Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Gedigen skildring av en raskrigares själsliv

En av Peter Mangs egna bilder från den sociala nätverkssajten Myspace.Foto: Polisen
<p>Bild på förklädnad ur förundersökningen mot Peter Mangs.</p>Foto: Polisen
Mattias Gardell.Foto: Leopard Förlag
Raskrigaren.

Religionsprofessorn och debattören Mattias Gardell gör en djupdykning i fallet Peter Mangs.

Karin Olsson läser en gedigen skildring av en raskrigares själsliv och det samtida Sverige.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Sakprosa

Mattias Gardell

Raskrigaren - seriemördaren Peter Mangs

Leopard förlag, 377 s.

Peter Mangs, "serieskytten" i Malmö som mördade och skottskadade oskyldiga svenskar, hade ett dussintal filmer hemma i sin lägenhet. Tio av dem handlade om massmördare, som "Natural born killers" och "American psycho". Familjen som hyrde hans möblerade lägenhet skojade om att han var en yrkesmördare, och hittade också en patron när de städade. De visste inte hur rätt de hade. Mangs sov i själva verket i en potatiskällare i närheten. Han behövde pengar eftersom han hade slutat sitt jobb som tandtekniker för att ta körkort och ägna sig åt "verksamheten", att skjuta slumpmässigt utvalda personer med mörk hy. Att "hålla rent" och "ta tillbaka" gatorna.

Scenen är hämtad ur religionsprofessorn Mattias Gardells bok "Raskrigaren" om Peter Mangs. Den bygger på en omfattande forskningsinsats, klädd i litterär dramaturgi och ett hårdkokt språk. En "deckare med fotnoter", enligt Gardell själv. Men hade det varit en fiktiv bok hade jag aldrig förmått mig att läsa den. Det är med ett tilltagande äckel jag tar mig igenom de nästan 400 gastkramande sidorna.

Gellert Tamas "Lasermannen" var en mästerlig skildring av John Ausonius och den tidsanda på 1990-talet som gav hans rasistiska människojakt näring. "Raskrigaren" är inte lika helgjuten, men inte allför långt därifrån.

 

Jag var rädd att Gardell skulle överbetona de politiska aspekterna, som den socialistiska samhällsdebattör han också är, men så enfaldigt blir det inte. Vi får grundligt lära känna Peter Mangs udda personlighet, med drag av autism och narcissism. Hans frånvaro av sorg när storasystern dör i en överdos. Hans oförmåga att locka kvinnor som alla illa kvickt drar sig ur, antingen för att han börjar tala om hatet mot "niggers", muslimer och judar, eller för det krypande obehag som hans asociala beteende framkallar. Urtraumat, den tidiga skilsmässan och den saknade fadern, löper också som en röd tråd i berättelsen. Alla förutom pappan har varit statister i hans liv, menar Mangs.

Det är dessutom med honom som den politiska bakgrunden till dåden tar sin början. Rudolf Mangs är en man med smak för rasideologi och fornstora dagar. Han emigrerade till USA, rik på Palmehat och oskattade inkomster, men behöll en viss kontakt med sin son. Peter beundrade trots frånvaron sin far gränslöst.

"Raskrigarens" största scoop är att pappan inte bara kände till morden, utan också stödde dem till den grad att han nu säger att "en dag kanske Peter står staty", eftersom han bara var lite "före sin tid".

Peter Mangs egna ideologiska arbete penetreras också på ett djupare plan än vad som gjorts tidigare. Gardell analyserar Mangs skrift "Den germanska filosofin", ett hopkok av nationalsocialistiskt tankegods, som blev hans alibi för att mörda.

När hatsajterna växte fram fick Mangs ytterligare inspiration att gå från ord till handling. På ett liknande sätt radikaliserades Anders Behring Breivik. Var det också så som Anton Lundin Pettersson drevs att ta på sig en Darth Vader-liknande dräkt, beväpna sig med svärd och bege sig till Kronans skola i Trollhättan? Är det så som gärningsmännen tänker i dag när de beslutar sig för att tända på en flyktingförläggning? Ensamma killar som tar chansen att känna sig som en del av ett större sammanhang och återupprätta känslan av makt och kontroll.

 

Till bokens största förtjänster hör den levande teckningen av offren. Som den litteraturintresserade gentlemannen Kooros, en gång välbeställd tullchef i Iran, innan han hamnade i det svenska utanförskapet i Malmö och slutligen mördades av Mangs i sitt hem. Eller skildringen av fotbollskillen Hakim, skjuten flera gånger men som mirakulöst klarade sig. Han kom från en mycket välintegrerad familj, som efter brottet kände sig misstänkliggjord. Polisen trodde länge att Hakim dolde någonting, och omgivningen tisslade och tasslade. Mamman orkade inte stanna i Malmö, tog med sig sin son och flydde till Beirut för att få känna trygghet igen.

Offrens berättelser hade varit värda en bok i sig. Så mycket säger de om erfarenheten av att försöka bli en del av Sverige och svenskheten.

Enligt Mattias Gardell har det funnits en ovilja att skriva in Peter Mangs i historien som en rasistiskt motiverad terrorist. Den bilden passade inte in i positionsförflyttningen av Malmö från industristad till kosmopolitiskt kunskapsmecka, menar han. Eller hos polisen, som sökte förklaringar i organiserad brottslighet, trots att offren inte var kriminella.

Det är möjligt att Gardell har en poäng, även om det tidigt fanns de som uttryckte misstankar om att Malmö hade drabbats av en egen laserman, som Kvällspostens Maria Rydhagen, också nämnd i boken. Oavsett kommer "Raskrigaren" att göra det omöjligt för någon att häva att Mangs bara var en galen enstöring, som vi gjorde rätt i att glömma bort så fort han fick sin livstidsdom.

Det är i sanning en viktig folkbildningsinsats.