Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Glömskans museum

Efter upproret låg 84 procent av Warszawa i ruiner. I dag beskrivs staden som ful och kaotisk.

I dag är det 70 år sedan det blodiga upproret i Warszawa inleddes.

Stefan Ingvarsson skriver om revolten mot den tyska ockupationsmakten och en normaliserande glömska.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Warszawaupproret 1 augusti - 2 oktober 1944

Den polska hemarméns uppror mot den tyska ockupationsmakten pågick mellan den 1 augusti och 2 oktober 1944. Det var ett stadskrig där man stred om hus för hus, kvarter för kvarter i miljonstaden Warszawa. För varje dödad tysk massavrättades hundratals civila polacker som vedergällning. Civila polacker användes även som mänskliga sköldar kring tyska pansarvagnar och posteringar.

Sovjetarmén stod på andra sidan floden i Warszawas förstäder utan att ingripa och gav inte heller västallierade tillstånd att mellanlanda på flygfält som de kontrollerade. Historiker har delvis olika tolkningar av varför de gjorde halt, men är överens om att Stalin inte hade något intresse av att ge den döende staden något stöd.

Först den 17 januari 1945 fortsatte Sovjetunionen offensiven mot Berlin och intog den totalförstörda staden utan strid. Tyskarna hade då redan retirerat.

Även de grymmaste krigsskådeplatserna blir till slut städer, skogar och fält igen. Det borde vara en omöjlighet, men det är så. I dag är det 70 år sedan en av andra världskrigets blodigaste och mest tragiska strider bröt ut: Warszawas andra resning mot den tyska ockupationsmakten.

Det var på inget sätt självklart att Warszawa skulle ta till vapen 1944 - exilregeringen i London var tveksam och de allierade var tydliga med att eventuellt flygunderstöd skulle bli begränsat. Men ledningen för den underjordiska motståndsrörelsen såg en möjlighet: tyskarna höll på att retirera och det var sista chansen att ta kontrollen över huvudstaden innan sovjetarmén marscherade in. Ett fritt Polen skulle bli svårare för Stalin att radera ut från kartan.

Det som hände sedan är svårt att ta in: slakten av dåligt beväpnade polska soldater, däribland tonåringar av bägge könen, upp emot tvåhundratusen civila dödsoffer, en halv miljon människor på flykt och den redan hårt sönderbombade staden jämnad med marken. När allt var över stod 16 procent av husen kvar. Dödsoffren bland tyska soldater: 1600. Och så den mest omedelbara effekten: att sovjetarmén kunde stå i Warszawas utkanter och vänta in tills det att Polens huvudstad, en stor del av landets utbildade eliter och militära motståndsrörelse var utraderade.

Historiker hävdar att en händelse förblir levande för oss så länge den rör våra far- och morföräldrars generation, sedan förvandlas den till historia, bevaras som berättelse och myt. Andra världskriget genomgår just nu en sådan förvandling och i Polen har det gjorts flera försök att skriva in den egna historien i ett inhemskt och internationellt berättande jämsides med väletablerade ikoniska händelser som Stalingrad, Normandie, Pearl Harbor eller Hiroshima.

Klockan 17 i dag kommer Warszawa att som varje år stanna upp, flyglarm och tutande bilar kommer att skapa ett öronbedövande dån samtidigt som allt tystnar inför katastrofens kolossala omfattning. Men i takt med att allt färre överlevande är vid liv har berättelsen om upproret börjat dela polacker och frågor som tidigare inte kunnat ställas fritt under kommunismen - eller inte ställts av respekt för offren - blir allt mer synliga. Var priset för resningen för högt? Hade någon offrat sig på detta sätt i dag?

För vissa är detta den slutgiltiga symbolen för patriotism och hjältemod som räddade polackers själ. För andra är det kulmen på 200 år av romantiskt och självutplånande vansinne i självständighetens namn. Mycket av argumenten rör kontrafaktiska spekulationer: om sovjetarmén inte hade stannat upp i Warszawa hade de kanske ockuperat hela Tyskland och rentav nått Atlanten. En flod av böcker, artiklar och dokumentärer lanserar olika teorier och tolkningar.

Den viktigaste aktören i denna fråga är det museum över Warszawaupproret som invigdes för tio år sedan och som har getts stora folkbildande resurser. Som sådant är det balanserat och sevärt, men det händer något när Warszawaupproret lyfts ut andra världskrigets många polska tragedier och ges en särställning, när det frikopplas från det judiska upproret i gettot året innan, från Förintelsen och från de kontroverser som omgärdade beslutet att ta till vapen.

Sommarens stora biohändelse är en film om Warszawaupproret, producerad av museet, och som till stor del består av färglagt och ljudsatt autentiskt filmmaterial med en spelad ramberättelse om två bröder som dokumenterar striderna åt den polska motståndsrörelsen - även det baserat på verkliga förlagor. Biobesökare i alla åldrar lämnar filmen påtagligt berörda och det talas om en bearbetning av ett nationellt trauma.

Museet har tidigare producerat en dataanimerad 3D-simulering av den förstörda staden (den går att se på nätet i en förenklad form: "City of Ruins"). Den har i sin tur inspirerat en animerad biofilm som visar hur den oförstörda staden såg ut 1935. Redan tidigare var det en folksport i Warszawa att veta hur staden egentligen såg ut, vilken sträckning gator egentligen har och vilka byggnader som egentligen har stått var.

I höst invigs det spektakulära museet över de polska judarnas historia i Warszawa, samtidigt byggs ett museum över kommunismens offer. I princip varje gata i Warszawa har sina minnesmärken och monument, genom dem konkurrerar olika berättelser om stadens och landets blodiga historia. För en utomstående besökare kan det vara svårt att få ihop de olika skärvorna och sanningen är att det inte finns någon enhetlig historia om denna plats. På sätt och vis är det mer tidsenligt och sofistikerat än den popkultur som omger till exempel D-dagen, men också svårare att berätta

Den nazistiska rasideologin dömde Warszawas judiska och ickejudiska befolkning till olika öden, polsk nationalism och sovjetisk kommunism var andra splittrande faktorer. Warszawaborna som en gång delade samma stad minneshålls på olika platser och vid olika tidpunkter och ingår i dag i olika historieskrivningar. I dag hamnar upproret i gettot i skuggan av Warszawaupproret, men under många decennier fanns bara ett monument över det första och inget över det andra.

När jag går in på ett svenskt reseforum i dag läser jag kommentarer om Warszawa som fult och kaotiskt, helt utan historiskt sammanhang. Så måste det få vara. Det är ett slags bevis på normalitet. Hur många år behöver förflyta innan man kan tala om Groznyj, Homs eller Gaza på samma sätt? Det borde vara en omöjlighet, men det är så. Och det borde vara en omöjlighet att tvingas välja mellan selektivt minne och aningslös glömska, men det verkar också vara så.