Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Giacomettis figurer bär på hemliga sår

Installationsvy från "Giacometti - Ansikte mot Ansikte"Foto: Foto: Åsa Lundén/Moderna museet
Installationsvy från "Giacometti - Ansikte mot Ansikte”.Foto: Åsa Lundén/Moderna museet
Foto: Fondation Giacometti, Paris© Estate of Alberto Giacometti / Bildupphovsrätt 2019
Peter Cornell.Foto: Ylwa Yngvesson

Alberto Giacometti präglade efterkrigstidens konstvärld och var ett barn av sin tid.

Peter Cornell ser ett retrospektiv på Moderna museet som formas till ett glasklart och hoppfullt konstnärligt statement.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Tänk på antikmuseernas porträttbyster, ibland ömtåliga och mycket små – egyptiska eller etruskiska – och deras magnetiska närvaro och rena existens. Är de moderna eller omoderna?

Det är som om tidens drivved spolats bort. Jag får en liknande känsla inför Alberto Giacomettis skulpturer på Moderna museets rika och fulländat arrangerade utställning ”Ansikte mot ansikte.” Ändå är båda barn av var sin tid.

Giacometti, Picasso… Det kan vara svårt att ta sig förbi de mytiska namnen och se verken på nytt. Jean Genet lyckades i ”Giacomettis ateljé” (en av de finaste texter om konst som skrivits) medan Giacomettis egna skrifter, så när som på ett par barndomsepisoder och några intervjuer, inte är till stor hjälp. Men nu finns också MM:s välgjorda katalog.

Man kunde kalla Giacomettis verk platsspecifikt, för allt skapade han i samma lilla, ruffiga och oansenliga ateljé – där han också bodde och som han vägrade lämna. Han brottades oupphörligt med sitt arbete, men var i övrigt en sällskaplig person med vänner som Sartre, de Beauvoir och Beckett. Brottades, för han var alltid missnöjd och beredd att ge upp – med Jean Genets ord: ”en man som aldrig tog fel men ständigt gick vilse.”

Det är porträtt utan individuell psykologi, utan sentimentalitet.

Vad ser jag ansikte mot ansikte med hans porträtt, i skulpturer, målningar och teckningar? Något ristat och sargat, en metod som tycks ha uppstått ur hans telefonklotter på tidningar. Ögonen är uppspärrade, uttrycket starkt. Det är porträtt utan individuell psykologi, utan sentimentalitet.

De porträtterade har oförskyllt kastats ut i tillvaron; märkta av livet, stoiker som inte söker vårt medlidande. Där strålar de av ensamhet – men ändå inte, för vi som betraktar delar deras villkor. Också de ”hemliga sår” som Giacometti sökte i varje människa och ting – som i de bräckliga, trådsmala skulpturerna som ofta föreställer grupper av kvinnor.

Utmärglade, knådade, tilltygade, sårbara, förkolnade, fläckade, nakna men ändå majestätiska – är de på väg mot förintelsen eller är de prostituerade på gatan som Giacometti hela sitt liv var besatt av? Trots det inger de en märkvärdig kraft.

Sceneriet liknar existentialismen, en filosofi som präglades av erfarenheten av kriget och Giacometti var ett barn av sin tid. Den avskalade existensen: där stod han med ena benet i sin samtid och med det andra i den egyptiska skulpturen, som om ingen tid förflutit mellan dem.

En sång till den universella Människan är kanske inte temat för dagen. Men på MM framstår Giacomettis väg som ett glasklart och hoppfullt konstnärligt statement i relief mot ett konstliv som underkastas alltmer kommersiella och mediala villkor.

 

KONST

ALBERTO GIACOMETTI

Giacometti – Ansikte mot ansikte

Moderna museet, Stockholm

Till 17/1 2021

 

Peter Cornell är hedersledamot av Konstakademien och medarbetare på Expressens kultursida.