade.
Göran Rosenberg förundras över ett författarskap som förtjänar all uppmärksamhet det kan få.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MARILYNNE ROBINSON

"Gilead"

 Översättning Niclas Nilsson

Weyler, 248 s.

 

"Lila"
Översättning Niclas Nilsson
Weyler, 308 s.

 

På litteraturen har tidvis ställts höga förväntningar, exempelvis att fylla tomrummet efter religionen och besjäla världen. Detta gäller inte minst romanen som i sin moderna form träder fram när Gud träder tillbaka som människans manusförfattare och uppgiften blir föremål för konkurrens. Inte så att Gud nödvändigtvis träder tillbaka i romanen, det finns väl knappast en roman av rang där Gud inte på ett eller annat sätt gör sig påmind, utan Gud ingen Dostojevskij eller ens Joyce, men i romanen är det författaren som skapar människorna och människorna som skapar världen och i den mån världen därmed låter sig besjälas så är det en sak mellan författaren och läsaren.

 

Ordet besjäla kan förefalla vara ett alltför religiöst belastat ord för att beteckna vad som i sista hand bara kan vara (eller inte vara) effekten av sekulär litteratur. Likväl är besjäla det bästa ord jag kan komma på för vad Marilynne Robinsons romaner gör med världen, eller åtminstone med den värld som hennes läsare blir varse när de lägger igen boken och ser sig omkring. Så var det när jag lade igen debutromanen "Housekeeping" från 1980 (på svenska 1981 med den parodiskt publikfriande titeln "Systrar olika som bär") och så var det när jag lade igen "Gilead", första delen i den romantriptyk vars tredje del, "Lila", nu utkommit på svenska.

 

Det hela beror naturligtvis till sist på vad man menar med besjäla. ”Den moderna diskursen är inte helt bekväm med ordet ’själ’”, noterar Robinson i en av sina essäer (hon är också en skarp och rolig essäist), varefter hon med obesvärad auktoritet tilldelar ordet en alldeles distinkt och självklar betydelse i sin diskurs; ”det tycks mig som om den förbluffande konstellationen av jaget, this astonishing nexus of the self, så oefterlikneligt elegant och kapabelt, förtjänar ett namn som markerar en artskillnad från den gängse beskrivningen av hur saker och ting är beskaffade, och för mina syften fungerar ordet ’själ’ alldeles utmärkt.”

I Robinsons diskurs skulle följaktligen ordet besjäla beteckna tillförandet av en kvalitet hos saker och ting som inte uppenbart går att härleda från den gängse beskrivningen av hur saker och ting är beskaffade; ett skimmer av mening och skönhet kanske, i sammanhang där vare sig mening eller skönhet går att upptäcka med blotta ögat.

 

I "Housekeeping" är sammanhanget en kvinna som med blotta ögat skulle uppfattas som socialt dysfunktionell och psykiskt labil, i rollen som sistahandsförälder åt två ensamblivna syskondöttrar, på en plats som förr i tiden skulle ha kallats gudsförgäten. Och i den romantriptyk som Robinson börjar publicera 25 år senare (efter en lika lång romantystnad) är det sammanhang som kan uppfattas med blotta ögat en mycket liten krets av människor, två prästhushåll bara, på en mycket liten plats i 1950-talets amerikanska mellanvästern med det fiktiva namnet Gilead, invävda i relationer och låsta i situationer och präglade av erfarenheter som inte självklart inbjuder till vare sig mening eller skönhet.

Och likväl, av dessa för blotta ögat oansenliga människor och miljöer, skapar Robinson en romanvärld där ljuset faller på ett lite annat sätt och saker och ting kommer i en lite annan dager, inte bara i romanen utan åtminstone för en stund också i världen utanför.

 

För en sådan litterär effekt är ordet ”besjäla” kanske på sin plats trots allt.

Det är sant att religionen är lika naturligen närvarande i Gilead som ekarna och vattnet och ogräset som spirar i kökstäpporna, men det är inte religionen som besjälar Gilead, det är personerna i Gilead som besjälar religionen och förvandlar den till en samtalspartner på liv och död.

Pastor John Ames, centralgestalten i ”Gilead”, är otvivelaktigt en religiös människa, men han bär sin religion som en musiker bär sitt instrument, som ett kroppsnära redskap för att uttrycka vad som inte låter sig uttryckas på annat sätt och utforska vad som inte låter sig utforskas med blotta ögat. Åldrad och sjuk skriver han ett vindlande brev till den sjuårige son han fått alltför sent i livet för att kunna räkna med att följa honom särskilt länge till, och som han därför vill hinna göra uppmärksam på ett och annat. Exempelvis på vikten av att vara uppmärksam på sådant som man alltför lätt tar för givet och därför slutar att förundras över. ”Ibland känner jag mig som ett barn som öppnar ögonen mot världen en enda gång och ser fantastiska saker som det aldrig kommer att veta några namn för, och som sedan måste sluta ögonen igen”, skriver han. En dag öppnar han ögonen och ser sonen och en lekkamrat dansa i de regnbågsskimrande dropparna från en vattenspridare, och ”tjuter och stampar som varje människa vid sina sinnens fulla bruk borde bete sig när hon möter något så mirakulöst som vatten”.

 

Här är på sin plats att säga något om Niclas Nilssons översättning (av både "Gilead" och "Lila") som är habil och ibland mer än så, men som från och till sviktar i lyhördhet för Robinsons avsikter och tonfall. Att i citatet ovan översätta originalets sane people med ”alla friska människor” (i stället för de något fler ord jag här använt) är att förminska betydelsen av dansen i vattenspridaren. Inte heller kan the old man problemfritt översättas med ”den gamle”. Det ena indikerar en relation (ofta kärleksfull) till en äldre människa, det andra är ett konstaterande (ofta kärlekslöst) av hög ålder. Detta får till konsekvens att det är John Ames höga ålder vi ständigt påminns om också när avsikten är en annan.

Detta blir särskilt besvärande i den tredje romanen, ”Lila”, där den yngre hustrun träder in i berättelsens centrum och John Ames träder fram i ljuset av hennes blick och vi redan av bokens första rader förstår att ålder har varit det minsta problemet i hennes liv. När hon efter den slumpmässiga anhalten i Gilead så småningom söker sig till bibeltexterna i John Ames värld så är det förbannelseverserna hos Hesekiel hon fastnar för, och som hon om och om igen, med allt säkrare handstil skriver av. Hon har tittat på Jeremia och Klagovisorna också, anförtror hon Ames, men tänkte att hon nog tyckte bättre om Hesekiel. Mest av allt intresserade det henne att hos Hesekiel läsa att folket var en ödemark och en smälek. ”Hon förstod vad de orden betydde utan att fråga.”

Och läsaren förstår varför hon förstår.

 

Det pågående samtalet mellan John Ames och Lila Ames om Bibelns förbannelser och livets helveten är teologi på djupaste allvar och litteratur på högsta nivå, och det är i den konstlösa sammansmältningen av det ena med andra som Marilynne Robinsons författarskap får sin speciella kraft och egenart.

”Lila” utspelar sig i samma Gilead under samma tid, med samma personer i samma lågmälda relationer och skeenden, men i ljuset från Lilas blick skiftar ljuset över Gilead, liksom det skiftar i ljuset från syskonen Glory och Jack Boughton i den ännu ej översatta andra delen, ”Home”. Och i varje nytt ljus låter oss Marilynne Robinson få syn på och förundras över ännu någonting som inte är så lätt att få syn på med blotta ögat men som likväl finns där lika påtagligt som ekarna och vattnet.

Så återförtrollar Robinsons prosa en sedan länge avförtrollad värld, besjälar den en smula om man så vill, ingjuter i den ett element av förundran och förväntan som inte fanns där nyss och som inte har sin grund i verklighetsflykt eller vidskepelse (Robinsons djupa beläsenhet lyser mellan raderna) utan i en genuin litterär förmåga till uppmärksamhet och inlevelse.

 

De tre Gilead-böckerna borde rimligen ha givits ut i samma ordning som de skrivits, vilket är den (om)läsning jag rekommenderar när alla delarna så småningom föreligger på svenska. Naturligtvis bör också "Housekeeping" ges ut på nytt, förhoppningsvis med en ny titel.

Det är en intressant planet vi har här, den förtjänar all uppmärksamhet den kan få, skriver John Ames till sin sjuårige son.

Jag skriver gärna detsamma om Marilynne Robinsons författarskap.