Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Gangstervärlden i Paris blir Tarantino-pastisch

Viet Thanh Nguyen.
Foto: Bebe Jacobs / Tranan
Per Wirtén.
Foto: OLLE SPORRONG

Viet Thanh Nguyens ”De hängivna” är en fri fortsättning på genombrottsromanen ”Sympatisören” från 2015.

Per Wirtén läser en nattsvart fars i Vietnamkrigets skugga som är så uppskruvad att allt meningsfullt faller isär.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Viet Thanh Nguyens nya roman tumlar omkring bland exilvietnamesiska gangsters i Paris vintern 1981. Den är blodig. Den är filosofisk. Den är så uppskruvad att allt meningsfullt faller isär. Den är en nattsvart fars om alla krigs långa efterverkningar: minnena, lögnerna, dubbelspelen – i det här fallet Vietnamkrigets. Den är väldigt extra av det mesta, men framför allt en pastisch på Quentin Tarantinos filmer. ”De hängivna” är en stilenlig titel.

Foto: Tranan

Berättaren kallar sig Vo Danh, vietnamesiska för Anonym, och han skriver sin skröna i himlen med två skotthål i skallen (eller möjligen på den psykiatriska kliniken Himlen) där änglarna uppmärksammar honom på Julia Kristevas filosofi. På jorden föredrog han Franz Fanons mer hårdkokta slutsatser om den koloniserades sönderslagna självbild och våldets helande potential. 

Han har blivit en man helt utan illusioner, en tidigare kommunist som nu tror på ingenting, men även det med revolutionär hängivenhet. Gangsterkollegorna kallar honom Albert Camus. Och romanen kan läsas som en actionladdad gestaltning av uppgörelserna i ”Människans revolt”. Det är hundra procent tarantinskt, men med ett fränt postkolonialt tilltal.

Amerikanen Nguyen verkar haft roligt när han skrev ”De hängivna”, som är en fri fortsättning på genombrottsromanen ”Sympatisören” där berättaren fortfarande var kvar i Vietnam. Det innebär inte att läsarna nödvändigtvis har lika roligt. Romanen kommer dela dem i antingen för eller emot. Jag ansluter mig till de senare. Men jag märker att den också delar sönder mig själv i en röra av beundran och motvilja. Det bipolära tillståndet är romanens sönderslagna kärna. Vo Danh brottas hela tiden med sitt dubbla medvetande och ett inre krigstillstånd mellan att hata det rasistiska Frankrike och samtidigt vilja bli erkänd som en ”riktig” fransman. 

Romanens politisk-filosofiska kappa är välbekant.

Det är inget fel på själva berättelsen om tre tajta blodsbröders helvetesvandring genom amerikanska bombmattor och kommunistiska omskolningsläger fram till att nu dras in i tilltrasslade uppgörelser mellan knarklangare, gangsterkungar och politiskt sönderdelade exilvietnameser. Var det så här de antikoloniala rörelserna var tänkta att sluta? 

Stötestenen är i stället den litterära gestaltningen. Viet Thanh Nguyen skriver retoriskt omständligt, i en obrutet gycklande sarkastisk stil som inte skonar någon, men inte heller medger några öppningar för verklig smärta. Romanen är inslagen i pansar. Det är genomfört med beundransvärd konsekvens, men blir mitt i allt verbalt buller väldigt tomt, livlöst och stiliserat – som Tarantinos filmer också kan bli.

Romanens politisk-filosofiska kappa är välbekant för alla som intresserat sig för de senaste decenniernas kritik av det globala och rasistiska klassamhället. Det är prickfritt genomfört, även det. Men med ett undervisande tilltal som om vi vore barn. 

Vo Danh summerar sin, till sist respektingivande, tro på ingenting med ett kärnfullt ”Fuck you!”. Orden kommer nog inte bara från honom, utan som filosofiska allvarsord från alla fördömda, var de än befinner sig.


Per Wirtén är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Mitt hemland. Ett utanförskapsområde”.


ROMAN

VIET THANH NGUYEN

De hängivna

Översättning Hans Berggren

Tranan, 400 s.


”Risken att dö hade varit större i ett annat land”

KULTURKRIGET. Är det rimligt att än en gång anpassa det vardagliga samhällslivet efter covid-19? Skulle inte vaccinen rädda oss? Det diskuterar journalisterna och författarna Johan Anderberg och Lisa Bjurwald i nya avsnittet av ”Kulturkriget”.