I barnteaterns Stockholm finns två ytterligheter att förhålla sig till: antingen spelar man "titta på"-teater där ungarna ska vara tysta och sitta stilla, eller så kör man på full interaktion och låter barnen fylla i ord och medverka i handlingen.
Turteaterns Gåsen hör till det senare: en revolutionär barnpjäs med samhällsallegori, ogenerad bajshumor, lesbisk kärlek och några logiska luckor, baserad på Giambattista Basiles sagosamlingar från 1600-talet.
Den fattiga barnarbetaren Lolla (Karin Bengtsson) köper en gås som visar sig skita pengar och prinsessan Estelle (i vuxen variant spelad av Sally PalmquistProcopé) jagar delfiner med k-pist och är omåttligt rik tack vare sitt lands vapenaffärer. Så småningom möts de två.
Barnen på föreställningen jag går på är först blyga, räcker upp händerna men ångrar sig. Sedan kommer svaren i gång – och moraliserandet:
– Du får inte ta gåsen från henne!
Det är revolutionär barnteater under Turteaterns motto "Teatern utan reaktionärer" och vad viktigare är – man glömmer inte barnet mitt i all vuxentematik.
Här blir Albin Werles avancerade skuggspel och rörliga projektioner mot tältduk både film, skådespel och magi för alla, och regissören Nils Poletti tonsätter den fattiga barnmelodramen med italiensk operamusik.
Innan man skrattar rått åt bajsande prinsessor kommer det därför att knipa i hjärtat när Lolla kryper under den onda fabriksägarinnans piska för en guldpengs skull, till tonerna av "E lucevan le stelle" ur Tosca.
Barnen sväljer finkulturen utan att blinka och föräldrarna skrattar åt bajset.
Det är inte annat än genialt.