Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Gallerian har blivit en gravkammare

Mall of Scandinavia.
Bron över tågspåren.
Disney har stängt sin butik.
Sats har stängt.
Stjärnurmakarna.
River Island.
Dressman.
Zara.
Lunchrusning.
1 / 10

Konsumtionssamhällets katedraler förvandlas till spöklika platser i pandemin. 

Daniel Sjölin rapporterar från en livsstilsgalleria som ekar nästintill tom.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Jag är frisk men behöver lämna karantänen, så jag stiger upp, klär mig och drar. En pappkasse voltar förbi på vägen. Jag undrar om det är coronabra eller coronadåligt att det blåser kraftigt i dag. Flyger viruset bort då?  Eller ränner hostorna bara runt gatorna som spöken?

Det är rädslans och paranojans tid. Det väldiga system av brytning, förädling, tillverkning, transporter, underhandlingar, uppodlingar, slakt, socker och möten, som utgör vår civilisation, håller på att få kortslutning. Fabrikerna spottar ännu ur sig sina lammullströjor, ångstrykjärn och utskurna biffar, och de hämtas ännu av skepp, tåg, flyg och lastbilar, men förbrukningen av jordens resurser har mött ett akut hot: förtäringen har stannat av. 

Hur ska det gå? Jag beger mig mot Mall of Scandinavia. 

Vem som helst av dem kan ha en lätt irritation i halsen.

Man tror man ska vara ensam på stan i pestens tid, men när tåget rullar in är det lika halvfullt som vanligt vid lunchtid. Folk hade bara spridit ut sig på perrongen, liksom gömde de sig för varandra. 

Rulltrapporna till gallerian står stilla.

Jag försöker som alla andra sätta mig så långt från så många som möjligt. Vem som helst av dem kan ha en lätt irritation i halsen.

Jag stiger av. Rulltrapporna startar när jag närmar mig dem. Ett kafé uppe vid spärrarna gör mig sugen på espresso, men expediten ser litet sjavig ut, kanske slarvar hon med handtvätten? Annars gillar jag oss sjaviga, men nu vill jag inte smittas för en sketen espressos skull. Det kommer litet folk uppe på bron över de tysta tågspåren, mest jobbare i gula varselkläder. De som gör att såna som jag kan jobba hemifrån i karantän.

Är det kört nu? Är jag smittad?

Fasaden av glas och stål svartnar under den gråmulna himlen. Här har du din död, tänker jag, passerar en blombutik utanför entrén som hukar i vinden, och stör mig på att karuselldörren i entréslussen är långsam. Den måste ju vara rena coronasamlaren, jag blir otålig och råkar då stöta emot den så den stannar – skit också – dessutom far jag upp med handen mot glaset.

Är det kört nu? Är jag smittad?

Karuselldörr.

Jag som inte har nån handsprit. Jag måste hitta muggen, och viner in under valven i denna loungemusikens sarkofag. Butik efter butik är bemannad men gapar tom. Det är som en välskött kyrkogård med enstaka besökare men utan några begravda. Kostymgubbsen i Teslas showroom håller förvisso gott mod. Lika glest med kunder som vanligt där antar jag. Men var är muggen? Jag måste tvätta händerna!

Butikerna är tomma på besökare.

På Superdry har biträdena, tre unga kvinnor, åtminstone varandra att prata med. Annars rör sig alla sakta, det är bara en man i min ålder som visslande dimper ut från Clas Ohlson på ett ledigt sätt, med vad som verkar vara en luftrenare som han måhända tänker ska skydda honom. Medelålders män och deras gerätillusioner.

Sarkofagen är byggd så att man ska gå vilse, med rundade gångar.

En rulltrappa kvider och gnisslar. Ett kafébiträde sitter och filar naglarna, några barnvagnsföräldrar talar lågmält bakom en fond av plastväxter. Inne på Bose spelar man Michael Jackson, liksom för att hålla fast vid kundsegmentets innersta trygghet. 

Bose.

Men var är muggen? Sarkofagen är byggd så att man ska gå vilse, med rundade gångar. Man ska inte bara gå till en specifik butik och köpa det man tänkt sig – man ska förlora sig och frossa i tid, mat, pengar och varor. Annars bärs inte civilisationen upp.

De få kunder som äter väljer stora kedjor. Lokala restauranger ratas helt. Nej, det här går inte, tänker jag. Jag måste hjälpa till! 

Jag går in nånstans och beställer en... får se nu... hur bidrar jag bäst till förtäringen av jordens resurser? Personalen sitter men reser sig upp när jag kommer. Normalt kommer 115 gäster under lunchen, får jag veta, i dag blir jag nu vid tvåsnåret den tjugonde. Det är ingen som tror att det här kommer att gå bra, tvärtom gå under.

Lunchtid.

Det får blir högrevsburgare. Processat kött borde rimligen vara högoktanig konsumtion. Jag får maten direkt från kocken. Servitören bara torkar och tar betalt; varför ha en mellanhand när den kan vara smittsam?

En pommes frites vippar ut över tallrikskanten ned på bordet. Jag begrundar men äter den inte. Det är nånstans i underkedjan jag kommer smittas, tänker jag. Locket till majonnäsklicken i en liten engångsplastburk, vem satte på det imorse? Hade den personen rodnad i halsen? Råd att vara hemma hade hen nog inte, inte heller råd att sitta i karantän. 

Likt bin till socker dras människans till elen.

Jag äter inte upp. Lämnar bordet med en olustig känsla. Det något jag glömt, något som undgått min vaksamhet! Disneybutiken har stängt helt, men runt en böj ser jag en samling människor. Vad gör de där? De ligger och halvsover – på ett fåtöljkluster med mobilladdningsmöjlighet. Likt bin till socker dras människan till elen. 

Känslan av att ha missat något blir starkare. Jag tänker jag ska kolla in garaget och fota alla tomma platser, men blir stående i en luftsluss. Från en högtalare i taket, som även är tänkt att fungera som brandlarm, kommer lugnande regnbågsklingande pianomusik blandad med tropiskt fågelkvitter och stråkar – konsumtionssamhällets motsvarighet till psalmen ”Närmare Gud till dig”. 

Och det då jag inser det. 

Lugnande regnbågsklingande pianomusik.

Pendeltåget! Karuselldörren! Pommes fritesen! Jag tvättade aldrig händerna!

Jag borde aldrig ha brutit karantänen. Men inte inte för min egen skull. Jag var den 20:e besökaren. Ska servitören handla åt sin mamma på hemvägen? 

Det är jag som är den allmänna smittspridningen. 

 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.

 

 

När blir SD ett hot mot svensk teater?

Nytt avsnitt av ”Kulturkriget”.

Denna vecka möts Ulf Brunnberg, Suzanne Osten och Gertrud Larsson i en debatt om svensk teater.

Dessutom berättar författaren Stig Larsson om sin upplevelse av att refuseras och censureras av Dramaten ”De har sina fördomar och jag får delvis skylla mig själv – jag har ju varit så jävla otrevlig.”