Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Göran Rosenberg: Att vara en människa

SLUTSTATION. Ännu en grupp människor anländer Auschwitz.
Foto: Yad Vashem

Primo Levis författarskap föddes i Auschwitz och genomsyrades av dess omänskliga helvete.

Göran Rosenberg skriver på Förintelsens minnesdag om kampen mot lögnen och glömskan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Primo Levi var något så ovanligt som en författare i Auschwitz. Inte så att han i Auschwitz visste att han var författare, han var kemist till yrket, och någon bok hade han aldrig skrivit, några opublicerade ungdomsdikter bara, under de första krigsåren, innan Auschwitz fanns på hans karta. "Att skriva svårmodiga och inte ens särskilt vackra skymningsdikter medan världen stod i lågor, tyckte vi inte var vare sig konstigt eller skamligt", påminner han sig långt senare i den säregna berättelsesamlingen "Periodiska systemet" (Bonniers 1993, översättning Ingrid Börge ).


Det var naturligtvis praktiskt taget omöjligt att vara författare i Auschwitz. I Auschwitz var det praktiskt taget omöjligt att vara någonting alls, i många fall inte ens människa, om man med människa avser en varelse med förmåga att vilja och välja, till skillnad från de levande skelett som i Auschwitz gick under det märkliga namnet "muselmaner". De förlorade ("i sommersi") kallar Primo Levi dem, lägrets anonyma, utbytbara massa av icke-människor, snart döda. "Man tvekar att kalla dem levande; man tvekar att kalla deras död för död."

I Auschwitz var det inte meningen att någon skulle förbli människa.


Till eftervärldens lycka förblev Primo Levi människa i Auschwitz, och därtill författare. Det kan tyckas makabert, men utan Auschwitz hade hans författarbegåvning sannolikt gått förlorad för världen:

"En sak kan jag ändå hävda och det är denna: ifall jag inte hade upplevt tiden i Auschwitz skulle jag troligtvis aldrig ha skrivit något (...) på det hela taget har detta förflutna gjort mig rikare och säkrare."

Primo Levis hela författarskap föds i Auschwitz och genomsyras av Auschwitz. Auschwitz förblir hans värld också när han tror sig ha lämnat den.

Det är Auschwitz som formar det på en gång exakta och inkännande språk som blir Primo Levis signum och som ger hans författarskap dess starka auktoritet och autenticitet; ansikten och öden etsas fram med precisionen hos en Mann eller Tolstoj, helvetesscener med svärtan och skärpan hos en Bosch.

Primo Levis berättelser från Auschwitz handlar djupast om konsten att inte dö när döden är given. Medfångarna är fulla av liv också när de knappt orkar resa sig; de har namn, ansiktsdrag, kroppsformer, karaktärer. De talar med varandra också när de inte förstår varandra. De har ett förflutet och en framtid också när de lever i nuets diktatur. Också i de mest förödmjukande situationer är den litterära iakttagelseförmågan intakt och metaforerna knivskarpa.

Som i scenen där Primo Levi själv, utsvulten och smutsig, står framför den välnärde doktor Pannwitz, den tyske laboratoriechefen vid IG Farbens slavfabrik för tillverkning av syntetisk olja och bensin i Auschwitz-Monowitz. Det är ett livsavgörande möte och Primo Levi känner sig som Oidipus framför Sfinxen. Pannwitz sitter böjd bakom ett tungt skrivbord och skriver. När han skrivit färdigt lyfter han blicken och betraktar fången framför sig.

"Sedan den dagen har jag många gånger och ur många synvinklar tänkt på doktor Pannwitz. Jag har frågat mig vad som rörde sig i hans inre, vad han fyllde sin tid med förutom polymerisationen och den indogermanska pliktkänslan, och sedan jag blev en fri människa igen har jag önskat att jag skulle få träffa honom på nytt, och verkligen inte av hämndlystnad utan endast av nyfikenhet på människosjälen.

Ty den där blicken var inte en blick från människa till människa. Hade jag till fullo kunnat förklara den blicken, som gavs mig liksom genom en glasvägg i ett akvarium där två varelser bor i var sin halva, hade jag kunnat förklara den blickens natur, då hade jag också haft förklaringen till själva kärnan i Tredje rikets stora vansinne."


I skildringen av den långa resan hem från Auschwitz, "Fristen", är karaktären av vittnesmål mindre framträdande och karaktären av litterär berättelse desto starkare. Primo Levis vindlande odyssé på väg mot Ithaka/Italien, kryssandes mellan minnets Skylla och hopplöshetens Karybdis, väver samman människor, platser och händelser till ett dickenskt panorama över ett Europa ännu täckt av askan från Auschwitz.

"Fristen" är en i grunden livsbejakande skildring av en grupp vrakspillror som mot alla odds räddats ur havet och fått chansen att färdas från mörker till ljus. Men det är likväl bara en frist, mellan ett Auschwitz i Polen och ett Auschwitz i huvudet.

Sent omsider hemma i Turin, bland familj och vänner, hemsöks Primo Levi av en återkommande mardröm: allt kring honom upplöses i ett grått och formlöst intet, "och plötsligt vet jag vad detta betyder och vet också att jag alltid har vetat det: jag är tillbaka i lägret och ingenting utanför lägret var sant. Allt annat var ett kort avbrott eller en sinnesvilla, en dröm: min familj, den blommande naturen, mitt hem."

Redan i "Fristen" anas den oro inför eftervärldens glömska som långt senare skulle komma till öppet uttryck i "De förlorade och de räddade". På en labyrintisk färd i iskalla godsvagnar genom ett just befriat Polen, kommer Primo Levi och en grupp räddade fångar till Trzebinia, en liten stad mellan Kraków och Katowice.

Resenärerna har ännu sina smutsrandiga fångdräkterna på sig och nyfikna invånare samlas omkring dem och vill veta varifrån de kommer och vad de varit med om, men språksvårigheter uppstår och en advokat i filthatt, glasögon och läderportfölj, till synes artig och välvillig, "den civiliserade världens budbärare och talesman", erbjuder sig att översätta. Levi börjar frenetiskt berätta om allt han varit med om, om det närbelägna Auschwitz som ingen verkade känna till, om den masslakt han ensam undkommit, och advokaten översätter beredvilligt till polska.

Men snart märker Levi att några ord som han råkar kunna på polska, som exempelvis »jude« och »politisk«, inte överensstämmer, och han kan snart räkna ut att advokaten inte presenterat honom som italiensk jude utan som italiensk politisk fånge. När Levi förvånad och förolämpad frågar varför, svarar advokaten: "Det är bättre för er. Kriget är inte slut."

Varvid Levi känner hur "den varma våg som fyller en när man känner sig fri, känner sig som en människa bland människor, känner sig levande, sjönk undan. Med ens kände jag mig gammal, blodlös och övermänskligt trött: kriget är inte slut, det är alltid krig. Undan för undan gick mina åhörare sin väg, de måste ha förstått. Något liknande hade jag, och alla andra, drömt under nätterna i Auschwitz: att man berättade för döva öron, att man återfick friheten men ändå förblev ensam."


I Primo Levis författarskap får man dock leta efter ressentiment och bitterhet. Såväl hans litterära som personliga gärning präglas av ett människointresse som ständigt övervinner impulsen att hata och hämnas.

"Jag är personligen oförmögen att ge igen och slå tillbaka", skriver han i polemik mot en annan överlevande från Auschwitz, den österrikiskfödde essäisten och författaren Jean Améry (Hans Mayer). Améry kommer till skillnad från Primo Levi att inta en alltmer oförsonlig hållning mot den värld han befrias till och som snart inte gör skillnad på förövare och offer och går vidare som om ingenting har hänt. Med en sådan värld kan och vill Jean Améry inte försonas.

1978 tar Jean Améry sitt liv.

Levi kan förstå Amérys bitterhet men inte dela den: "De som 'tar till nävarna' mot hela världen återfår visserligen sin värdighet, men betalar ett mycket högt pris för den, eftersom de säkert kommer att bli besegrade."

1987 tar också Primo Levi av allt att döma sitt liv, men besegrad är han inte.

Inte med ett författarskap som fortsatt gjuter liv i den mänskliga erfarenhet som går under namnet Auschwitz, och fortsatt håller glömskan och den oblyga lögnen stången, och med obruten litterär kraft levandegör vad det är att vara människa.


Göran Rosenberg

kulturen@expressen.se


 FOTNOT:    Detta är en kortad version av förordet till den första samlingsvolymen på svenska med Primo Levis tre böcker, "Är detta en människa?", "Fristen" och "De förlorade och de räddade" (Albert Bonniers förlag), som släpptes i fredags.