Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gardell: Så ofattbart, så outsägligt sorgligt

Jonas Gardell. Foto: Robban Andersson

Så komplicerat, så skört, så nästan ofattbart sårbart.

Jonas Gardell skriver om det mänskliga livet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Uppgifterna är ännu så knapphändiga. Vad vi vet är att flera människor, varav ett barn, har mördats på en skola i Trollhättan. Flera andra har skadats. Vi står stumma inför det fasansfulla som skett.

Första gången jag såg mitt äldsta barn var på ett tidigt ultraljud. Han var ungefär 13 millimeter stor.

På skärmen en 13 millimeter lång ljuslåga i ett grynigt mörker.

En tumnagel lång och inte bredare än ett skärsår.

Inte en människa utan ett väsen. En själ som ännu saknade kropp.

Och i den ljusa håligheten fanns en svart prick, som en punkt, och den punkten, förklarade läkaren för oss, var det som skulle bli väsendets hjärta.

Det var helt omvälvande. Hur skulle denna 13 millimeters reva av ljus i mörkret, detta nästan ingenting, hur skulle det kunna vara det barn jag drömt om?

13 millimeter, en liten, liten öppning i mörkret, och hela min världs topografi skrevs om.

Sedan jag själv fick barn tänker jag ofta på all den möda och oro, all den längtan och kärlek som ligger bakom ett människoliv.

En frisk spermie skall smälta samman med ett friskt ägg, och kvinnans kropp skall inte stöta bort det främmande som gjort sig en boning i henne, inga blödningar skall skölja bort embryot, inga sjukdomar eller gifter skall påverka fostrets utveckling.

Och efter födseln, föräldrar som vakar, vårdar och finns där dygnet runt för den från evigheten anlända.

Den nykomne, detta sårbara mirakel, som skall lära sig att var människa.

Ofattbart sårbart

Ett barn föds med sugreflex och med den reflex som gör att man griper sig fast – ett arv från människans tid som trädklättrande – allt annat måste det lära sig: att äta, bajsa, le, skratta, gråta.

Veckor av ilska och frustration medan barnet försöker vända sig från rygg till mage.

Det är en kamp att bli människa.

Varje utvecklingssteg kan verka oöverstigligt men erövras så småningom, gradvis eller plötsligt: sittandet, krypandet, gåendet, springandet, hoppandet …

Och ändå återstår fortfarande nästan allt att lära sig och erövra: pratandet, läsandet, skrivandet, ritandet, sjungandet, spelandet, uppfinnandet, att lära sig det sociala spelet, göra sig vänner, hitta en plats i gemenskapen – eller stötas ut ur gemenskapen, det långsamma växandet till en egen människa.

Så komplicerat, så skört, så nästan ofattbart sårbart. Så många faktorer som skall stämma in för att ett liv skall bli ett liv, och en människa en människa.

Och så det plötsliga utsläckandet.

Det i förtid avbrutna livet.

Som aldrig får bli allt det som det hade kunnat bli.

Allt det som det var ämnat att vara.

Som nu i Trollhättan.

Människor som en gång varit 13 millimeter långa väsenden – med hjärtan som fyrljus i mörkret.

Blommor som ryckts upp med rötterna innan de ens fått slå ut.

Så ofattbart. Så meningslöst. Så outsägligt sorgligt.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!