Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Glöm inte deras tystnad om kommunismens fasor

Sven Wollter på barrikaden vid 1-majdemonstration på Kungstorget i Göteborg 1976.
Foto: ERIK LINDAHL
Författaren Anita Goldman.
Foto: MIA CARLSSON / NATUR & KULTUR
Jan Myrdal blev 93 år.
Foto: JACOB FORSELL

Anita Goldman var i sin ungdom marxist-leninist i Sven Wollters röda Göteborg.

Hon vänder sig mot offentlighetens mumlande om hans och Jan Myrdals politiska mörker.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Det var i början av sjuttiotalet, jag var purung, från ett judiskt borgerligt hem, där Torgny Segerstedt och Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning var ikoner. Vietnamkriget rasade, bilder av svultna Biafrabarn täckte husväggarna och jag försökte förtvivlad förstå den värld jag satts att leva i. På Avenyn 18 fanns ett allaktivitetshus och där mötte jag alkoholiserade sjömän som jag tålmodigt samtalade med över den alternativa julgröten. Några meter längre ned på gatan, på restaurang Kometen, satt de yngsta och skarpaste hjärnorna i Göteborg och drack billigt rödvin. Servitriserna hade ännu smala svarta kjolar och vita servitörsjackor. 

Jag fattade snart att det var där man skulle vara om man ville vara med sin tid. Där talades det om litteratur och politik och jag var förälskad i Ragnar Strömberg, han var poet, läste litteraturvetenskap hos Kurt Aspelin, han rökte hasch, älskade Gunnar Ekelöf och Jimi Hendrix, var bisexuell och marxist-leninist. Det var ofantligt spännande, jag var kär och ville bli accepterad. 

Men jag gick vid sidan av demonstrationerna på Avenyn under de första året eller två. Jag hade just dessförinnan haft mitt livs bästa sommar i Israel och förälskat mig där, i landet och i en ung man som var soldat. Jag hade svårt för demonstranternas antiisraeliska paroller. Jag hade också starka pacifistiska sympatier, hade läst Bertrand Russel och Martin Luther King och varit aktiv i Värnpliktsvägrarnas Centralförbund.  Men till slut gjorde jag våld på mig själv och gick med. Jag ville ju delta i upproret, i det kreativa, det nyskapande, i det som var liv och spänning. Vara ett barn av min tid.

De var stjärnor, jag bara fotfolket.

Ovanför oss, i den kulturella och politiska hierarkin i Göteborg fanns de som var något decennium äldre och mycket mer etablerade. Sådana som skådespelaren Sven Wollter. De var hatade av det borgerliga etablissemanget i Göteborg, men höll på att ta över det, själva bli etablissemang. Just Sven Wollter själv var ouppnåelig i sin enorma karisma och väldiga begåvning, en stilig karl. Jag minns Evabritt Strandberg, begåvad skådespelerska och själfull, som sjöng Brel och Piaf och var ihop med Wollter. De var stjärnor, jag bara fotfolket. De satte tonen. Den var kompromisslös.

Strax därpå flyttade jag till Stockholm, där jag blivit antagen på Journalisthögskolan. Jag var kaxigt trogen marxism-leninismen under det första året där, men blev utesluten ut KFML(r) på grund av ”småborgerliga avvikelser”. Det var Lars Nittve, sedermera chef för Moderna museet bland annat, som uteslöt mig. Jag kastade den röda partiboken i papperskorgen på Arlanda och åkte till Kalifornien. 

Sven Wollter efter ett första maj-tal 1976.
Foto: KAMERAREPORTAGE/IBL

Jag minns den svindlande frihetskänslan över det mycket friare samtalet där, det bokstavstrogna wollterska Göteborg var långt borta. Böcker med andra berättelser om historien sattes i händerna på mig och hemkommen köpte jag samtliga band av Alexander Solzjenitsyns ”Gulag-arkipelagen” och läste och grät under en lång kall vinter på Södermalm. Och skämdes. Hur hade jag någonsin och för ett ögonblick hyllat dessa sataniska massmördare? Skulle jag någonsin kunna förlåta mig själv? Läste Sven Wollter någonsin Nobelpristagaren?

Resten av mitt liv har jag i liv och skrivande försökt att förstå varför människan väljer förtryckande strukturer och räds friheten och sanningen. Vid besök i Göteborg har jag ibland träffat vännerna från förr, från tiden för Kometen och marxism-leninismen. Jag har då ofta förvånats att de ofta förhållit sig till den tid och de ställningstagande som jag minns med sådan skam, med ett slags sentimentaliserande lättsinne. Jag vet inte om någon av dem gjort upp med den tiden i skrivande, i liv och samvete?

Jag har ofta svårt för samtidens självrättfärdiga renlärighetsiver som inte tillåter snedsteg av vilken art de än må vara och sätter sig till absolutistisk dom över andra människors livsgärning. Man måste få göra fel, tänka fel, säga fel, pröva och utvecklas. 

Men när människor – likt Jan Myrdal och Sven Wollter – som under många decennier har haft stort utrymme i vår offentlighet, inte ens på ålderns höst kunnat avsvärja sig stödet för några av de allra värsta brotten mot mänskligheten i modern tid och i mänsklighetens historia överhuvudtaget och detta förbigås närmast med generad tystnad av samma offentlighet och särskilt vid deras frånfälle, då blir det moraliskt tvetydigt, respektlöst mot offren och till syvende och sist mycket farligt.


Av Anita Goldman
Anita Goldman är författare och fri skribent.

Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=75603&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.