Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Fyra goda guider till galaxen Star wars

<p>NY På PLAN. Daisy Ridley som Rey i "Star wars: The Force Awakens".</p>Foto: David James
Inbyggda gömställen.

I dag har den nya Star wars-filmen "The force awakens" premiär.

Fyra stjärnögda skribenter skriver om sina favorithörn av filmerna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

BIFIGUREN

När jag hörde att auditoriet - vilka var de: hardcorefans, journalister, en mobb? - hade applåderat åt att Jar Jar Binks inte skulle vara med i de kommande Star wars-filmerna, då knöt sig något i mig. Jar Jar Binks, den där ständigt hånade, förlöjligade, hatade, misstolkade figuren. Från början är han förvisad från Gungan city, hemstaden på planeten Naboo. Ingen vill ha med honom att göra. Han hamnar hela tiden i trubbel, är klumpig och fladdrig och pratar högt och bakvänt och de väldiga öronen syns på håll. Och samtidigt är han så god, så snäll. Det första han säger, till Qui-Gon Jinn, Jedi-riddaren som räddar honom från döden, är: "Jag älskar dig!".

Tidigt var anklagelserna mot Jar Jar Binks av dramaturgisk art, att han var ditsatt som en komisk tvist i storyn och därför helt meningslös. "Star wars" ska ju vara ett krigsdrama, ett rymdepos där gott och ont, rebeller och imperiet, slåss ärbart och högtidligt.

Dissa inte Jar Jar Binks

Och så kommer en klantskalle i hippieväst och slängiga brallor och saboterar alltihop. Men det är ett misstag att dissa Jar Jar Binks. Hans funktion i dramat är avgörande; i alla stora föreställningar finns det något - till synes - apart och komiskt som allvaret kan studsa mot.

Vad vore "I väntan på Godot" utan Luckys märkliga monolog? Vad vore "Hamlet" utan Dödgrävaren? Den första trilogin i Star wars-serien skulle bli urtråkig utan Jar Jar Binks distraktioner.

Men varför hatar man honom? Jag tror att det beror på mjukheten. På kärleksbudskapet. Han är en utopist, romantiker, kunde vara poet; han har blick för det lilla. Medan äventyret pågår omkring honom, tittar han på fiskar, slukar frukt, leker med okända prylar. Kanske är det en Jar Jar Binks-figur samtiden behöver allra mest, en drömmare som i sitt hjärta och sin tanke bara vill vara fri.

MAGNUS CARLBRING

 

MUSIKEN

Tekniken och specialeffekterna från första filmen är rörande daterade i dag, men musiken till Star wars har stått sig väldigt bra. Det är för att den redan 1977 lät mycket äldre än vad den är. Den lät helt enkelt som en klassiker. När den första filmen kom hade filmmusikkompositörerna sedan länge övergett den gamla beprövade modellen med svulstig orkesterromantik och wagnerska ledmotiv.

Men John Williams tog tillbaka detta brett klingande arv från Hollywood, påhejad av George Lucas som var fast beslutad att skapa en evig episk och odödlig rymdsaga.

Frisyrerna åldras, inte musiken.

Fest för nördarna

Sättningen är stor symfoniorkester, rikt orkestrerad. Musiken har inte bara element från Wagner, även om "valkyrieritten" givetvis har fått stått modell för de kraftfullaste farkostfärderna. Återbruket är en ren fest för nördarna.

Huvudtemat är uppfiskat hos filmmusiknestorn Erich Wolfgang Korngold som i sin tur plockade friskt från olika senromantiker, Strauss inte minst. Darth Vaders tema låter misstänkt likt Mars-satsen i Gustav Holsts "Planeterna", det finns ryska lån från både Prokofiev och Sjostakovitj. Den i kommersiella sammanhang utslitna "O fortuna" ur Carl Orffs välanvända körverk "Carmina burana" hetsar upp stämningen i de dramatiska scenerna. Och så vidare.

Tonsättaren John Williams lever ännu, 83 år gammal så det är inte bara Harrison Ford som går igen i nya filmen. Men "The force awakens" är Williams sista film. Att döma av trailern har två nygamla element hittat in i partituret. Dels är det filmklichén glest pianoklink i enorm akustik, och dels är det dundrandet på stora bastrummor som numera är obligatoriskt i varenda film som har pretentioner att vara spännande. Publiken har blivit lomhörd och behöver skakas om.

Star wars-filmerna är en perfekt inkörsport till den brett anlagda orkestermusiken. Det är till exempel hisnande att höra Strauss "Ein Heldenleben" och upptäcka att rymden i det verket kan kännas ännu mer oändlig. Hoppas de nya Star wars-kompositörerna följer John.

GUNILLA BRODREJ

 

MYTOLOGIN

Kanske var det för att mamma och pappa ville sova lite längre om söndagarna. Plötsligt stod det i alla fall en videobandspelare i vårt vardagsrum. Under flera år hade vi dock bara en enda film att se på. Den filmen var "Star wars".

Filosofiska rummet.

Om jag och min lillebror bara hade vetat vad det var vi indoktrinerades med helg efter helg i mitten av 1980-talet. På ytan såg det ut som en enkel rymdfilm, men därunder dolde sig en urmyt värdig Homeros. Faderslös pojke träffar vis man. Vis man berättar att pojken är utvald och har magiska krafter. Pojken drar ut på äventyr. Han möter och övervinner sina demoner. Pojken är nu vuxen.

Georg Lucas häxbrygd

Det finns de som ser "Star wars" underläggande tematik som ett andligt och filosofiskt sammelsurium. Och givetvis blir det lite rörigt om man tar en blandning av grekisk mytologi och romersk historia och låter hinduism och konfucianism möta zoroastrism och jungiansk psykologi. Lägg sen till influenser från Akira Kurosawas filmer och spetsa allt med referenser till andra världskriget tillsammans med mytforskaren Joseph Campbells kontroversiella läror så får du den häxbrygd som George Lucas skrev sitt filmmanus utifrån.

Men jag kan inte nog understryka hur mycket jag älskar det.

Och sanningen är att när jag nu i vuxen ålder allt mer har närmat mig ett mer allvarligt religiöst tänkande så har jag inte särskilt svårt att acceptera att det skulle kunna finnas en osynlig kraft som genomsyrar allt i tillvaron. Det lärde jag ju mig av Yoda, Luke Skywalker och Obi-Wan Kenobi redan som barn.

Kanske såg jag "Star wars" hundra gånger. Inte visste jag att det skulle bli min mytologiska söndagsskola.

ERIC SCHÜLDT

 

ARKITEKTUREN

Det orientaliska huset, skriver Willy Kyrklund, öppnar sig inåt, medan det västerländska öppnar sig utåt. I det orientaliska huset "visas ingenting. De blinda husen trycker sig mot varann, kittar ihop sig", här "har man ingenting att göra om man inte är väntad".

När den blivande Jedi-riddaren Anakin Skywalker i den första filmen "Det mörka hotet" leder yedimästarna Qui-Gon Jinn och hans lärling Obi Van till sitt hem, ett av många identiska hus sandfärgade med små trappor men utan fönster i staden Mos Espa på Tatooine, säger Obi Van: "Såna här ställen är bra för folk som vill gömma sig."

Plats utan lagar

Coruscant.

Kyrklund beskriver gränden i en orientalisk stad: "Som ett myrhål i gatans vägg är grändmynningen, ingången till murarnas, de stängda dörrarnas värld." Husen i Mos Espa gömmer sig i landskapet, är en del av det. Men det är också en by, en sluten plats, ett slavsamhälle och en plats utan lagar. En perfekt plats för rebeller och jedi-riddare

Coruscent - den gamla republikens huvudstad - är dess raka motsats. En stad som täcker en hel planet. Ett centrum för makt, ett Dubai på steroider. En plats för lögner, det fantastiska, för de allra högsta tornen men också för en obeboeliga och förgiftade undre värld dit ljuset aldrig når. En klassisk dystopisk megastad i Gotham-anda.

I arkitekturen i Star wars-filmerna utspelar sig en kamp mellan det autentiska, det organiska - kontrollerat och dolt - och överdådets sken - okontrollerad tillväxt.

Men i berättelsens hjärta finns en byggnad som bryter denna motsättning. Dödsstjärnan är ett blint hus och ett panoptikon i samma gestalt. Ett vapen byggt som en sluten by, en byggnad kamouflerad som planet. Men det finns ett myrhål, en grändmynning. En liten svaghet som den som inte är väntad kan använda sig av.

DAN HALLEMAR

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.