Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Frost 2 romantiserar och hyllar revolutionen

Frost 2.Foto: ©Walt Disney Co./Courtesy Everett Collection
Jonas Holmberg.Foto: GÖTEBORGS FILMFESTIVAL

Statydebatten var aktuell redan i Disneymusikalen Frost 2.

Jonas Holmberg ser svensk 1800-talshistoria i amerikansk barnfilm.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Den globala statydebatt som uppstått genom Black lives matter har i Sverige fått sitt objekt i blomsterkungens bronsporträtt i Humlegården. Kritikerna lyfter fram att Carl von Linnés klassificeringsarbeten har varit centrala för utvecklingen av den moderna rasismen i allmänhet och för förtrycket av samer i synnerhet. Frågan är om det innebär att vi måste ta ner alla Linnéstatyer?

Intressant nog handlar en av de senaste årens största filmsuccéer just om den nordiska kolonialismens historia och hur den bearbetas genom statyer. Det är inte varje år det produceras filmer med miljardbudget om svensk 1800-talshistoria, men i sommar kommer världens lågstadieungar masskonsumera en postkolonial analys av samefrågan, eftersom Jennifer Lees och Chris Bucks Disneymusikal ”Frost 2” just har lanserats på strömningsmarknaden.

Berättelsen utspelar sig under sent 1800-tal i Arendal. Den lilla staden ligger någonstans i ett norskt kustlandskap som vid tiden ännu löd under den svenske unionskungen Karl XV. ”Frost 2” är så klart inte historiskt korrekt – i filmens universum kan snögubbar prata och Arendal är en otidsenlig stadsstat med Elsa som drottning och Anna som kronprinsessa. Det råder politisk stabilitet när historiens mörka hemligheter plötsligt gör sig påminda, och en magisk kraft gör Arendal obeboeligt. 

Frost 2.Foto: Walt Disney Animation Studios/TT / ©2019 Disney. All Rights Reserved.

Efter denna korta inledning består resten av filmen av en rafflande sanningskommission som går i direkt närkamp med det koloniala arv som man annars bara kan ana i de pråliga Disneyslottens mörka vrår. I barnkammaren fick Elsa och Anna lyssna på godnattsagor om deras farfars möte med samerna (efter dialog med samiska organisationer har de lätt maskerats som ”tundrafolket”). Som kung över Arendal gav han tundrafolket en damm i fredsgåva, och enligt den officiella historien utbröt en oförklarlig strid som prinsen (Elsa och Annas pappa) nätt och jämt överlevde, varpå tundrafolkets förtrollade skog täcktes av en evig dimma. 

Genom att resa till den förtrollade skogen och den magiska glaciären Ahtohallan avtäcker de radikala regenterna Elsa och Anna den sanna historien, och det är en berättelse om geopolitik och kolonialt våld. Det visar sig att dammen inte alls var en fredsgåva utan ett sätt att dränera tundrafolkets naturresurser och göra dem mer beroende av Arendal, och när planen uppdagades dräpte kungen kallblodigt tundrafolkets obeväpnade ledare.

När Elsa och Anna lär sig om sin kungliga släkthistorias mörka hjärta är det genom att analysera statyer. Flera gånger under deras resa uppenbaras magiska statyer där historiska oförrätter avbildas i is. Snarare än konstnärliga och ideologiska tolkningar av historien förstås statyerna här som direkta ögonblicksbilder med ett högt sanningsvärde. Det är när en sådan staty manifestar magnituden av det koloniala våldet som Anna radikaliseras och beslutar sig för att ödelägga dammen och låta vattenmassorna förinta Arendal. Det kallas ”ett litet kliv” i ett av filmens många musikalnummer, men beslutet är inte särskilt litet.

Frågan om hur människor och stater hanterar historisk skuld är stor och etiskt komplex.

Frågan om hur människor och stater hanterar historisk skuld är stor och etiskt komplex. Om de västerländska staternas välstånd är baserat på våldsam historisk exploatering av de koloniserade folken, vilket ansvar har vi i dag att återgälda deras ättlingar? Ska vi be om ursäkt, avlägsna symboliska monument eller betala skadestånd? ”Frost 2” sätter ljuset på att den stora frågan i konflikten mellan de nordiska staterna och samerna handlar om makten över naturtillgångar. Trots återkommande löften har Sverige ännu inte skrivit på den urfolksrättsliga människorättskonventionen från 1991, eftersom skydd för samiska landrättigheter skulle hota gruv- och kraftnäringarnas behov.

Det är i denna fråga ”Frost 2” intar en extremt radikal position, genom att understödja Annas hållning att tundrafolket omedelbart borde återfå sina landrättigheter även om Arendals hela civilisation tillintetgörs på kuppen. Denna revolutionsromantik skiljer ”Frost 2” från ”Black Panther”, Disneys andra samtida monstersuccé om antikolonial kamp, där den revolutionäre skurken i stället bekämpas av de reformistiska hjältarna. Även hos nya, medvetna Disney dör den svarta revolutionären, medan den vita kröns till drottning. 

Eller kanske ska man inte beskriva Anna som 'vit'?

Eller kanske ska man inte beskriva Anna som ”vit”? Under filmen inser Elsa och Anna att de har mixat etniskt påbrå – den mystiska flicka från tundrafolket som räddade deras fars liv var deras mor. Det är därför Elsa har magiska krafter, och det är kanske därför Anna gör som hon gör när hon väl tagit över tronen från sin abdikerade emosyster (vars avslutande insats som drottning blev att i sista stund rädda Arendal från undergången). 

Det sägs att revolutionären blir konservativ dagen efter revolutionen, och även om vi inte får veta särskilt mycket om realpolitiken under drottning Annas regenttid, så avslutas filmen med en politiskt mättad symbolhandling: Mitt på stora torget reser Anna en väldig bronsstaty som föreställer hennes föräldrar. Pojken från Arendal och flickan från tundrafolket står hand i hand och blickar idealistiskt mot framtiden. ”Våra folk och länder är nu sammanlänkade av kärlek”, säger drottningen när hon avtäcker bronspjäsen med en estetik som närmar sig det stalinistiska i hyllningen av den jämlika relationen mellan kolonisatör och koloniserad. 

Visst blev Elsas och Annas far kär i en kvinna från tundrafolket, men som regent över en kolonialmakt verkar han inte ha gjort någonting för att inleda en avkoloniseringsprocess. Tvärtom försvårade han aktivt en sådan genom att undanhålla sanningen om massakern i den förtrollade skogen. Om det produceras en ”Frost 3” borde den handla om hur tundrafolkets radikaler vill riva drottningens förljugna staty.

 

Jonas Holmberg är medarbetare på Expressen kultursida och konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival.