Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Fulländat poetiskt i Farrokhzads "Vitsvit"

Oldoz Javidi, Maria Salah och Bianca Traum i "Vitsvit".
Athena Farrokhzad. Foto: Izabelle Nordfjell
Linda Skugge. Foto: Sara Strandlund

Athena Farrokhzads diktsamling "Vitsvit" har satts upp som pjäs på Unga Klara i Stockholm.

Linda Skugge upplever en magisk premiärkväll.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

Av Athena Farrokhzad

Regi Farnaz Arbabi

Unga Klara, Stockholm

Speltid: 50 minuter.

Jag läste Athena Farrokhzads diktsamling "Vitsvit" som en mor-dotter-uppgörelse. Jag skulle vilja att det pratades mer om de där omständigheterna som för alla mammor måste (ska) betraktas som förmildrande men som aldrig gör (eller ska) det för dottern, vilket gör mamma-dotter-relationen till en omöjlig ekvation även för dem som inte tvingas lämna allt och fly och överge sitt språk och "låta blekmedlet rinna genom syntaxen". Om att det aldrig är dotterns uppgift att älska sin mamma men alltid mammans uppgift att älska sin dotter.

Jag skulle även vilja prata mer om moderns försök till och skam över att behöva pussla ihop skärvorna som blivit kvar efter barndomen. Barndomen som inte blev som det var tänkt. Allt som kunde ha blivit. Och om Athena Farrokhzads familj inte tvingats fly och överge språket hade hon växt upp där myntan slår ut längs med bäckarna och då hade hon ändå skrivit den här fantastiska boken och den hade handlat om samma sak: om de där förmildrande omständigheterna, och om att vara allt ens mor föraktar.

Där diktsamlingen är briljant i dess mammakritik är föreställningen med samma namn briljant i dess kamp för rätten till ett språk.

Så vackert att man bara gapar

Innan vi får gå in i salongen uppmanas vi att lämna hjärnan i garderoben, för att vi ska ta in pjäsen med öppet sinne. Publiken sitter på träbänkar, det finns ingen scen, bara en stor matta. Färgerna går i rött och svart. De tre skådespelarna bär punkiga svarta bröllopsklänningar hopsatta med säkerhetsnålar, vilket borde se patetiskt ut, men som i stället gör dem till knivskarpa krigare som slåss för rätten till ett eget språk. Och det är så vackert att man bara gapar.

"Tala det språk som behåller avståndet till det som skett i orden." Tårarna blänker i Bianca Traums ögon.

Efter att ha bevittnat den här magiska kvällen skulle jag vilja prata om vad som skett i orden och om att vara en stavelse närmare det sista ordet som man överger och en gång läste jag en intervju med Farrokhzad där hon sa att sanningen finns i sorgen och hatet och jag förstår inte hur hon lyckas skapa något så fulländat poetiskt. Hon måste väl ha tagit ut hjärnan från garderoben.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!