Gisslanopera utan tuggmotstånd

RECENSION | OPERA Eftersom operamusiks uppgift är att skildra och förklara karaktärer, relationer och konflikter har givetvis obehagligheter som gisslan, olaga hot och utpressning kommit att ingå i vardagsrekvisitan. Tänk på "Trubaduren", "Aida", "Tosca". Ännu ett gisslandrama utspelar sig nu hos Anna Larsson och Göran Eliasson i Vattnäs konsertlada – 1973 års drama i banken vid Norrmalmstorg, som parallellt med kungens död gastkramade svenska folket i nästan en vecka innan historien fick en oblodig upplösning.

Två beställningsoperor med ämnen från svensk samtid har redan presenterats i Vattnäs: 2015 ”Silverfågeln” om Jussi Björling med musik av Mats Larsson Gothe och i fjol ”Kärlekskriget” om Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl, tonsatt av Paula af Malmborg-Ward. Jämfört med dem har ”Norrmalmstorgsdramat” en rollbesättning av kammarmusikalisk täthet och ett händelseförlopp av symfonisk stringens. Handlingen verkar kunna komponera sig själv. ”Silverfågelns” och ”Kärlekskrigets” musikmakare hade fått gräva avsevärt djupare för att nå de stora sanningarna.

Telefontal till Palme

Albert Schnelzer som härmed begår sin operadebut med stöd av Patrik Sörlings libretto går lite i fällan, det måste medges. Han skriver en musik som är lätt att lyssna till, fylld av vackra melodislingor över nervöst pulserande minimalistiska basmönster. Den stora kvintetten över ”att dö på sin post” är bedövande grann romantisk opera. Agnes Auers – Karins – fina telefontal till Palme kommer säkert att finna sin väg till solorepertoaren. Scenen där Göran Eliasson som Clark Olofsson kommer loss tillsammans med en öl och en skogstokig klarinett äger något så nuförtiden ovanligt som äkta besatthet. Och Fredrik Burstedt leder en virtuos 14-mannaensemble som låter som det dubbla.

Men det räcker inte riktigt. Publiken må gärna känna sig lättad över att modern operamusik inte behöver vara så motsträvig som väntat, men ämnet kräver en farligare tyngd. Jag vill själv bli drabbad och inte bara se andra drabbas, jag saknar den stora klaustrofobiska ångesten i bankvalvet till en musik som är mera ”al dente”. Librettist och regissör Patrik Sörlings text går inte fram helt, vare sig det nu beror på otydlig textning eller lokalens akustik.

Borde heta "Stockholmssyndromet"

En textremsa skulle avslöja en hel del pekoraliteter av det slag som uppstår när poetiskt rimmade rader plötsligt ska samsas med ett grövre språkbruk anno 1973. Medges dock att musikdramatisk text inte behöver ha större litterära kvaliteter och att det inte kan vara lätt att få legendarer som Clark Olofsson och Janne Olsson att uttrycka sig vettigt.

Men titeln, herregud, TITELN! Vem vill gå på operan och se ”Norrmalmstorgsdramat – Att dö på sin post”? Operor ska heta enkelt, som ”Clark och Margareta”. Eller varför inte bara ”Stockholmssyndromet”, internationellt redan etablerat begrepp – är det månne copyrightskyddat?

Lars Sjöberg är medarbetare på Expressens kultursida.