Gellert Tamas, journalist och författare till "Lasermannen". Foto: Jan-Åke Eriksson
Gellert Tamas, journalist och författare till "Lasermannen". Foto: Jan-Åke Eriksson

"Glöm inte vad som drev lasermannen"

Publicerad

Snart 25 år efter att John Ausonius spred skräck i Stockholmsnatten hotas samhället än en gång av den ideologi som format honom.

Expressen publicerar författaren Gellert Tamas förord till nyutgåvan av det banbrytande reportaget "Lasermannen".

FAKTA

John Ausonius (född Wolfgang Zaugg 1953) sköt sammanlagt elva personer vid olika attentat under halvåret augusti 1991- januari 1992.

Samtliga offer hade mörkt hår eller mörk hudfärg. Ett av offren avled, många fick men för livet. Gärningsmannen använde gevär med lasersikte, vilket gav honom namnet "lasermannen" i medierna.

Parallellt begick Ausonius ett stort antal bankrån. Det var vid ett av dessa rån han greps på bar gärning den 12 juni 1992. Den 1 december 1993 dömdes Ausonius till livstids fängelse.

2002 gav journalisten Gellert Tamas ut reportageboken "Lasermannen - en berättelse om Sverige", för vilken han belönades med Guldspaden. Boken bygger bland annat på långa intervjuer med Ausonius.

John Ausonius avtjänar sitt livstidsstraff på Österåkeranstalten. Ansökningar om att få straffet tidsbegränsat har avslagits på grund av risk för återfall.

Fredagen den 22 juli 2011, nästan på dagen 20 år efter att John Ausonius inledde sin mördarturné på Stockholms gator, steg en annan mördare i land på den norska ön Utøya, efter att först ha sprängt en kraftig bomb i Oslos regeringskvarter. En dryg timme senare var ön täckt med kroppar.

Anders Behring Breiviks brutala våldsdåd på AUF:s, norska Arbeiderpartiets ungdomsförbunds sommarläger, med närskott genom huvuden, bröst och ryggar, med 69 döda, nästan alla barn och ungdomar, sände vågor av förfäran, oro och avsky långt utanför Norges gränser.

BILDEN AV EN MÖRDARE. Expressens tecknare avbildade John Ausonius under rättegången 1993.Foto: Helén Rasmusen

Hur är den människa funtad som är beredd att begå sådana brott? var frågan som återkom gång på gång.

Breivik gav sitt svar ett drygt år senare under rättegången. Han beskrev mördandet som ett led i "preventiva angrepp till försvar av Norges ursprungsbefolkning", som en kamp mot islam och de "multikulturalister" som enligt honom, genom invandringspolitiken, höll på att förstöra den norska och europeiska kulturen och göra norrmän och andra européer till minoriteter i sina egna länder.

Barbari är nödvändigt

"Vi accepterar inte detta. Vi kommer att kämpa mot multikulturalisterna", sa Breivik och hävdade att han ingick i en kedja av frihetskämpar med föregångare som lasermannen och den då så kallade nye lasermannen, Peter Mangs i Malmö.

"Jag använder samma logik", sa Breivik. "Lite barbari är ibland nödvändigt för att stoppa ett mycket större barbari."

Det var knappast en tillfällighet att Breivik hänvisade till lasermannen, på samma sätt som det inte var helt oväntat att Peter Mangs lyfte fram just John Ausonius våldsdåd som en inspirationskälla. Ausonius namn har under årens lopp ofta dykt upp i högerextrema sammanhang.

När exempelvis den högerextrema organisationen Blood & Honour gav ut en "Field manual", en form av handbok, år 2000 nämndes lasermannen som ett "välkänt exempel" i den väpnade kampen för den vita rasen.

Ausonius som förebild

Och det tyska författningsskyddet, Bundesamt für Verfassungsschutz, har till och med spekulerat i att Ausonius kan ha tjänat som förebild för den nynazistiska gruppen Nationalsozialistischer Untergrund, NSU, som mellan åren 2000 och 2006 mördade nio tyskar med utländskt ursprung.

Likheterna är onekligen slående. Samtliga de män som NSU:s tre medlemmar, Uwe Mundlos, Uwe Böhnhardt och Beate Zschäpe, mördade arbetade ensamma i kiosker eller mindre affärer. Gruppen finansierade dessutom sin verksamhet via bankrån, med cyklar som flyktfordon, ett närmast kusligt likt modus operandi som Ausonius använde sig av.

Anders Behring Breivik.Foto: Alexander Widding / Demotix

John Ausonius kan och bör därför sättas in i en större samhällelig och historisk kontext, något som länge inte var fallet. I svenska medier avfärdades han snabbt som en "ensam galning", en psykiskt sjuk person som på något sätt stod bortom och utanför resten av samhället och därför knappast var värd vidare diskussioner. När jag till exempel först presenterade bokidén blev jag refuserad av förlag efter förlag med en återkommande, snarlik motivering:

Varför ska vi ge plats och utrymme i en bok till en galning?

Rasistisk våldsspiral

Mitt mål med boken "Lasermannen" var dels att undersöka denna endimensionella bild av den enskilde, galne gärningsmannen, men också att teckna ett porträtt av det tidiga 1990-talets Sverige, då ett av världens på många sätt mest moderna och progressiva samhällen på bara några månader, under yttre tryck av ekonomisk kris och flyktingströmmar undan ett blodigt krig i det forna Jugoslavien, hamnade i en spiral av rasistiskt våld, framgångar för högerpopulistiska partier och ett samhällsklimat där "invandraren", "flyktingen", den "andre", hamnade i fokus som anledningen och orsaken till samhällets problem.

Flyktingförläggningar sattes i brand, svenskar med utländsk bakgrund attackerades, organisationen VAM, Vitt ariskt motstånd, förklarade på fullaste allvar krig mot "rasblandarsamhället", det högerpopulistiska partiet Ny demokrati seglade in i riksdagen, nådde opinionssiffror på upp mot 15 procent och Expressen, landets då största kvällstidning, skrev i krigsfeta rubriker på sina löpsedlar: "Kör ut dem!".

Agera med vapen

När jag träffade Ausonius drygt tio år efter skjutningarna, i samband med att han erkände, var han noga med att lyfta fram sina ideologiska motiv. Ausonius fann sina inspiratörer hos Sverigedemokraterna, som på den tiden marscherade under hakkorsflaggor vrålande slagord som "Sieg Heil" och "Ut med packet", och hos nydemokrater och andra politiker som hävdade att Sverige inte orkade mer, att landet höll på att falla ihop under trycket från flyktingar och invandrare.

Ausonius kände att han inte bara ville prata och diskutera, det var dags att någon tog på sig ansvaret att med vapen i hand reagera. Och agera.

Och häri ligger en av bokens kärnpunkter; insikten att även psykiskt instabila personer - Ausonius, Breivik och Mangs har alla tidvis vårdats inom psykiatrin och även fått diagnoser - lever och verkar i en samhällelig kontext, där kanske just deras psykiska skörhet gjort dem extra mottagliga för de budskap som förmedlas i det offentliga samtalet; bland politiker och medier, kring köks- och fikabord, från det tidiga 1990-talets stencilerade flygblad till dagens många hatsajter på nätet.

Ny demokrati inspirerade

Ausonius sa sig exempelvis vara övertygad om att 20-30 procent av befolkningen stod bakom hans enmanskrig, en bild han ansåg sig ha fått bekräftad, både av Sverigedemokraterna och genom det då nya riksdagspartiet Ny demokrati: "Ny demokratis invandrarfientlighet gav mig respons och stärkte mitt självförtroende", förklarade Ausonius.

Teorin om den "enskilde galningen" blir utifrån detta perspektiv än mer problematisk, inte bara eftersom den utgår från den mycket långtgående premissen att vissa gärningsmän, oavsett psykiskt tillstånd, kan verka i en sorts vakuum, bortom och utanför den samhälleliga diskursen, utan kanske än mer för att teorin nästan enbart appliceras på gärningsmän med "europeisk" bakgrund. Våldsdåd bedöms och beskrivs ofta helt olika beroende på gärningsmannens bakgrund.

Olika perspektiv

Terrordåd begångna av högerextremister beskrivs utifrån individualpsykologiska förklaringsmodeller, våldsdåd av militanta islamister sätts in i ett synbart kulturellt, religiöst och samhälleligt perspektiv.

Taimour Abdulwahab.Foto: Barcroft Media

Ausonius, Breivik och Mangs blir psykiskt sjuka galningar - oavsett vad de själva framför som motiv för sina handlingar - medan exempelvis Taimour Abdulwahab, som några dagar före julafton 2010 sprängde sig själv i luften i centrala Stockholm, blir den ideologiskt övertygade terroristen, där individualpsykologiska förklaringar, eller sjukdomsdiagnoser, i princip lyser med sin frånvaro.

Skillnaderna i analysen, beroende på gärningsmannens påstådda eller upplevda bakgrund, leder oss lätt fel, vilket försvårar såväl förståelsen av som insatserna mot det ideologiskt präglade våldet.

Kamp och kulturer

Ungefär samtidigt med Ausonius våldsvåg i början av 1990-talet fick teorin om en civilisationernas kamp, framför allt mellan den kristna och den muslimska världen, framförd av bland andra statsvetaren Samuel P Huntington, sitt stora genombrott.

Det är tankegångar som sedan dess blivit lika vanliga som kritiserade, inte minst för beskrivningen av kulturer som statiska, allomfattande enheter där de enskilda individerna reduceras till osjälvständiga subjekt, mer eller mindre helt styrda av gruppens påstått kollektiva värderingar.

Terror i Stockholm.Foto: Stefan Söderström

Den mångfaldigt prisbelönte författaren Amos Oz har, bland annat i sin bok "Hur man botar en fanatiker", framfört en annan tes. Enligt Oz är det inte svårgreppbara kulturer som står mot varandra, utan högst konkreta enskilda extremister, eller fanatiker som han kallar dem. Vi bär alla frön till en fanatiker inom oss, menar Oz, var vi senare hamnar i livet beror både på oss själva och på vår omgivning.

Hatade britter

Amos Oz berättar hur han själv som barn hatade britter, eftersom han hört och lärt sig hatet från sin omgivning. Men detta betydde inte att hatet för evigt fanns kvar i honom. Nya influenser, tankar och synsätt påverkade och förändrade hans världsbild, på samma sätt som vi alla påverkas av vår omgivning.

Utifrån denna tankegång blir det lika intressant som viktigt att granska och beskriva extremister och fanatiker - som exempelvis John Ausonius - men också de samhällen som de formas av, verkar i och i sin tur påverkar.

Vilka är de som begår ideologiskt färgade våldsdåd? Hur ser samspelet och sambandet mellan individ och samhälle ut? Hur påverkar de varandra? Finns det en punkt där det individuella ansvaret börjar - eller slutar?

Det är några av de frågor som boken "Lasermannen" ställer.

Och det är frågor som är lika viktiga att ställa sig i dag som för snart 15 år sedan då denna bok först gavs ut.

 

Gellert Tamas

kulturen@expressen.se

 

FOTNOT. Texten är en förkortad version av förordet till nyutgåvan av "Lasermannen", som i dagarna ges ut av Ordfront förlag.

 

Läs även Gunilla Brodrejs brev till sin dotter efter att de sett Mikael Marcimains film om lasermannen.

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag