Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Musiken tar med oss i diasporan i kampen

Protester i Santiago de Chile 28 oktober.Foto: RODRIGO ABD / AP TT NYHETSBYRÅN
En manifestation för att hedra minnet av Victor Jara framför Nationalbiblioteket i Chile. Jara torterades och mördades under Pinochets militärdiktatur. Foto: ESTEBAN FELIX / AP TT NYHETSBYRÅN

De chilenska protesterna når Sverige genom musikaliska manifestationer.

Loretto Villalobos var fyra år när hon kom hit och rycks med av kraften i klippen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Violetta Parra skrev sin sång ”La Carta” (Brevet) under en vistelse i Frankrike 1962. Hennes bror hade blivit tagen av polisen under en protest som kostat sex människor livet till följd av statsmaktens våld. När sångerskan Mon Laferte sjunger ”Brevet” i ett viralt videoklipp, sittandes med sin gitarr framför en svart chilensk flagga, är det som att den skrivits i dag. Dödstalen efter de landsomfattande protesterna mot social och ekonomisk orättvisa är ännu inte helt klarlagda. För mig som är dotter till exilchilenare väcker pratet om statligt övervåld minnen från en tid då jag inte ens var född.

https://www.youtube.com/watch?v=mz3Mt-zL0o0

Pablo Neruda skrev att exilen är rund, men han anade nog inte att cirkelns ändar skulle mötas i en annan tid. För mig var erfarenheten av att ha flytt från ett land, bara fyra år gammal, byggd på väldigt diffus kunskap. 

Som när de andra dagisbarnen frågade om det är krig i Chile och jag låtsades som att jag inte förstod frågan eftersom jag inte riktigt förstod svaret. För vad är en diktatur när man är liten? Är det när ett lands president påstår att det pågår ett krig när folket ställer krav på rättvisa och värdighet? ”Vi är inte i krig, snälle president,” sjunger Mon Laferte i sin version av Parras låt. 

För vad är en diktatur när man är liten?

Min familj hade ett kassettband med sånger av Victor Jara. Näst efter dofterna är nog minnet av musik det som framkallar starkast känslor. En av låtarna på bandet var ”Te recuerdo Amanda” (Jag minns dig Amanda), om en flicka som varje dag springer till fabriken för att tillbringa fem minuter med sin älskade Manuel som sedan dör i en arbetsplatsolycka. Bara jag tänker på den sången blir jag rörd till tårar. Fortfarande.

När min familj flydde från Chile på 1980-talet kunde man med lite tur och viss ansträngning få nyheter hemifrån. Pappa hade en prenumeration av tidningen Liberación, för latinamerikaner i Sverige, och säkert satt vi barn med och lyssnade på någon av Radio Moscús sändningar. Om något riktigt uppseendeväckande hände, som när Rodrigo Rojas och Carmen Gloria blev brända levande av militären under en demonstration, kom det på de svenska nyheterna. 

Idag tränger flödet av bilder, ljud och vittnesmål från Chile obarmhärtigt igenom det högfrekventa mediebruset. Om jag som barn inte förstod nyheterna för att jag inte visste bättre, så är de i dag för mig ofattbara för att vi borde veta bättre. Nunca más – aldrig mer – är minnesaktivisternas slagord under imperativet att inte låta historien upprepa sig. Men även historien är rund. 

https://www.youtube.com/watch?v=V_xRSfjCyrg

Jag förstår att Adorno inte tog musiken med i beräkningen när han dödförklarade poesin efter Auschwitz, ty dess mobiliserande kraft är nog starkare än poetens ord.  Victor Jara visste det, liksom militären som mördade honom. Idag ser jag videoklipp på tusentals demonstranter som tagit med sig gitarrer och spelar hans ”El derecho de vivir en paz” (”Rätten till ett eget liv”). 

Genom sången är även vi chilenare i diasporan med i kampen, mot glömska och för rättvisa.

Loretto Villalobos är kritiker på Expressen Kultur.

Isak Skogstads obekväma sanningar om skolan: