Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Fulheten är Donald Trumps maktmedel

Donald Trump.Foto: PAUL HENNESSY/SOPA IMAGES/SHUTTERSTO / PAUL HENNESSY/SOPA IMAGES/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOC
Anna Björklund.Foto: David Möller.

I debatten klandras Donald Trump regelbundet för sitt utseende. 

Anna Björklund ser en välfungerande medial makttaktik.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Donald Trump är ful. Inte den sortens ful som vi försöker ha överseende med, han är ingen stackare som bara haft otur i den genetiska lottdragningen, nä, den amerikanska presidentens fulhet är något som han klandras för personligen. Hans hudton är onaturlig, hans vulgaritet är kaxigt självvald, sitt fula hår har han tydligen lagt tiotusendals dollar på att få att se ut just så (vilket blev den mest virala uppgiften i New York Times jätteartikel om Trumps privatekonomi häromveckan). 

Den amerikanska mandatperioden har handlat mycket om detta, yta. Huruvida presidenten sett fet ut, stått konstigt eller använt för många versaler på Twitter, om han har för mycket guld på väggarna och om det är tillräckligt presidential att beställa nuggets från sängen när man jobbar sent, i stället för att följa reglerna och väcka kocken för att be honom göra en sallad. 

Hans dotters skönhet är nästan oroväckande, malplacerad i politiken, och i frun Melanias jackor och minspel kan kommentatorerna läsa in vad helst de vill. Pinsamma bilder har delats och tolkats och övertolkats i oändlighet.

Publiken har varit övertygad om att de bevittnar ett haveri, men att de tittar är bevis på motsatsen

De flesta kritiker har fortfarande, efter fyra år, inte kunnat smälta bilderna av den blonderade luggen, fångad i en vindpust, blottande de förbjudna spraytan-linjerna. Den plutiga munnen har karikerats en miljon gånger och befäst bilden av världspolitikern som ett truligt, bortskämt barn. 

Hans fulhet är ett etikettsbrott och därmed en samhällsrisk. 

När oppositionen talar om Trump som en fara för demokratin är det med all den här fulheten i åtanke. Är någon så smaklös verkligen tillräknelig? Vad är det demokratiska systemet mer än en social kod, redo att brytas av första bästa som har mage att vara tillräckligt oelegant?

Men all skrämseltaktik, alla avslöjanden och pr-fiaskon kring familjen Trump, har inte blivit presidentens undergång, såsom de anständiga åskådarna hela tiden intalat sig. Publiken har varit övertygad om att de bevittnar ett haveri, men att de tittar är bevis på motsatsen. Att vara president är också ett mediejobb, och att använda det förbjudna och smutsiga ingår i de samtida mediala villkoren. 

Fulheten är ett maktmedel, tillgängligt för de som vågar.

I den visuella kulturen har både publik och producenter länge trott att den perfekta ytan är nyckeln till framgång. Men genomslag på internet handlar inte om att vara oklanderlig, utan om att göra intryck. Modeller är utkonkurrerade av influencers för att blicken inte fastnar tillräckligt länge på de polerade, glatta ytorna. När Joe Biden kallade Trump för ”clown” i presidentdebatten häromveckan visade han att han inte har fattat någonting. 

Fulheten är ett maktmedel, tillgängligt för de som vågar. 70 000 dollar hade varit dyrt för en fin frisyr, men Donalds fula var ett kap. 

 

Av Anna Björklund

Anna Björklund är skribent och gör podden ”Café Q”