KOMMENTAR. Den stora stötestenen i varje diskussion om kulturfinansiering, och hur den skulle kunna förändras, är att de diskuterande ofta pratar om olika saker. I SvD (22/7) skriver Stina Oscarson, apropå Fria teatern i Högdalen som riskerar nedläggning på grund av sexdubblad lokalhyra, att frågan inte borde vara vad en teater ska betala för sin lokal, utan: ”Vi är beredda att verka i det här området om ni betalar”, och så följdfrågan om hur mycket.
”Ni” i Oscarsons hypotetiska fråga är fastighetsägaren, om jag förstår saken rätt. Och idén är att vi borde hitta fram till en kulturpolitik som gör den frågan meningsfull att ställa.
Utan anslag skulle en biljett kosta flera tusen kronor.
Problemet är att fastighetsägare och kulturarbetare lever i vitt skilda världar. Fastighetsägaren sysslar med affärsverksamhet, enligt kommersiella spelregler, medan kulturen tappar sin giltighet om den måste vara en inställsam säljare. Meningen med skattemedel till kultur är inte att yrkesverksamma ska ”prenumerera på bidrag”. Meningen är i stället att skattebetalarna ska ha tillgång till kultur där de bor, och att den kulturen ska hålla hög kvalitet. Anslagen till en liten teater täcker normalt hyra och andra löpande kostnader, medan föreställningarna i sig bärs av biljettintäkter.
Utan anslag skulle en biljett kosta flera tusen kronor. Då blir teatern ett nöje för den som är stadd vid kassa, och tappar därmed sin mening. Hela poängen med gemensamt finansierad kultur är att medborgarna ska kunna behålla tillgången till kultur, oavsett hur kommersiellt drivet resten av samhället blir.
Kulturansvar
Den som tycker att sådant är onödigt trams behöver sannolikt inte oroa sig. Jag håller inte för otroligt att Stockholm kommer att vara fritt från små, icke-kommersiella kulturverksamheter inom 10 år. Vill man ha dem kvar är lösningen givetvis inte att vräka skattemedel över fastighetsägare – men vi kan inte heller räkna med att de ska ta över ansvaret för att tillhandahålla kultur.
En bostadsrättsförening, som ofta är den lilla teaterns hyresvärd, kan sänka varje boendes månadskostnad rejält om man väljer att hyra ut till ett gym i stället. Samma princip gäller en enskild fastighetsägare: att tro att vederbörande skulle välja att betala för kultur i stället för att tjäna pengar själv är totalt orealistiskt.
Så, nu har jag löst detta.
Rimligare vore i så fall om en teater som Fria teatern kunde verka i kommunalt ägda lokaler – utan hyra. Och använda sina anslag till det de egentligen är till för: att ge medborgarna teater till rimligt pris. Då skulle man också ha större möjlighet att bereda plats för nya aktörer, fria grupper utan lokal. Grupper som behövs för att syresätta kulturen.
Så, nu har jag löst detta. Sätt i gång!
Martina Montelius är författare och medarbetare på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är ”Avlivningskliniken Tusenskönan”.