Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Gör inte George Floyd till en vara bland andra

George Floyd kvävdes till döds av polisen.Foto: SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK
Polisen Derek Chauvin kväver George Floyd till döds.Foto: SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK
Sanjin Pejkovic.Foto: Privat

Vad händer när en människas död inte bara filmas utan reproduceras i oändlighet?

Sanjin Pejkovic påminner om att kameraögats makt kan vara bedräglig.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. I juli 2014 fångade en mobiltelefonvideo några av Eric Garners sista ord när poliserna satt på hans huvud och höll honom fast mot marken: ”I can’t breathe”. Den 25 maj i år uttalades samma ord av George Floyd, när en officer tryckte sitt knä mot hans hals och såg till att långsamt döda honom på en Minneapolisgata. 

Garners, Floyds och många andras dokumenterade död bär likheter med fallet Rodney King från 1991. King stoppades av polisen i Los Angeles och misshandlades ytterst grovt. Händelsen filmades och trots att det är tydligt att King inte försökte göra motstånd, friades polismännen vilket ledde till uppror i staden. Filmen på Rodney King räckte inte som bevis för att fälla polisen. Juryn hade i stället koncentrerat sig på den svarta kroppen som försökte resa sig. Budskapet löd nästan: om han bara hade legat kvar och inte provocerat poliserna, hade han undsluppit många slag.

Seendets maktlöshet i de beskrivna fallen är provokativ. Trots den dokumenterande förmågan agerar kameror här snarare förtvivlade vittnen. Kameraögat väger inte upp det juridiska systemet som verkar legitimera statligt övervåld.

På filmen syntes tydligt hur poliserna misshandlade Rodney King.Foto: George Holliday / AP1991

Stora amerikanska medier har generellt avhandlat händelserna anekdotiskt. Fallen har liknat varandra men innehållit dramaturgiska variationer vilket har gett sken av förnyelse. Avledningsmanövrar där varje problem ska lösas utifrån dess särart leder till att man slipper prata strukturer, makt, ekonomi. Polisvåldet beror på individer, rötägg, inte på systematiskt övervåld mot röstlösa. Strukturer som upprätthåller våldet ändras inte avsevärt.

Eric Garner tillsammans med sina barn. Garner kvävdes till döds av polis inför en kamera 2014.Foto: UNCREDITED / AP FAMILY PHOTO VIA NATIONAL ACTION NETWORK

Hur ska vi tittare göra? Är det etiskt att titta eller blunda? När klippen fragmenteras måste vi som kritiska mediekonsumenter se till att fylla i luckorna, ständigt påminnas om att det fångade klippet är en del av ett större skeende. Det finns en början och en fortsättning som filmerna inte visar. Vi måste prata om de som dokumenterat händelserna. I fallet Floyd handlar det om en 17-åring flicka som behandlas för traumaupplevelser. Vi bör sikta in kameraögat på förövarna. Vi måste fortsätta prata om dessa fall även när kameror släcks, när journalister lämnat brottsplatser. Vi bör också reflektera över hur traumatiserande det kan vara för svarta att ständigt se nyheter om svartas död, och vi måste problematisera semantiken som döljs mellan nyhetsinslag som skildrar ”uppror” kontra ”upplopp”. 

I början på förra seklet sågs lynchningar av svarta som ett lokalt underhållningsspel för vita människor. Bilder som togs på plats såldes som vykort och under de mest makabra lynchningar kunde även kroppsdelar säljas. Vi får se till att inte symboliskt fortsätta konsumera och sälja svarta kroppar i bästa sändningstid. Hashtags och memes kan leda till att normalisera redan kommodierade, döda afroamerikaner. Då förvandlas klippen till ett medieinnehåll utan kontext, till ytliga spektakel. För att inte prata om att någon alltid tjänar pengar på liknande innehåll. 

 

Av Sanjin Pejkovic

Sanjin Pejkovic är fil. dr i filmvetenskap. Hans forskning rör nationalism och identitet i det forna Jugoslavien och i post-jugoslaviska länder. Hans avhandling heter ”Det förflutna är ett främmande land”