Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Geniet Ingmar Bergman kan äntligen begravas

Ingmar Bergman kontrollerar en kameravinkel.Foto: LENNART NILSSON / PRESSENS BILD
Martina Montelius är dramatiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida.Foto: FOAD BAGHLANIAN / FOAD BAGHLANIAN/ATLAS FÖRLAG
"Arbetsboken 1955–1974".

Glöm geniet, svinet och konstnärskarikatyren Ingmar Bergman. Martina Montelius läser regissörens hemliga "Arbetsbok" och lär sig mer om konsten än på mycket, mycket länge.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Föreställ dig att ett väsen skulle nedstiga från himlavalvet, eller kanske födas ur havet, och med en blick lyfta all narcissism ur Lars Noréns dagbok. Inget stengolv på Gotland skulle finnas kvar, ingen Issey Miyake-affär, inga tarmvåndor. 

I stället: samma metodiska putsande på skärvor funna i jorden, samma till mani gränsande fixering vid detaljer, samma lågintensiva desperation. Men mycket begränsade andelar privatliv. Full koncentration på helt andra inre och yttre verkligheter: rollfigurernas. Då får du Ingmar Bergmans "Arbetsbok". 

En samling anteckningar från åren 1955 till 1974, som inte offentliggörs förrän nu, även om delar av den legat till grund för "Laterna magica" – hans mer eller mindre sanningsenliga, konstnärligt självbiografiska bok från 1987. 

 

LÄS MER – Suzanne Osten sätter upp okänt Bergman-manus

Stina Lundberg Dabrowski

Jag hör till den generation kulturarbetare som instinktivt repelleras av de många berättelserna om Ingmar Bergman. En gång mötte jag honom i verkliga livet, i Dramatens rymligaste hiss. Jag var i övre tonåren. Han var gammal. “Det är trångt här”, sa han. Resten av resan var vi tysta. 

Det är en typisk Bergmanhistoria i all sin banalitet. Mannens behov av personligt utrymme var uppenbarligen gigantiskt. I många andra berättelser uttrycker han sin panik genom dominans, manipulation och elakhet. I hissen var det bara panik. Över att inte få vara ensam. 

Bergman beskrev för Stina Lundberg Dabrowski i en tv-intervju 1986 sig själv som misslyckad i det privata: som äkta make, som pappa, som “figur i samhället” – och att han därför hade “fördubblat sina ansträngningar” i arbetet. 

Genikulten

Han ville vara ensam i hissen, eftersom han redan underkänt sig själv som medmänniska. Han ville vara bland skådespelare och andra medhjälpare i sitt pågående regiarbete, eftersom det bara var där han kunde vara till någon nytta. 

Det som får min generation att rysa vid tanken på Bergman är naturligtvis genikulten, det omvittnade svassandet kring detta geni och det där att han inte kom ihåg sina barns födelseår. Men allt detta är irrelevant, eftersom konsensus råder kring hur dum han var mot folk, och eftersom han är död och inte längre kan läxas upp. 

Det är en ohygglig blixtbelysning av hur det är att vara dömd till mänsklighet på obestämd tid.

Det som är relevant är hur han skriver i sin arbetsbok, som kan sägas vara rollfigurernas dagbok och livmoder: “Karin vill att Martin ska tillbe guden som annars kan bli farlig för honom. Hon försöker tvinga honom på alla sätt. Till slut måste han ta David till hjälp och sätta en spruta i henne. Då går hon rakt in i sin värld bakom tapeten. Hon vill offra sig för alla dessa tre. För David och hans bok. För Martin och hans hjälplöshet med henne. För Minus och hans kuk” (3 mars 1960). 

 

LÄS MER – Nina Lekander: Helt rätt att hänga ut Ingmar Bergmans sexliv

Harriet Andersson

Filmen han arbetar med är “Såsom i en spegel”, 1961, med Harriet Andersson som Karin, Gunnar Björnstrand som David, Max von Sydow som Martin och Lars Passgård som Minus. 

Karin är schizofren, och tolkar sina hallucinationer som meddelanden från Gud, som är på väg till henne, till alla människor. Mycket av det som sker på ytan i filmen skulle kunna vara fullkomligt ordinärt, om det inte vore för det våldsamma drama som utspelar sig inuti människorna, och särskilt i Karin. 

Harriet Andersson (Karin) och Lars Passgård (Minus) i "Såsom en spegel" (1961).Foto: SF / SF

I tapeten, i hennes medvetande, utkämpas en strid mellan henne själv och Gud, eller mellan henne själv och henne själv. Hon måste förmedla Guds budskap – det är ojämförligt viktigare än hennes eget liv. Men i omgivningens ögon är hon sjuk, helt enkelt, och måste få en spruta. Det är en ohygglig blixtbelysning av hur det är att vara dömd till mänsklighet på obestämd tid. 

Karikatyren "Ingmar Bergman"

I dag beskrivs Bergman ofta som en känslomässigt fyrkantig petimäter, som gick omkring på Fårö med sina blekgula anteckningsblock, uppassad av hustrur och muttrande om att ingen fick nysa. “Sörru, sörru”, härmar man och skakar på huvudet åt hans privata toalett på Dramaten och hans vidriga grymhet vissa dagar. 

Jag instämmer i kritiken mot det sistnämnda. Inte får man behandla sin omgivning som en kloak bara för att man är neurotisk och begåvad. Men arbetsboken tvingar mig obönhörligen att ignorera karikatyren “Ingmar Bergman” och lära mig mer om att få det dysfunktionella livet att fungera som konstnärligt uttryck under läsningen än jag förmodligen lärt mig av något alls de senaste sju åren, minst. 

"Djupt hämmade analretoriker"

När han reflekterar över sitt yrke handlar det inte om irritation över recensioner eller kolleger, utan om olika aspekter av yrkets natur. Den 23 mars 1962 skriver han om upphöjda dilettanter inom de konstnärliga yrkena; de “fuskets frondörer” som ibland skapar “vad som på ett förvillande sätt kan likna äkta konst” – en fuskkonst som “stränga och otillrådligt stånkande pedanter” som han själv har anledning att vara tacksamma över, eftersom den stämmer till eftertanke och ännu mer stränghet. 

“Konstens oförbätterliga rucklare är likväl det stora flertalet, dessa infernaliskt babblande och skränande men samtidigt djupt hämmade analretoriker, som inbillar sig att de upptäckt en ny samlagsteknik för att de händelsevis känner motvilja inför genitalorganens naturliga funktioner. Nej, fuskverket kan verkligen spritta av liv, liksom ett barns ohämmade målarglädje nästan alltid är stimulerande eller tankeväckande.” 

Ingmar Bergman under inspelningen av "Djävulens öga" (1960).Foto: INTERFOTO /IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ

Konkurrenter

Troligen syftar Bergman här på konkurrerande regissörer med arbetsmetoder som han inte gillar, helt enkelt. Det är inkrökt, megalomaniskt och fantastiskt roligt uttryckt. Och det vittnar om en närmast primal kärlek till det arbete som uppenbarligen var det enda Ingmar Bergman egentligen hade. 

Hans relationer, till både förflutna och i stunden närvarande verkliga gestalter, tycks ha varit så magnifikt uppruttna och förvridna, och hans förmåga att hantera sig själv så outvecklad, att han faktiskt inte klarade något annat än att arbeta. På så vis kan man likna honom vid Karin i “Såsom i en spegel”. 

 

LÄS MER – Martina Montelius: När jag dör ska ni bränna alla mina anteckningar

Geniet är inte huvudsaken

Bergman talade in i sin egen tapet, med sin egen Gud – men av någon anledning som får mig att önska att jag vore neurolog och hade honom som forskningsobjekt spelade hans tapet, eller hjärna, upp mänskligt liv för honom med Sven Nykvist-fulländad precision. 

Man kan tänka sig Bergman som ett savantiskt barn om man vill. Att tänka så är verkligen inte roligt, eftersom det kan ses som en andlöst beundrande förlåtelse av allt, för han var ju “ett geni”. Men det är inte det jag far efter. 

Geniet självt är inte huvudsaken – inte i arbetsboken, och inte i min läsupplevelse. Det tuggbenet kan vi släppa nu, och i stället suga märgen ur de mångformiga benpipor av olidligt och vackert omständligt arbete som stiger ur den här boken. För de är faktiskt omistliga.  

 

ANTECKNINGAR

INGMAR BERGMAN

Arbetsboken 1955–1974

Norstedts, 414 s.

 

 

Martina Montelius är dramatiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är "Ibland är man lessen ibland är man glad".

Läs fler texter av Martina Montelius här. 

 

I tv-spelaren visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Programmet finns också som podcast.