Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz

Göran Rosenbergs far David flydde nazismen och hamnade i Södertälje.Foto: Caroline Andersson

NILS SCHWARTZ läser Göran Rosenbergs biografi över sin far.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Biografi

GÖRAN ROSENBERG | Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz | Albert Bonniers, 290 s.

Kvällen den 2 augusti 1947 stiger en ung man av tåget i Södertälje Södra. Han kommer närmast från Alingsås. Två dagar senare börjar han sitt nya arbete som svetsare på lastbilsfabriken Scania Vabis. Den unge mannen är 24 år gammal, kortvuxen och mörkhårig, född i Polen och heter David Rozenberg.

13 år senare, morgonen den 22 juli 1960, stiger samme man - som har bytt ut z mot ett mindre utpekande s i sitt efternamn – ner i Mälarens vatten vid Sundby mentalsjukhus utanför Strängnäs och dränker sig själv.

Han lämnar efter sig hustrun Halina, också hon polskfödd, och de båda barnen Göran och Lilian. Göran - som egentligen skulle ha döpts till Gershom efter sin farfar, men fick ett mera svenskklingande namn av samma skäl som z byttes mot s – är 12 år gammal vid faderns död.

 

Det skulle ta honom många år innan han på allvar började fundera över sina minnen av fadern och lika många år till för att sammanställa minnesskärvorna i boken Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det är en bok som starkt präglas av skuldkänslor. Sonen uppfattade aldrig de mörka skuggorna bakom faderns gladlynta uppsyn, och han ville ogärna skylta med sitt främmande ursprung i småstaden Södertälje, där människor som hans föräldrar ännu var sällsynta undantag.

Ett barns aningslöshet har ingen moralisk skuld, men väl en emotionell. Skulden är inte bara drivkraften när Rosenberg i ett långt och mödosamt arbete pusslar ihop ett porträtt av fadern med hjälp av egna och andras minnesbilder, arkivstudier och brev, reseintryck och tidningslägg, den bestämmer också berättartonen.

Han ser på fadern med dubbel blick, det inre ögat hos sonen i invandrarfamiljen, och det yttre ögat hos den infödde småstadssvensken, bländad av folkhemmets nyförvärvade glans.

Det är detta dubbla seende som skapar bokens självironiska distans, med ett "jag" (författaren), ett "du" (fadern) och ett "den" (staden) i huvudrollerna. Rosenbergs bok är inte bara en berättelse om hans fars väg från ghettot i Lodz till en vik i Mälaren, det är också en berättelse om staden Södertäljes tillväxt och förändring under efterkrigsårens svenska tigerekonomi, vilken snart ska göra tillgången på infödd svensk arbetskraft otillräcklig.

 

David och Halina Rozenberg är varken flyktingar eller arbetskraftsinvandrare. De tillhör kategorin "överlevare" och det är inte tänkt att de eller de 30 000 andra judarna som hamnade i Sverige efter krigsslutet ska stanna här. Denna cyniskt humanitära kalkyl – som nog kan kallas typiskt svensk – slår så när in. Bara tre procent av överlevarna blir svenska medborgare.

Att just paret Rosenberg beslutar sig för att stanna är ingen tillfällighet. David är en målmedveten och driftig person, som inte lämnar någonting åt slumpen, trots – eller kanske just därför – att det var slumpen som räddade livhanken på honom i det nazistiska infernot.

Han formar sitt fortsatta liv som ett projekt, där varje mått och steg – till exempel barnens inskolning i det svenska samhället – är en etapp mot målet att få fast och trygg mark under fötterna. Den grunden kan han lika gärna lägga i Södertälje som någon annanstans, tänker han.

 

Det är bara det att tiden inte vill böja sig efter hans projekt. Det förflutna spökar i hans mardrömmar, nuets tröghet bromsar hans ambitioner, framtidens himmel överskyas av motgångar.

Tysklands erbjudande att gottgöra alla offer för den nazistiska terrorn visar sig vara högst villkorat. När David söker ekonomisk ersättning för sina lidanden avfärdas hans posttraumatiska besvär som en "försäkringsneuros" – alltså simulerad för ekonomisk vinning – eftersom han på någon enstaka punkt kan beslås med en felaktig uppgift.

Så möter David Rosenberg sitt moment 22, likt ett kvardröjande hånflin från det besegrade herrefolket, nu omklädda till tyskspråkiga läkare i Sverige. Det är inte att undra på att det tillbakaträngda mörkret inom honom väller fram igen.

 

Bokens titel är något missvisande. Det är snarare Davids vistelse i Auschwitz som är det korta uppehållet – tolv dagar från att han i augusti 1944 "inlevererats" med en godslast judar från ghettot i Lodz tills han skickas vidare till ett slavarbetsläger i Braunschweig, där han ironiskt nog får sin förberedande praktik i en lastbilsfabrik.

Rosenberg använder likt många andra Auschwitz som metonym för Förintelsen, med risk för att lidandets andra orter faller i glömska, just sådana platser där hans far slet värre ont än i Auschwitz.

Samtidigt är förstås perrong- en i Birkenau den ödesdigra plats där David Rosenbergs fortsatta väg bokstavligen blev en fråga om liv och död: vänster eller höger?

På bokens omslag ser man mycket riktigt en järnvägsstation. Men det är inte perrongen i Auschwitz, utan den numera nedlagda anhalten Södertälje Södra, där fjärrtågen från och till Stockholm förr gjorde ett kort uppehåll.

I den bilden sammanfattas den tragiska ironin i David Rosenbergs korta liv, en ironi som också bestämmer tonen i sonens fina berättelse, på samma gång behärskat sorgsen och bitande vass.