Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Galna jagsjukan

Mona Sahlin. Foto: Anna-Lena Mattsson

Nu har även kloka kvinnor i arbetarrörelsen blivit fåfänga, noterar en besviken Peter Cornell.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Galna narcissistsjukan sprider sig okontrollerat. Nu har den drabbat individer (kanske smittade av Thomas Bodström) som man tidigare trodde immuna: kloka och rejäla ledande kvinnor i arbetarrörelsen. Häromdagen beskrev Erik Helmerson i DN boken Tobleroneaffären av Mona Sahlins pressekreterare Mikael Romero som "den kanske mest insmickrande helgonbiografi som skrivits om en svensk politiker".

 

Och att döma av ett utdrag i samma tidning ur biografin Margot, där Margot Wallström själv anlitat Bengt Ohlsson som författare, har vi fått ännu ett exempel i samma genre av svassande idolporträtt. Wallström är djupt mänsklig, medkännande, bussig, oändligt duktig, reko, tjusig och kvinnlig. Vi får vissa viktiga upplysningar från hennes hem i New York: "Ibland har hon jeans, ibland är hon barfota. Ibland är tånaglarna nymålade och djupröda."

 

I vilka sfärer lever de båda politikerna (och inte bara de två)? Tydligen har de förtrollats av sin egen spegelbild. Fanns det ingen i deras omgivning som kunde ropa "Hallå där, stopp!".