Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gina Dirawi bjuder upp till en tangoklassiker

Vad har du i byxan Jan? Foto: / FOTOGRAF PETRA HELLBERG KULTURHUSET STADSTEATERN

Stadsteatern har vävt samman en kavalkad av Hans Alfredsons och Tage Danielssons bästa nummer till en uppfriskande originell och samtida föreställning.

Gina Dirawi är sensationellt bra som erövraren Donna Juanita, menar Jens Liljestrand.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Musikteater

DONNA JUANITA

Av Johanna Garpe och Erik Norberg

Sångtexter av Hans Alfredson och Tage Danielsson

Regi Johanna Garpe

Stadsteatern, Stockholm

Speltid 2.40 t.

I sin just nu aktuella reportage- och debattbok "Flickan och skammen" knyter Katarina Wennstam i inledningen an till Hans Alfredson och Tage Danielssons sång "Donna Juanita", från revyn "Spader Madame" 1969. Sången om flickan som är "lika pilsk" som sin berömda bror Don Juan, men som i stället för hjältestatus blir halvt ihjälslagen av sin far, föraktas och glöms bort.

På Stadsteaterns stora scen blir denna Donna Juanita huvudperson i ett potpurri på Hasseåtages alla örhängen, som får en enorm vitamininjektion tack vare genidraget att välja den i teater- och musikalsammanhang tämligen oprövade Gina Dirawi till titelrollen.

Sensationellt bra

Dirawi är rent ut sagt sensationellt bra som den kaxiga flickan från Kramfors som på 1950-talet nobbar den svenniga hederskulturen och ger sig ut i världen med sin nördige kulturman till bror (Robin Keller briljerar i ännu en komisk rolltolkning). Mellan de nödtorftigt hoptråcklade sångnumren förs en dialog späckad med referenser till det mesta som Alfredson och Danielsson någonsin rört vid.

I början svajar det en aning, särskilt som det snabbt märks att några i ensemblen är osäkra på sånginsatserna. Bitvis liknar det ett ovanligt ambitiöst lundaspex, och ramhandlingen med Claire Wikholm som åldrad Donna Juanita har svårt att lyfta.

Men efterhand hittar skådespelarna den svåra balansgången mellan nostalgikavalkad och normkritisk performance. När Donna Juanita har haft gruppsex (!) med ett halvdussin munkar (!!) i ett biktbås (!!!) sjunger hon sittande på golvet med mild röst "Att angöra en brygga", som erövrarinnans ömsinta hyllning till alla "fantastiska män", så vackert och så rätt att man bara gapar.

Kritik av slutshaming och hämndporr

Hon lindar lindemännen runt sitt finger, hon ligger med Fingal Olsson och med Robert Lind i Kramfors, hon höjer ett fuck you-finger åt hela vår tids slutshaming och hämndporr och tar med sin polaroidkamera bilder av sina sexuella erövringar och samlar dem stolt i en katalog.

Vissa traditionalister lär kanske få sig en spik i foten, eller be om en enkel biljett hem till Säffle. Själv upptäcker jag nyanser och ambivalenser hos de gamla kupletterna som jag inte hade en aaaning om. Blinkningar åt Melodifestivalen och "Skavlan", genuskritik och homoerotik – allt tycks få plats i denna sprakande föreställning, inte minst tack vare den tajta orkestern som sömlöst glider mellan jazz, klassiskt, tango och music hall.

Johanna Garpe och Erik Norberg har av det välkända och invanda materialet vävt samman något fullständigt originellt och samtida. Om Monica Zetterlund var "ett lingonris som satts i cocktailglas" är hela denna föreställning en blommig falukorv satt i lattemugg.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook – så missar du inga nyheter!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!