Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Fysiken är en länk till världar vi bara kan ana

Helena Granström.
Universum sett från jorden. Foto: NASA / SHUTTERSTOCK
"Den största berättelsen – hittills".
"Rymdblues".

I morgon belönas upptäckten av gravitationsvågor med Nobelpriset i fysik, ett sekel efter Einsteins gravitationsteori.

Helena Granström har läst två böcker om hur vetenskapen hjälper människan förstå det religionen inte kan förklara.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det mest obegripliga med världen, lär Albert Einstein en gång ha slagit fast, är att den överhuvudtaget är begriplig. Fysikens symmetrigrupper, kraftfält och rörelseekvationer är i grunden mänskliga skapelser, konstruktioner av abstrakt matematik, och ändå har de visat sig förmögna att beskriva den fysiska verkligheten med nästan ofattbar precision. 

Uppenbarligen är den vetenskapliga beskrivningen av världen mer än bara en beskrivning – den är en sorts länk mellan människan och hennes omvärld, mellan våra sinnen och det som för alltid kommer att undfly dem.

I vår tid av kommersialiserad forskning och intensiv teknologisk utveckling kan det vara lätt att glömma att detta är själva kärnan i den vetenskapliga strävan: Att närma sig världen inte i första hand för att utnyttja den, utan för att förstå den. 

Einstein

Om detta påminns vi av den teoretiska fysikern Lawrence M. Krauss, som med sin bok ”Den största berättelsen – hittills” tecknar en sorts hjälteepos med utgångspunkt i den moderna fysikens historia. 

Lawrence M. Krauss, författare och professor.

Krauss bok är en hyllning inte enbart av de enskilda forskare som bidragit till att vi numera, åtminstone till stor del, kan säga oss förstå naturens fyra grundläggande krafter, liksom de partiklar som påverkas av dem – utan också av det vetenskapliga kunskapssökandet i sig. 

Forskarnas insatser må vara heroiska, men deras egen radikalitet övertrumfas inte sällan av den hos deras ekvationer: Många av fysikens verkliga pionjärer, däribland Einstein, accepterade bara motvilligt konsekvenserna av sina egna banbrytande resultat. 

Och de landvinningar som Krauss beskriver är utan tvekan omskakande. Under det senaste seklet har vi, med matematikens hjälp, inte bara etablerat kontakt med det vi nu antar är materiens minsta beståndsdelar, utan också fått klarhet i att dessa beståndsdelar uppträder på ett sätt som står i akut konflikt med vår vardagliga erfarenhet och intuition. 

Religion

Den kvantmekanik som beskriver världen på lägsta nivå tillåter partiklar att tränga igenom oöverstigliga barriärer, att ögonblickligt påverka varann över godtyckligt långa tillstånd och att i någon mening vara och inte vara på samma gång. 

Som om det inte var nog har vi, genom Einsteins relativitetsteori, vunnit en grundläggande förståelse för rummets och tidens beskaffenhet, och för det faktum att de två inte fullt ut låter sig skiljas från varandra.  

Denna samlade kunskap, menar Krauss, utgör till skillnad från religionens berättelser och dogmer grunden till en verkligt meningsfull mytologi: En där människan kontinuerligt skriver in sig själv, i det att hon genom sin strävan efter kunskap bygger berättelsen vidare. 

1995 fotograferade Hubble-teleskopet de så kallade "Skapelsens pelare" i en nebulosa 6500 – 7000 ljusår från jorden. Gasen och dammet som utgör pelarna är i färd med att föda nya stjärnor, samtidigt som de eroderas av ljuset från nära och nyss skapade stjärnor. Foto: NASA / SHUTTERSTOCK

Vetenskapens berättelse är sann i den bemärkelse att den låter sig prövas mot observationer och experiment, men innehåller också en mängd suggestiva bilder som tycks säga någonting om människan och hennes plats i tillvaron: Rum, tid och oändlighet är stringent definierade objekt inom den teoretiska fysiken, men kan på samma gång fungera som grundläggande kategorier för den som reflekterar över tillvaron i stort. 

Vetenskap

Big Bang, svarta hål och parallella universum må vara i grunden kosmologiska skapelser, men besitter utan tvivel litterära kvalitéer.

Men, till skillnad från den litterära berättelsen ligger det i den vetenskapliga berättelsens natur att den aldrig fullt ut kan avslutas – kunde den det, vore den inte längre vetenskap. 

I stället tycks varje ny rad som fogas till den försätta de tidigare i ett helt nytt ljus, och ett enda ord infogat på rätt plats i historien kan tvingas oss att ändra ordningen hos alla föregående kapitel. 

Den allmänna relativitetsteorin utgör förstås ett exempel på en sådan avgörande komponent i fysikens beskrivning av världen. Sedan den formulerades av Einstein 1915 har den testats mot observationer och experimentresultat ett otal gånger, undantagslöst med framgång. 

 

LÄS MER – Helena Granström: Hur skapar vi ett hem utan att ödelägga det? 

Gravitationsvågor rör sig i rumtiden

Men teorin förklarade inte bara redan kända fenomen, utan visade sig också förutsäga ett antal tidigare okända – däribland svarta hål, som länge inte ansågs vara något annat än en matematisk artefakt. Detsamma gäller de gravitationsvågor som år 2015, ett sekel efter tillkomsten av Einsteins gravitationsteori, slutligen också fann vägen in i observatoriernas detektorer.

Gravitationsvågor skiljer sig egentligen inte särskilt mycket från vardagens vågor – ljusvågor, ljudvågor eller vågor på vatten – utom i ett avgörande avseende: De är inte vågor som rör sig genom rummet, utan vågor i rumtidens själva struktur. 

Gravitationsvågorna uppstår när massiva kroppar accelererar – ett typexempel är ett par av tunga himlakroppar i ömsesidig omloppsbana – och ett första indirekt belägg för deras existens kom redan 1974, då två stycken neutronstjärnor visade sig avge energi på just ett sådant sätt som teorin förutsade. 

En illustration från Nasa som visar det döende ljuset från en stjärna som är i färd med att slukas av ett svart hål. Foto: NASA / NASA

Nobelpriset

Skälet till det intensiva sökandet efter gravitationsvågor är alltså kanske inte i första hand att bevisa deras existens, utan snarare att få tillgång till dem som ett sätt att vinna kunskap om universum – ett nytt sinne att erfara världen med, om man så vill. 

Om den numera Nobelprisbelönta upptäckten av gravitationsvågor, och den komplexa process som ledde fram till den, handlar astronomen Janna Levins bok ”Rymdblues”.

Om Krauss bok är ett drama med fysiken själv i huvudrollen, låter Levins sig läsas som en spänningsroman i vilken forskarna och deras drömmar, konflikter och personliga svårigheter driver berättelsen framåt – och åt alla möjliga andra håll. 

Janna Levin, författare och professor. Foto: DAVID BUCHAN / REX/IBL

Att bygga ett observatorium med förmågan att mäta de minimala förskjutningar i den rumsliga skalan som också det mest kraftfulla astronomiska skeende skapar, är inte ett i snäv mening enbart vetenskapligt projekt – i lika hög grad är det ett ekonomiskt, teknologiskt och socialt. 

Levins klara prosa frammanar ett myller av förgängliga människokroppar: som utför beräkningar, hänger upp laserkänsliga speglar, korrigerar för vibrationer orsakade av skogsavverkningar i observatoriets närhet. 

Och, över dem alla: Universums fullständigt likgiltiga ansikte, stilla vibrerade, fårat av miljarder år gammalt ljus. Till och med människans långa strävan att förstå universum bleknar i jämförelse med världsalltets väldighet.

 

LÄS MER – Helena Granström: Underskatta inte sexualitetens komplexitet

 

SAKPROSA

LAWRENCE M. KRAUSS

Den största berättelsen – hittills

Fri tanke, 363 s.

 

SAKPROSA

JANNA LEVIN

Rymdblues

Fri tanke, 249 s.

 

Helena Granström är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hon har en magisterexamen i teoretisk fysik och en licentiatexamen i matematisk fysik. 

Läs fler texter av Helena Granström här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!