Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Genialt om kolonialism

Gammal i gamet. Ngugi wa Thiong'os författargärning sträcker sig över ett halvt sekel.
Foto: Daniel A. Anderson/University Co

Efter Nobelprisspekulationerna klev Ngugi wa Thiong'o fram ur historiens skuggor.

Stefan Ingvarsson gläds åt en välsignad och nödvändig återutgivning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Romaner av Ngugi wa Thiong'o

■ Floden mellan bergen

Översättning Philippa Wiking

Modernista, 173 s.

■ Om icke vetekornet

Översättning Torsten Hansson

Modernista, 286 s.

■ Djävulen på korset

Översättning Alexander Muigai

Modernista, 319 s.

Ingen har väl undgått vadslagningarna på nätet inför tillkännagivandet av Nobelpristagaren i litteratur? De utgör en underskattad kulturgärning som ger författarskap som nyligen samlat damm ett blänk av potentiell lönsamhet och i bästa fall nyutgåvor. De får även kritiker och kulturredaktioner att dra sig till minnes böcker utanför den dagsaktuella floden och se till att täppa igen bildningsluckor. Med andra ord är det tack vare dessa spekulationer som du läser den här texten. En författare som rankats högt de senaste åren är nämligen kenyanen Ngugi wa Thiong'o - en av de verkligt stora skildrarna av människan och kolonialismens gift.

I fjol bröts över 30 år av stiltje i utgivningen av hans böcker på svenska med den första delen i en nyskriven självbiografi: "Drömmar i krigets skugga" och en klassikerutgåva av "En blomma av blod". Nu tillfogas tre romaner i nyutgåvor, och därmed är hans 50-åriga författarskap återigen hyfsat representerat i boklådornas lager.


"Floden mellan bergen" från 1965 är hans andra roman och kronologiskt den som kommer först. Det är en mytologiserande, snudd på biblisk berättelse om två åsar, två byar på var sin sida om floden Honia och de förändringar som kristendomens och britternas allt starkare närvaro för med sig.

Närvaro är kanske fel ord, den ligger nämligen helt osynlig bortom berättelsens synrand, utanför boksidans marginaler. Ändå förändrar den allt och skapar en motsättning som tvingar byborna att välja mellan att förkasta traditionen och omfamna det nya eller tvärtom bita sig fast vid de gamla sederna - inte minst den manliga och kvinnliga omskärelsen - i ett dödsdömt försök att bevara världen så som den alltid har varit.

Båda hållningarna har lika fanatiska företrädare. Kolonisatörernas trumfkort är utbildning och berättelsens Waiyaki försöker vrida denna fördel ur händerna på dem. Pedagogiskt, men utan entydigheter eller enkla hjältar visar romanen hur de gamla stamstriderna och motsättningarna blir anfrätta av kolonialismens röta, en sjukdom som kommer att överleva britterna och prägla landet fram till i dag.

I den efterföljande romanen "Om icke vetekornet" från 1967 är vi tillbaka på samma åsar, men det har gått 35 år och britterna är allt annat än osynliga. Det är tiden för självständighetskampen som historieböckerna kallar Mau Mau-upproret och romanen borde vara obligatorisk läsning för alla som ser det brittiska kolonialväldet i det romantiska ljus som Karen Blixen bidragit till att befästa.


Britterna reagerade på upproret med terrorvälde och en utbredd och sadistisk tortyr. Tiotusentals afrikaner som tidigare vräkts från sin mark för att ge plats åt europeiska bosättare sattes i koncentrationsläger eller i inhägnade byar. Nya uppskattningar visar att uppemot hundratusen dödades.

Det är svårt att försonas med tanken på att de som bar ansvaret för detta sedan åkte hem till Storbritannien utan att ställas till svars. Här finns allt stoff till en entydig berättelse om offer och förövare, men ändå väljer Ngugi wa Thiong'o att inte demonisera enskilda britter, tvärtom gör han dem mycket mänskliga. Han vägrar också att förse oss med entydiga hjältar bland gikuyobefolkningen - även om han konsekvent vänder upp och ner på seglivade brittiska projiceringar om hur blodtörstiga afrikanerna var, är detta framför allt en berättelse om att renodlade hjältar inte existerar i verkligheten.

Han blev vid den här tiden allt mer övertygad om att afrikanska författare inte bör verka på de forna kolonialmakternas språk och började skriva politisk dramatik på sitt modersmål gikuyo, ändrade tillbaka sitt förnamn från James till Ngug och riktade allt skarpare kritik mot Kenyas dåvarande ledarskikt. Till slut ledde detta till att han arresterades och det var på fängelsets toapapper som han skrev "Djävulen på korset".

Vi är i denna roman på väg från Nairobi till de åsar där Ngugi wa Thiong'os litterära universum utspelar sig. En disparat skara personer har blivit bjudna på fest med djävulen. De representerar olika öden och hållningar till det korrupta, sexistiska och rovdrivna land som utgjorde 1970-talets Kenya.


Texten försöker efterlikna en muntlig berättelse, en skröna med kommentarer och folkliga ordspråk, men formen ska inte överdrivas och det blir smått löjligt när förordet försöker hävda att texten kan kännas främmande för västerländska läsare - så här har också europeiska romaner sett ut i alla tider. Det som snarare kan förvåna en läsare av hans tidigare berättelser är pekfingret, det är som om han inte kan förmå sig till att förläna sina samtida landsmän samma komplexitet som han gav forna kolonisatörer och koloniserade.

Efter denna bok upphörde översättningarna till svenska och många andra språk. Oavsett varför de nu kommer tillbaka är det en välsignelse. Det är svårt att hitta en bättre introduktion till kolonialismens historia än Ngugi wa Thiong'o. Till människors behov av hjältar och oförmåga att reduceras till sådana, till omöjligheten att dela in personer i entydigt goda eller onda och det samtidiga behovet av solidaritet och rättvisa.