Fullfjädrad surrealism med Martina Montelius

VILD OCH RASANDE. Det är Martina Montelius nya roman.
Foto: Christine Olsson/TT
Gabriella Håkansson.
Foto: Ludvig Thunman / EXPRESSEN/KVP

Gabriella Håkansson välkomnar Martina Montelius rasande och vilda utgjutelse "Ibland är man lessen ibland är man glad".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Gör följande litterära experiment. Ta livsäcklet hos Baudelaires flanör och nihilismen hos Dostojevskijs källarmänniska och stöp ner i en ensamstående, halvpsykotisk elevassistent som jobbar med aggressiva adhd-barn.

Låt hennes självhat och alienation spinna loss i samma tempo som Célines krigsskildringar och lägg till en språklig bildvärld hämtad från surrealister som Hans Bellmer och Salvador Dalí – och du får protagonisten Rakel i Martina Montelius roman ”Ibland är man lessen ibland är man glad”.

Sexuell frustration och ensamhet

Den nya boken är en rasande, vild utgjutelse om några människor på en friskola i Djursholm som spelar normala, men som i själva verket trasas sönder av sexuell frustration och ensamhet. Rakel skriver brev till en man i hopp om att bryta isoleringen, men får inget svar. I skallen snurrar tankarna. Så här kan det låta:

”Jag har sparkat in ångesthinnorna bakom toalettstolen och låst dörren utifrån med en sax. Det verkar inte troligt att hinnor utan lemmar kan pilla upp dassdörrens lås. Ansamlingen har redan förökat sig. Eftersom den, vilket inte nog kan understrykas, är asexuell, kan den föröka sig utan bistånd av en köttpartner. Tänk om jag också kunde det. Då vore jag inte så ensam.”

Ohanterliga känslor

Just den här biten med hinnorna är min favorit. Hinnorna är den köttsliga inkarnationen av Rakels längtan och tar så småningom mänsklig gestalt och blir dottern Rosalie. Men att vara mamma är inte lätt, särskilt som barnet är skapat av känslor som inte går att husera.

Jag hade önskat att Montelius fortsatt på det här spåret, för det är helt fantastiskt. Här ansluter hon till nydanande, kvinnliga författare som Aase Berg och Marie Darrieussecq som gestaltar förhållandet till kroppen, sexualiteten och moderskapet med ambulerande ambivalens.

Stympade och vanställda kroppar

Berättandet fylls av en stark och upprorisk aggressivitet som tar sig uttryck i bilder där kroppar stympas, vanställs och fragmentiseras på samma sätt som i den manliga, surrealistiska konsten. Kanske kan man se Rakels fantasier som en utopisk längtan efter att transformeras till något helare, lite som seriemördaren Buffalo Bill i ”När lammen tystnar”?

Som karaktär är Rakel hur som ett unikum i svensk prosa, och jag hade gärna sett mer av henne och mindre av kollegan Åkes sado-misogyna utgjutelser, som mest låter som en urspårad Flashbacktråd. Ibland kan Montelius faktiskt framstå lite som Nikanor Teratologens snällare lillasyster. På gott och ont.

Helheten saknar styrsel

”Människan föds ond, dum och psykiskt sjuk, och sedan försöker hon, oftast till ingen nytta, med babyoljiga fingrar sega sig uppför den variga branten mot ett rudiment av moral och integritet. I nästan samtliga fall dör hon minst lika besudlad som hon föddes.”

Jag älskar Rakel-delen och den svartsynta världsbilden, men är mindre entusiastisk över helheten, som lite grann saknar styrsel.

Kanske ska man se boken som ett frö till något större? Språket är fullfjädrat, stilen och tematiken likaså – så tänk om Rakel fick fälla ut sina slemmiga, normbrytande fjärilsvingar i en hel roman och ta striden mot tvåsamhetslydnaden, patriarkatet och normaliteten to the bitter end.

Det vore något det!


Gabriella Håkansson

kulturen@expressen.se


Martina Montelius är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras boken av Gabriella Håkansson, författare och kritiker i Sydsvenskan.

ROMAN

MARTINA MONTELIUS

Ibland är man lessen ibland är man glad

Atlas, 176 s.