Gå absolut inte hit på en dejt

Lawrence Abu Hamdan.
Foto: Myriam Boulos
Valerie Kyeyune Backström.
Foto: OLLE SPORRONG

I Lawrence Abu Hamdans utställning på Bonniers konsthall står ljudet i centrum.

Valerie Kyeyune Backström känner hur effekterna skär i henne.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Ta inte med din dejt hit. Rättare sagt, ta inte med någon alls, gå själv eller med någon som inte måste hållas i handen, gärna en folktom förmiddag. För när Turnerpristagaren Lawrence Abu Hamdan får till synes fria händer på Bonniers konsthall bjuder han på en utställning som är kompakt, krävande. Inte nödvändigtvis krävande som i obegriplig eller svår, bara krävande som i att den tar dig i anspråk, att du behöver ge dig hän, sitta stilla, och lyssna.

För mest av allt handlar ”Dirty evidence” om ljud. Ljud som i ljudeffekter, ljudet av tortyr, ljud som tortyr. Utöver konstnär är Hamdan nämligen ljudanalytiker, och har använts som expertvittne i tribunaler och samarbetat med Amnesty. 

Lawrence Abu Hamdan, "Saydnaya (the missing 19db)", 2017.
Foto: Takeshi Sugiura

Ett bärande tema i utställningen är tortyrfängelset Saydnaya i Syrien, där fångar hålls inlåsta med förbundna ögon eller i mörker, och där absolut tystnad krävs. Om det nuförtiden är populärt att diskutera stadens brist på tystnad, visar Abu Hamdan hur skadligt även det motsatta är. På en spöklikt upplyst grå skärm i ”Saydnaya (the missing 19db)”, ett slags ljudkarta, försöker han fånga fångarnas förtryck. I andra verk undersöker han, utifrån intervjuer med före detta intagna, fängelsets ljudbild. Enklast kan den beskrivas som ett slags ljudets panoptikon, där själva fängelset designats så att ljudet av tortyr färdas genom väggarna.

Lawrence Abu Hamdan, "Earwitness Inventory", 2018-2019
Foto: François Doury/F_DOURY

Abu Hamdan återkommer till frågor om övervakning, kontroll och decibel. Men också till frågan om vittnesmål, om bevisföring, och hur media och populärkultur präglar vår förståelse av ljud. I verket ”Earvwitness inventory” har han sammanställt beskrivningar av ljud från vittnen i rättsfall. Gemensamt för dem är just att de beskriver händelser (pistolskott, slag och så vidare) med förbehåll som ”det lät inte som ett skott” – det vill säga inte som vi på grund av film och tv tror att skott låter.

Det är läskigt, sorgligt och mitt i allt allvar stundtals väldigt vackert.

Här öppnas ett nytt tvivel: vår förståelse av ljud är så präglad av vår förförståelse att när vi ställs inför brott, när vi bevittnar våld, uppstår det ett glapp. Bilden av ljudet har blivit verkligare än ljudet i sig, men det är lika mycket en semantisk fråga. Vad för språk finns för att tala om ljud? Vad för språk finns för att tala om bristen på ljud?

I utställningens ljudläckage mellan verken, något som annars brukar uppstå som bieffekt och inte som här, av aktivt val, grumlas frågorna ännu mer. Eller ska man säga att de kompliceras, lager läggs på lager. När verken ”Earwitness inventory” och ”After SFX” samsas i utställningens största sal skär ljudeffekterna i en.

Det är läskigt, sorgligt och mitt i allt allvar stundtals väldigt vackert. Inte vackert som i att Abu Hamdan estetiserar lidande, tvärtom: skönheten uppstår ändå, mitt i tragedin, kanske mot alla odds. 


KONST

Lawrence Abu Hamdan

Bonniers konsthall, Stockholm

Till 7/11


Valerie Kyeyune Backström är författare och medarbetare på Expressens kultursida.



Vill DN bli FN?

https://embed.radioplay.io?id=91212&country_iso=se

Karin Olsson och Magnus Alselind om veckans mediesnackisar: DN:s hybris, Carina Bergfeldts blåsväder och Alex Schulmans hunkiga stand-in. Helena Gissén gästar podden och berättar om hur Löfven snuvades på sin plan.