Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Gåtan Welles

Orson Welles var en undanglidande gestalt fylld av motsägelser.
Kristian Petri reser till hans favoritland Spanien för att filma ett svar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det finns ett fragment ur Orson Welles oavslutade film Don Quijote där riddaren är inne på en biograf. Med dragen lans stormar han vita duken. Filmen som ett imaginärt monster med förmågan att störta hjälten i fördärvet. När Orson Welles stiger in på arenan ska filmvärlden aldrig mer bli sig lik. All denna talang, allt detta självförtroende, all denna lekfullhet och samtidigt: en destruktiv sida av hans personlighet som gör lyckan omöjlig. Jag är fascinerad av den heroiska och tragiska kamp som präglar hans liv. Där finns ett mönster där jag kan känna igen mig. Jag säger inte att vi är lika, att jag värderar mig lika högt eller att jag gjort hans stil till min. Men det finns något i hans historia som har en klangbotten där jag kan känna igen mig. Men det kan också vara så att hans undanglidande gestalt, hans förmåga att dölja sig för världen fungerar som en tom vit duk. Vad som helst är möjligt att projicera. Ibland kan en människa bli tydligare mot en främmande bakgrund. Så jag reste till Spanien för att leta efter Orson Welles. Min resa handlar till stor del också om ren nyfikenhet. Jag undrar verkligen varför en av världens största filmregissörer ligger begravd i en brunn i Spanien. Jag vet att Welles hade en livslång relation till landet. Att han kom till Sevilla som 17-åring för att bli författare. Och att han begravdes i en brunn på matadoren Antonio Ordoñez gård utanför Ronda i Andalusien. Det finns så många teorier om Welles, hans barndom, bindning till modern, brådmogna geni, rastlösa kreativitet, oförmåga att avsluta filmer… något gåtfullt, undanglidande i hans gestalt. Han själv älskade ju också att framställa sig som trollkarl, en magiker beredd att försvinna bakom ett rökmoln. Welles försökte ofta finna en anledning till att filma i Spanien. F for fake är delvis inspelad här, liksom Mr Arkadin och En odödlig historia. Han började också filma Skattkammarön i Alicante, men avslutade den aldrig. Men den stora oavslutade symfonien är förstås Don Quijote, ett projekt som Welles ständigt återkom till. Welles var besatt av Cervantes roman om den romantiske riddaren och hans väpnare Sancho Panza. Jag åker till Andalusien, till Torremolinos. Jag har stämt möte med Jess Franco, en ryktbar regissör med filmer som Virgin among the living dead och Vampyros lesbos. Jess Franco arbetade som second-unitregissör åt Welles. Han säger med en självklar auktoritet: "Jag är en av de personer som känner honom bäst. Jag förstod honom." Det kunde uppfattas som skryt, men inte när Franco säger det med sin vänliga självklarhet. Franco återkommer ständigt till Welles motsägelsefulla karaktär. Ena dagen kunde han säga: "John Ford är värdelös, en skithög." Nästa dag: "John Ford är en av världens främsta regissörer." Eller: "John Huston är ingen regissör, möjligen en produktionsledare." Och nästa dag: "Ingen kan lägga ett kamerasceneri som Huston." Franco beskriver också Welles som hetlevrad, med en stark kärlek till Spanien: "En gång kom han till La Guardia i New York och sa: ‘Vad gör jag i det här jävla landet när jag hade så trevligt i Spanien.’ Så han vände och åkte tillbaka." Det som fascinerar mig med Francos berättelser är just dessa motsägelser. Dels finns regissören som söker det perfekta kamerasceneriet, den perfekta nyansen hos en skådespelare. Men samtidigt en regissör som inte är förberedd, som kommer försent för att han är bakfull, som struntar i en dags filmning för att äta "Spaniens bästa paella". Orson Welles beslut att låta sina kvarlevor begravas på en så speciell plats, hos en så speciell person som matadoren Antonio Ordoñez är ett ställningstagande. Givetvis säger det något om denna person om det nu inte skulle vara fråga om en nyck, ett stickspår, en medvetet utlagd dimridå... men även då säger det någonting om personen. Frågan är vad? Welles kom till Spanien första gången som 17-åring, till Sevilla från Marocko med bagaget fyllt av Shakespeare. Enligt egen utsago hyrde han ett enkelt rum på en bordell. Där skrev han berättelser till tidskrifter, en pjäs med det olycksbådande namnet Bright Lucifer och ägnade en stor del av sin tid åt tjurfäktning. Welles hävdade att han aldrig varit så lycklig som under denna tid. Welles egen "rosebud" var kanske ungdomens Spanien. Perioden innan den succéartade debuten, när allt fortfarande var möjligt, när han fortfarande var en ung man med hela livet framför sig… Det förlorade paradiset är ett tema i många av hans filmer. Han påstod dock själv att det inte fanns någon "rosebud" i hans eget liv utom möjligen ett gammalt hotell, The Grand Detour, som hans far en gång ägde. Peter Viertel bor strax utanför Marbella. Han är författare till åtta böcker, elva filmmanus och två pjäser. Han är förmodligen mest känd för manuset till Afrikas drottning. Viertel har skrivit boken Dangerous friends om sin vänskap med Welles, Ernest Hemingway och John Huston. Han är också mannen som introducerade surfingen i Europa. Det finns ett tema som Viertel återkommer till: "Hur slutar man sitt liv?" Han jämför Welles, Hemingway och Belmonte, en av få toreros som tagit sitt eget liv. Han menar att samtidigt som Welles var en livsnjutare hade han en självdestruktiv sida som till stora delar förstörde hans liv. En mörk sida, men, tillägger han: "Han var aldrig bitter." Viertel konfirmerar Welles stora kärlek till Spanien: "Han älskade det mytiska, romantiska Spanien. Men också människorna… Här finns en tolerans för svaghet som du kanske inte hittar någon annanstans. Det är inte så oerhört väsentligt att lyckas. Det viktigaste är din personlighet. Orson älskade den sidan av Spanien." Welles värjde sig ständigt mot analyser av sina verk. Någon anser att Welles påminner om Falstaff i Chimes at midnight, en annan liknar honom vid Citizen Kane. Ytterligare en annan vid George Amberson. Jess Franco ansåg att Welles var både Don Quijote och Sancho Panza. Jag kommer att tänka på en bok med intervjuer av Buñuel: "Prohibido asomarse al interior", förbjudet att luta sig in, en ordlek som anspelar på skyltar vid tågfönster. Ett motto som också skulle passa Orson Welles. Jag återvänder till Madrid. Jag har ett möte med Oja Kodar som levde och arbetade med Orson Welles de sista åren. De skrev ett flertal manuskript tillsammans och hon spelade med i många av hans filmer, till exempel F for Fake. F for fake var 1973 på många sätt en banbrytande film, men blev ett kommersiellt misslyckande. Orson Welles ville skapa en ny genre, en film som var mer gränslös, inte dokumentär, inte spelfilm, lite som en personlig essä. Många såg filmen som självbiografisk, och på Welles som en avancerad förfalskare och bluffmakare. Welles själv hävdade att den personligheten bara var ett dramatiskt verktyg. Men det är en tacksam karaktär för den lämnar alla dörrar öppna, allt kan förändras, upplösas i en handvändning. Men det finns också något i magin som påminner Welles om barndomen, en lekfullhet där allt är möjligt. När jag talar med Oja kommer hon också in på Welles barndom. Hon berättar om en scen från Orson Welles sista födelsedag med sin mamma. Hur pojken kommer in i rummet med den döende modern som ber honom blåsa ut ljusen på tårtan. Welles skulle senare ha yttrat: "Jag såg på hennes mörka ögon. Jag blåste, men glömde att önska mig något. Det var mitt livs största misstag." För mig finns det en scen i The magnificent Ambersons där huvudpersonen sörjer sin döda mamma, en scen som utstrålar en ohygglig ensamhet. Berättaren, som är Welles själv, säger också: "But no one was there to see it." I mina ögon är detta ett slags urscen. Jag kan förstås ha fel, det är en känsla, och kanske sammanblandar jag också scenen med min egen historia. Oja Kodar säger att det är ett vanligt missförstånd när det gäller Welles rolltolkningar. Hon har just läst Peter Conrads bok Orson Welles. The stories of his life som hon avfärdar: "Han var gåtfull och därför försöker många läsa honom genom hans verk. Vi lägger alla in något, men att säga att dessa rolltolkningar är självporträtt är fel." Vi talar om Welles kärlek till Spanien: "En gång sade jag till honom att han sökte efter sin förlorade ungdom i Spanien. Han förnekade det inte. Det är möjligt att han sökte efter den tid som flytt." Jag berättar för Oja Kodar om min resa till San Cayetano, till Orson Welles grav. Både Jess Franco och Viertel har uttryckt sina tvivel på att Welles utryckligen valt Ronda som sin sista viloplats. Jag frågar Oja vad hon tror. Till min förvåning har hon aldrig besökt brunnen i San Cayetano: "Det är något jag beklagar. Han ville egentligen bli begravd i en liten by där han spelade in Chimes at midnight. Han ville inte bli kremerad. Det är en löjlig tanke, men jag kan inte hjälpa det. Det känns som om han sitter i ett fängelse. De har låst in honom under en tung sten så att han inte kan andas." Innan vi skiljs berättar Oja Kodar om hur hon alltid hade "Shakespeare i sovrummet": "Orson var en underbar Julia." Jag tänker på Welles sista viloplats. Vem kan säga vad som är sant eller falskt när det gäller hans vilja. Länge trodde jag att valet av Ronda var ett uttryck för hans personlighet. Men nu är jag tveksam. Han har förstås sagt till Oja Kodar att han ville bli begravd i den lilla byn i Soria. Men det är inte heller svårt att se honom säga något liknande till Antonio Ordoñez. Är det kanske så att Orson Welles död är något nödvändigt för att min fascination skall uppstå? Det ökar onekligen möjligheten till fantasier, spekulationer och dagdrömmar. Vad är det då med Orson Welles som driver mig på denna resa? Förhållandet till hans avlidna mamma, hans rörliga nyfikenhet, hans kvarlämnade fragment… allt detta kanske, men framför allt är det nödvändigt att hans liv fortfarande är en gåta. En gåta utan slutgiltig lösning.