Genial byråvärld som för få kommer ta del av

Marie Norins "tomasfilmerna" är en briljant bok som alldeles för få kommer att läsa. Den går inte att sälja; är för osexig och skenbart opolitisk.

En samling aviga berättelser om människor vars språk inte orienterar dem på ett funktionellt sätt i verkligheten. Nästan allt ligger i formen, hur satserna fogas vid varandra, utsagorna svajar och utan att en gång stava ut mål eller medel blir berättelsen svävande, vändande. Norin ger ögnablicken – inget mer – och vi har bara att följa dem.

Det finns en risk att folk kommer läsa inledningsberättelsen – ett genuint mästerverk – "Tomas" som en tragisk historia om en högfunktionell autist som blir lurad av en märklig man. Då gör man den banal. Missar allt som gör den stor: Formen som den monotona verkligheten rapporteras i, en snedhet i ordens mening som skevar kontakten med verkligheten, den sociala, där man måste kommunicera och förstå vad orden vill säga för att ens vara en människa.

Tragiken är inte händelsen, som beskrivs som vore den ett äpple eller en gaffel. Tragiken är villkoret, uppspaltat för oss i språkets stela former: det finns alltid någonting vi inte lyckas säga även de gånger vi försöker säga allt, till och med när allt har sagts.

Och detta, som jag stavar ut och gör banalt och prosaiskt, gör Norin till en underbar, sargande tragisk berättelse. Men framför allt till ett villkor för själva varseblivningen, kontakten med omvärlden – ensamhetsprosa, sorgkantad.

Finns det någon rättvisa i världen blir "tomasfilmerna" Marie Norins genombrott. Det förvånar inte den som har läst henne förr, men jag vill definitivt påstå att den här boken höjer sig över resten av författarskapet och markerar Norin som en av de viktigaste svenska författarna just nu.

Hon, precis som Magnus Dahlström, skriver en gråbyråvärld där mening och betydelse är så försvunna att fenomen som "kommunikation" eller för den delen "litteratur" har blivit tomma. Ord som missar. Inte mer. Naturligtvis kommer rapporten - som ett järtecken - från en framtid.

"Hur ser man om en människa är hel?" undrar en av Norins figurer. Tystnaden svarar att man inte kan.