Först sköts barnet i benet och magen. Sedan återkom förövarna och sköt barnet i huvudet.
Sverige 2017.
Sydsvenskans rättsreporter Tobias Barkman skriver att vi inte ska dra för snabba slutsatser, bara för att mordet sker i en utsatt stadsdel i en period med ökat gängvåld.
Men sedan är det som om reportern ändå envist försöker få det till att barnet ska ha kriminell bakgrund och han ger sig liksom inte: ”16-åringen, som bor i närheten av busshållplatsen, finns inte i polisens register. Det säger inte allt, särskilt inte eftersom han bara har varit straffmyndig i drygt ett år. Men vi hittar varken honom eller hans familjemedlemmar i några av de miljontals sidor rättsdokument vi har tillgång till på redaktionen. Varken våra källor inom polisen eller i den undre världen har någonsin nämnt familjens efternamn.”
Där borde ju saken vara klar kan man tycka. Det här barnet har inte minsta prick på sig.
Ändå fortsätter journalisten:
”Det utesluter naturligtvis inte att bakgrunden till mordet ändå finns i kriminalitet. Det finns de som lyckas segla under radarn och inte dra till sig myndigheternas uppmärksamhet.”
Får ont i magen
Det är som om reportern inte riktigt vill gå med på att barnet är oskyldigt, trots att det inte finns minsta tecken på att barnet gjort någonting alls, för det finns ju ”de som lyckas segla under radarn”.
Bara för att någon är ostraffad betyder det ju inte att man inte är skyldig till något.
Jag har läst artikeln gång på gång, och jag vill gärna tro att journalisten vill väl, men jag får ändå ont i magen.
Av flera skäl. Men framför allt för att artikeln visar så tydligt hur vi delar upp världen i offer som är oskyldiga och offer som så att säga ”förtjänar det”.
Det är som om vi bara på riktigt kan sörja ett mördat barn om det är helt och hållet "oskyldigt".
Om det aldrig bråkat, aldrig haft problem, aldrig ställt till det för sig.
Som om vi innan vi sörjer vill ha garantier för att detta mördade barn verkligen var ett barn värt att sörja.
Vi vill inte slösa med våra tårar i onödan.
Vad är det som hindrar oss att sörja?
Att det döda barnet heter Ahmed?
Att det döda barnet tillhörde en flyktingfamilj?
Att det döda barnet bodde i ett område med många invandrare?
LÄS MER: Sydsvenskans chefredaktör svarar på kritiken
Påminner om aidskatastrofen
Det påminner starkt om hur tidningarna på 1980-talet under aidskatastrofen delade upp de döda i skyldiga och oskyldiga.
Som när den förste som smittats via blodtransfusion avled och en kvällstidning skrev: ”Nu har det hänt som inte fick hända, en oskyldig har dött i aids."
Och där stod vi bögar med alla våra skyldiga döda älskade och vänner.
Eller när tidningen Dagen skrev ”Bortser man från dem som blivit smittade genom blodtransfusioner eller genom barnafödande eller överföring från äkta make/maka, så finns det ett felaktigt, syndigt beteende bakom varje HIV-smittad person.”
Och denna den felaktige, den syndige ska vi alltså inte slösa våra tårar på.
Beklaga möjligen men inte sörja
Varje tid har sin ”den främmande andre”.
Vi definierar oss genom att peka ut vilka som inte tillhör oss.
Denna grupp, ”den främmande andre”, tillskrivs i regel en rad skrämmande egenskaper, traditioner och beteenden som gör att samhället måste ha rätt att skydda sig emot dem, men som också ska hindra oss att känna alltför mycket empati.
De är mördare, de är våldtäktsmän, de är kannibaler, dricker spädbarnsblod och liknande.
Skrev novell som fick pris
Genom seklen har det naturligtvis skiftat vem som är ”den främmande andre” – det har varit katoliker, tattare, romer, judar och så vidare.
Idag är det muslimerna som är den främmande andre, men kanske i ännu högre grad de nytillkomna.
De som nyss kommit.
De som bokstavligen inte hör hit.
Jag vet inte hur många gånger under det senaste året vi kunnat läsa hur nytillkomna misstänkliggörs, beskrivas som ”skäggbarn”, terrorister, parasiter, våldtäktsmän och mördare.
Men så läser jag på Twitter ett flertal tweets från författaren Joakim Zander, som ledde ett skrivprojekt i skolan där Ahmed gick.
I tweet efter tweet försöker Zander mänskliggöra pojken för oss, frammana en bild av en helt vanlig tonårspojke som blir glad när en novell som han skrivit vinner ett litet pris.
Zander skriver:
”Ahmed Obaid som sköts till döds i Rosengård igår var en av de underbara elever jag jobbade med på Värner Rydén-skolan för 1,5 år sedan.”
”Av de över hundra eleverna i åttorna minns jag honom som öppen, varm, nyfiken och med verklig talang för att skriva.”
”Hans novell var en av de fem som jag och lärarna valde ut för att ge ett pris. Jag minns att han blev förvånad och väldigt glad.”
Joakim Zanders sista tweet om Ahmed lyder: ”Han blev sexton år och det som hände krossar mitt hjärta, det krossar allas våra hjärtan.”
Borde krossa våra hjärtan
Och jag tänker på min egen son som just nu går i åttan. Hur han under hösten också skrev en novell i skolan som han arbetade så hårt med och som vi blev så stolta över.
Jag tänker på min egen pojke och går sönder.
Jag vet att skulle det hända honom något, min vackre, blonde och blåögde tonårspojke, skulle ingen ifrågasätta det fruktansvärda i hans död eller undersöka om han var skyldig eller inte skyldig.
Han skulle vara någon värdig att sörja.
För jag tror tyvärr att Joakim Zander har fel. Ahmeds död krossar inte ”allas våra hjärtan”.
Men den borde göra det.