Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Frontfigurer

Det finns fortfarande aspekter av KLF som inte har blivit tillräckligt belysta.

KLF-biografin är ett måste för alla som någonsin älskat den brittiska gruppen. Linda Skugge njuter av minnena men saknar ändå den ultimata beskrivningen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

fakta

BIOGRAFI

JMR Higgs | KLF: Chaos, magic, music, money | The big hand, 192 s.

Vad gjorde du när Diana dog?

Jag låg jetlaggad på ett hotellrum i New York och tittade på hela begravningen på tv.

Vad gjorde du när du fick höra att Kurt Cobain hade skjutit sig i huvudet?

Jag var aspackad på Gino, jag minns inte vilken konsert det var.

Vad gjorde du när du hörde KLF för första gången?

Jag var på ett av Cari Lekebuschs raves. Cari gick i min gymnasieskola i Sollentuna och ordnade rejv i alltifrån små stugor totalt inklädda i svart plast i de djupa skogarna i norra Sollentuna (jag tänkte att jag var i David Lynchs Black lodge, det vill säga jag var i himlen) till tomma garage i city dit polisen alltid kom. Sedan blev Cari världs-DJ på den tiden bratsen höll sig borta från bra saker.

För mig var KLF:s "What time is love?" en andlig upplevelse. Den fick mig att känna att jag inte var evigt dömd till att leva i denna dystra ensamhet. Det finns något mer där ute, något stort, galet, farligt. Det finns andra där ute. Folk som är som jag.

Bill Drummond och Jimmy Cauty fick sin första listetta i England 1988 under namnet The Timelords med ”Doctorin’ the Tardis”. Sedan bytte de namn till KLF och var 1991 det band som sålde flest singlar i världen med ”What time is love?”, ”3 a.m. eternal” och "Justified and ancient” (med Tammy Wynette på sång). Då hade Bill tillbringat första halvan av 80-talet med att umgås med Courtney Love, som också bodde i Skottland då, och att ge ut skivor med Julian Cope, som utmärkte sig genom att gå omkring med en toalettsits på huvudet.

 

När Bill och Jimmy i augusti 1994 brände upp en miljon pund på ön Jura i Skottland, som en del i avvecklandet av KLF, blev de kallade "attention seeking arseholes". Bill sa många år senare att folk trodde att de använde pengar för att göra ett statement om konst, men det var tvärtom: de använde konst för att göra ett statement om pengar.

Sedan dess har Bill varit verksam som konstnär och författare. Det är lätt att få sin dagliga Bill-fix eftersom mannen har skrivdiarré: Han har gett ut ett tiotal böcker i extremt liten upplaga på egna förlaget Penkiln burn. Jag kommer aldrig säga högt hur mycket pengar jag har lagt ner på Bill Drummonds böcker.

 

I sin "The 17" berättar Bill om när han 2007 läste KLF:s Wikipedia-sida, och att det chockade, hetsade upp och äcklade honom, gjorde honom arg, gav honom stånd, och hur han ropade högt "I am not worthy, I am not worthy". Han konstaterar att han efter KLF borde ha bosatt sig i en hydda i Anderna, eller åtminstone tagit livet av sig. Då hade KLF varit "a complete and stunning piece".

Jag förstår att Bill fick stånd när han läste om sig själv, för KLF:s historia är idel ljuvligt vansinne:

OCD, magiskt tänkande, graffiti i stället för pressmeddelanden, 17-kören som faktiskt uppträdde på Fylkingen ett flertal gånger i mars 2006, Abba-debaclet då de brände skivorna med Abbalåten som de samplat på ett fält utanför Södertälje och hur de dessutom spelade låten för Abbas PR-folk och visade en fejk-guldskiva för en hora som såg ut lite grand som en av kvinnorna i Abba, om hur Bill gjorde papperssvalor av Ted Hughes "Birthday letters" och kastade ut dem på ett tåg i Indien (som ett slags accidental discovery of things), hur de tänkte kasta ut ett slaktat får på publiken på Brit Awards, och hur de spelade "3 a.m. eternal" med Extreme noise terror och sköt mot publiken med maskingevär (tomma skott) och sedan lämnade musikbranschen.

Och mitt i allt detta finns Bill Drummond som mest av allt uppskattar en kanna te och att sitta på det lokala biblioteket och skriva i en svart anteckningsbok.

 

JMR Higgs bok är absolut ett måste för alla som älskar KLF och Bill. Men Higgs försvinner för mycket ut i konspirationsteorier om situationisterna, dadaisterna, Cabaret Voltaire, operation mindfuck, Illuminatus!-trilogin, discordianism och Dr Who.

Efter att Bill och Jimmy bränt upp sina pengar skrev de ett avtal på en bil, där de lovade att inte prata om saken på 23 år. Bilen puttade de över kanten vid Cape Wrath i norra Skottland. Om tre år har det gått 23 år.

Så nu är det dags för Bill, som fyller 60 i år (!), att ta bladet från munnen och bosätta sig på något av de där lokala biblioteken han jämt sitter, skaffa jordens största kanna med rykande te och skriva den ultimata boken om KLF. Om gerillabandet som vägrade att följa regler, som omfattade all slags kaos och som bara fanns till för att förvirra, förstöra och skapa oordning. Han kan ta vid efter den första (och enda) magiska meningen i JMR Higgs bok:

"Bill Drummond and Julian Cope drove across Liverpool in an old, battered Transit van."