Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

'George Saunders har skrivit ett mästerverk'

Författaren George Saunders.

Amerikanen George Saunders berättelser är små mikrokosmos av mänsklig inlevelse.

Jens Liljestrand applåderar en samhällskritisk novellsamling med nerv och språklig perfektion.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

NOVELLER

GEORGE SAUNDERS

Tionde december
Översättning Niclas Nilsson
Albert Bonniers, 252 s.

I ett parallellt - ? - universum försöker vi bräcka varandra genom att anlägga pastorala trädgårdar med blomsterträdgårdar och fiskerika bäckar. Kronan på verket är "s-flickorna", unga kvinnor från tredje världen som arrangeras i statygrupper. Självklart har de frivilligt valt att få dekorera den amerikanska överklassens gräsmattor, som ett sätt att försörja sina fattiga familjer. Nejdå, det gör inte alls ont, titta, de småpratar ju och har trevligt där de hänger med sina böljande vita klänningar!

Det borde egentligen vara omöjligt att få en sådan historia att på några få sidor kännas både trovärdig och angelägen. Men George Saunders lyckas, gång på gång, genom att snarare än att gnugga in den groteska bilden i läsarens ansikte, varsamt tona in den i berättelsens fondtapet. Vi vänjer oss vid s-flickorna i bakgrunden lika sorgligt snabbt som den olycksaliga familj som hellre lägger pengar på meningslös skrytkonsumtion än betalar sina förfallna kreditkortsskulder.

Bästa novellsamlingen någonsin

"Tionde december" kan vara den bästa novellsamling jag någonsin har läst. Den är så enastående bra att klyschor som "gnistrande fyrverkeri" eller "skimrande pärlband" inte räcker till. Varje text öppnar luckan till en egen värld, ibland en science fiction-mardröm, ibland en igenkännlig vardag, ofta en mix av varje. Varje uppslag är rikt nog för att räcka till en tegelstensroman. Den språkliga rikedomen, bildspråket, förmågan att snabbt ge berättelsen nerv och riktning - allt är perfekt.

Några av novellerna kretsar kring moraliska och existentiella frågeställningar, andra satiriserar byråkratisk omänsklighet, ytterligare andra behandlar klassklyftor. En text, med den enkla titeln "Hem", gestaltar en krigsveterans återkomst till ett USA präglat av nyfattigdom och socialt sönderfall.

Jag ska erkänna att jag tidigare aldrig hade hört talas George Saunders, denne 57-årige amerikan som med "Tionde december" har fått sitt internationella genombrott. Han förenar allt det bästa i den anglosaxiska novelltraditionen, det perfekta mötet mellan Alice Munros jämna lunk och David Foster Wallaces krumsprång. Han är den där författaren som man till slut läser med öppen mun, häpnande över både idéerna och den komplexitet och precision med vilken de genomförs.

Empatiskt och närgånget

Finns det någon röd tråd är det Saunders empati med alla vi möter. Skildrar han ett våldtäktsförsök låter han oss komma hudlöst nära både förövaren, offret och den kuvade pojke som i den oväntade rollen som hjälte mister alla spärrar. Saunders blåser liv i alla han skildrar, skapar mänskliga existenser drivna lika mycket av externa skeenden som av sina inre världar: dagdrömmar och grandiosa illusioner, minnen från det liv som varit och oron för de dagar som kommer.

Som i den avslutande titelnovellen, där en cancersjuk man avbryter sitt självmord för att hjälpa en okänd pojke som fallit ner i en isvak, som sedan i sin tur måste välja mellan att rädda sin räddare eller sig själv. Författaren glider in och ut ur två medvetanden, i en karusell som till slut suddar ut gränserna mellan räddare och räddad, mellan främlingen och mig själv.

Nödvändig läsning på nyåret 2016. I ett Sverige som håller på att gå Saunder.

 

Följ Expressen Kultur och Litteratur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!