Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gör det själv

BLÅ TÅGET 1972. Från vänster Berger, Nyhlén, Rasmusson, Bengtsson, Yman, De Geer, Westling. Foto: Arkiv

Tre av Blå tågets medlemmar minns en omtumlande period i musikrörelsens historia.

Johan Wirfält ser i den baktalade proggruppen fröet till det svenska popmusikundret.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Fackprosa

TORE BERGER, LEIF NYLÉN och TORKEL RASMUSSON | I tidens rififi - historier om Blå Tåget | Norstedts, 263 s.

I slutet av mars klev Madonna upp på en festivalscen i Miami. "Är ni redo att dansa? Är ni redo att svettas? Nästa dj är fantastisk! Gör er redo för Avicii!!!" ropade hon.

Samtidigt drog Tim Bergling, 22 år och Sveriges senaste musikaliska exportsuccé, igång en av sina patenterade houserökare.

60 000 partypackade amerikaner vrålar och gör stekarveven.

Från festivalen i Florida går det en linje, lång och allt annat än spikrak - till ett framåtblickande konstkollektiv i det sena 60-talets Solna.

I tidens rififi – historier om Blå Tåget gör kopplingarna tydliga.

På den tiden pysslade Tore Berger med fotografiska polaroidexperiment i ett hus i Hagalund. Torkel Rasmusson, redaktör för tidskriften Rondo som under ett par år på 60-talet var ett av de främsta forumen för Sveriges unga konstavantgarde, hängde i ateljén. Det gjorde även Leif Nylén, kritiker och diktare som skrev konkret poesi i Öyvind Fahlströms anda.

Tillsammans skulle de snart bilda en av 70-talets mest inflytelserika svenska rockgrupper. Med tiden också en av de mest baktalade.

Fråga dagens nogräknade popkonsumenter – vi har ganska gott om dem – och omdömet om Blå Tåget blir nog mer eller mindre samstämmigt: Ett gnälligt vänstergäng som brydde sig mer om politik än musik. Flummarna som skrev "Staten och kapitalet", innan Ebba Grön förvandlade låten till en rockklassiker.

Proggens portalfigurer.

Och visst, I tidens rififi handlar om dem. Men det svenska 60- och 70-tal som skildras i anekdotform av Torkel Rasmusson, Tore Berger och Leif Nylén – den senare står för de flesta texterna – är samtidigt djupt fascinerande.

Den här boken borde få även de mest inbitna progghatarna att revidera sin historieskrivning.

 

Någon sätter upp en "arbetsgrupp för konst och psykofarmaka", och försöker locka Timothy Leary till stan. Andy Warhol missar sin egen vernissage på Moderna Museet. Carl Johan De Geer smyger runt med sin kamera. Mats G Bengtsson, Urban Yman och Kjell Westling – Blå Tågets musikaliska ryggrad – ägnar sig åt jazzutflykter i någon klubbkällare. På Galleri Karlsson alibimålar resten av bandet bildrullar med utfall mot Wallenbergs och Olof Palme – mest för att ha en ursäkt att iscensätta en musikalisk happening.

Stockholm åren 1968-1974 verkar ha varit ett jävligt hippt ställe.

Den huvudstad som tecknas i I tidens rififi påminner på många sätt också om dagens. Bostadsbrist. Bröd- och ströjobbande kreatörer med rötter i den trygga medelklassen. En hunger efter ny kultur – ofta utifrån, från England och USA, men också en liten men sjudande lokal smältdegel där popkulturella intryck kokades ihop till något som ibland fick resonans i hela kulturvärlden.

En svartmäklare fixar lägenheter åt Torkel, Tore och Leif på Råsundavägen. Snart börjar de tre vännerna spela musik i Hagalundsateljén. Först som Gorilla Productions, därefter som Tjalles Horizont, Sound of Music och Gunder Hägg innan de 1972 tar namnet Blå Tåget. Ingen i låtskrivartrion kan egentligen spela, orkestern bildas i en anda av allmänt experimenterande där det ena konstnärliga uttrycket går in i det andra.

 

De främsta inspirationskällorna är The Fugs, i mitten av 60-talet USA:s mest mytomspunna undergroundband. Men också en viss popkvartett från Liverpool, som under några år hade förändrat musikvärlden.

Leif Nylén skriver: "I en tid då det i intellektuella kretsar hörde till att ifrågasätta jaget erbjöd Beatles ett alternativ: den kollektiva identiteten."

Tillsammans, men samtidigt var och en för sig.

Någonstans här hittar vi också kärnan i Blå Tåget. De passade aldrig riktigt in i dåtidens dogmatiska vänster. Visst, man skrev sin beskärda del av antikapitalistiska kampsånger och USA-bashande plakatpop. Men de riktade lika gärna pikarna inåt, mot de sekteristiska delarna av dåtidens universitetsvänster.

I mer revolutionärt orienterade falanger sågs de följaktligen som ironiska light-socialister, kvar i ett borgerligt kulturarv. Kring Fylkingen och Mejan, i Stockholms experimentella konstkretsar, tyckte folk å andra sidan att Blå Tåget övergivit sina avantgarderötter.

De envisades ju med att spela musik på något så omodernt som gitarrer.

Antagligen var det just den positionen, mitt i allt men ändå lite utanför, som gjorde att Blå Tåget fick sådant genomslag.

Bandet hade egentligen aldrig några kommersiella framgångar. Men tillsammans med MNW, skivbolaget som flera av medlemmarna också var med och drev, förkroppsligade de en deltagarkultur som har präglat Sveriges musikscen sedan dess.

 

Det brukar sägas att den kommunala musikskolan la grunden för det svenska musikundret. Det stämmer säkert. Men när man läser I tidens rififi blir det uppenbart att 70-talets svenska musikrörelse – proggen – cementerade en musikalisk "Gör det själv"-anda som gjort ett litet land nära polcirkeln till en av de största popexportörerna i världen.

Avicii i Blå tågets spår. Foto: Foto: Ronny Johannesson Runt 1975 fanns det i Sverige mer än 50 oberoende, små entusiastdrivna skivbolag som stod utanför den etablerade musikindustrin.

Och i dag? Med tanke på att var och varannan rappare, houseproducent eller popstjärna – från Adam Tensta, via Avicii till Robyn – nu ger ut musik på egna bolag, kan man säkert räkna dem i 100-tal. När övergången från traditionell skivindustri till digitalt distribuerad musik blev ett faktum framåt mitten av 00-talet, var den svenska musikscenen helt enkelt en av de bäst rustade i världen. Dels tekniskt, vi var uppkopplade.

Men också – och jag tror att det här är minst lika viktigt – kulturellt.

Vill man göra musik i Sverige finns det en tradition av att bara göra det. Vill man ge ut den startar man ett skivbolag. Jag driver visst ett själv, när jag tänker efter.

Från 70-talet fram till dagens globala exportsuccéer har svensk pop vindlat sig fram. Ibland på breda vägar, oftare längs snåriga stigar, och inte sällan ute på ett eller annat stickspår.

Men den har alltid rullat framåt, alltid vidare.

Lite som Blå Tåget.

De påstår att de gjorde sin sista spelning för ett par år sedan och att den här boken är en sorts dödsruna. Vet inte om jag tror dem.

 

Johan Wirfält

kulturen@expressen.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!