Göran Hägglund slutar. Och jag känner för att stämma upp i ett svårartat performancevrål. Han må vara den trevligaste, kvickaste och mest twittrande av alla partiledare, men det hjälps inte. Som Kristdemokraternas ordförande stred han för en populistisk och obehaglig kultursyn. Kultureliten mot "verklighetens folk". Champagnemingel i gyllene salar mot husmanskost vid köksbordet.
Trivseltomten Hägglund gjorde sig naivt till förespråkare för en konstsyn tätt intill nationalisternas, där konst alltid är begriplig och uppbygglig. Som uppföljning till det famösa kulturhatar-talet i Almedalen 2009 skrev han en debattartikel i DN om så kallade konstnärer "som lever på att provocera och sprida olust i det offentliga rummet". Han önskade att det "sunda förnuftet" skulle återtas och skrev att "riktig frihet innefattar rätten att slippa få sitt privata liv påpassat och tillrättalagt av finskrittande ideologer".
I stället för att elda under högerpopulismen kunde han ha företrätt det kulturkonservativa bildningsidealet, som verkligen saknas i svensk politik efter att Moderaterna blivit glada deckarliberaler. Även då kunde han ha gjort sig lustig över postmodernismens krumbukter. Bara han samtidigt talade om värdet av historiska kunskaper, tillgången till en god intellektuell och konstnärlig infrastruktur och kärleken till Bruegel och Beethoven. Men KD-ledaren älskade inte Bruegel och Beethoven – hans kulturella referenser var Ulf Lundell.
Det fanns förstås personer bakom Hägglund som skapade retoriken om det hederliga folket i stugorna mot det moraliskt korrupta etablissemanget. Men att han inte förstod att sätta stopp för planerna avslöjar hans avsaknad av ideologisk kompass. Så lämnar också Hägglund efter sig ett parti i djup existentiell kris.
Den stora ironin i Kristdemokraternas märkliga kulturkrig var dessutom att det inte lockade några nya väljare. Därtill var det alldeles för smalt och elitistiskt.