Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Friskrivaren

Lena Nyman.

Under hela sitt liv skrev Lena Nyman brev och dagböcker som nu bildar basen för en bok.

Jonas Holmberg läser en lågmält lojal biografi om en bildad och brinnande scenkonstnär.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

BIOGRAFI

Annika Persson | "Jag vill ju vara fri. En bok om Lena Nyman" | Norstedts, 315 s.

När "Tribadernas natt" snart skulle få urpremiär på Stockholms stadsteater tjuvkikade den dramatikerdebuterande Per Olov Enquist i Lena Nymans kopia av manuskriptet. Alla regianvisningar i hans manus var överstrukna med tjocka svarta streck. Varför, undrade han. Lena Nyman svarade: "Jag vill ju vara fri från det du tänkt."

Att repliken fått ge namn åt Annika Perssons biografi över skådespelaren är naturligt, då den koncentrerar så många av Lena Nymans egenskaper. Den självklara spontaniteten. Den frihetslängtande integriteten. Det målinriktade konstnärskapet.

För där många misstagit Lena Nyman absolut levande närvaro för blott känslodriven naturbegåvning, profilerar "Jag vill ju vara fri" henne som en beläst och hårt arbetande intellektuell. Som ung ser hon varenda film, varenda teaterföreställning och hemma i familjens etta i Kristineberg läser hon Sartre, Sokrates och Nietzsche medan mamma Margit lagar mat.

Lena Nyman.
Foto: Foto: Jakob Forsell

Så även om regissör Vilgot Sjöman berömde sig för att ha upptäckt "en ny Andersson" i Lena Nyman, var det ingen fritt formbar filmdocka som gjorde nationell skandal med schäfersamlaget i det censurdrabbade socialdramat 491. Redan som 18-åring hade Nyman både en genomtänkt estetisk övertygelse och gedigen barnskådespelarerfarenhet från operan och Sandrewateljéerna. Och när de några år senare gjorde den globala succén "Jag är nyfiken - gul" tillsammans, var den manuslösa filmen präglad minst lika mycket av Lena Nymans idéer som av Vilgot Sjömans.


Konstens uppgift, menade Nyman, är att inte flacka med blicken inför det fula, låga och abnorma som människor inte vill eller orkar uppmärksamma i vardagen. Att vara sann mot livet. Hon upplevde mycket teater och film som tillrättalagd och tillgjord.

Även om omgivningen omedelbart hänfördes av Lena Nymans nyskapande skådespeleri på scen och filmduk, mötte hennes osminkade direkthet också mycket motstånd och hån i medierna. Efter tidelagsscenen i 491 benämndes hon "skandalunge" och efter de nakna smekningarna med Börje Ahlstedt i "Jag är nyfiken"-filmerna bespottades hennes kropp av filmkritiker och akademiledamöter. "Jag efterlyser den intelligenta kroppen. Lena Nymans är själlös, lite dum", skrev Artur Lundkvist.

Nyman läste lusen av kritikerna i en rasande svarsartikel i Expressen, men såren skulle ändå finnas kvar hela livet. Lena Nyman kom aldrig överens med sin kropp, ätstörningarna förföljde henne genom karriären.

Den välformulerade repliken skvallrar om att Lena Nyman var en skrivande människa, och hon hade länge en stark önskan att själv skriva sina memoarer. När hon åkte i fängelse för rattfylla betraktade hon straffet som en välkommen möjlighet att få skrivro. Men det blev aldrig något. I stället skrev hon brev och dagböcker. Det är dessa skrifter som är Annika Perssons huvudkällor. När dagböckerna uppvisar glapp fyller hon följsamt i med andrahandskällor.


Annika Persson är en försiktig biograf. Hon skriver korthugget och sparsmakat utan åthävor. De många dagbokscitaten står för de stilistiska extravaganserna. Bokens prioriteringar tycks sammanfalla med Nymans egna. Hennes mest folkkära roller, i "Ronja Rövardotter" och de andra Svenska Ord-filmerna, ägnas litet utrymme. I stället: teater, teater och en och annan man.

Men trogen sitt objekt väjer inte Persson för det låga och fula i Lena Nymans liv. "Jag vill ju vara fri" är i stora delar en sorglig läsning. Nymans konstnärskap förlorar sin brinnande radikalitet, kärlekarna som hon ideligen finner och förkastar tillfogar henne allt större smärta, liksom barnlösheten. Hon föraktar sin mor, och sviks av sin far. Ensamheten växer. Pengarna räcker inte. Alkoholmissbruket, bantningskurerna och den blixtrande begåvningen är konstanterna.


Det är en feministisk balansgång att adressera det privata lidandet under teaterpatriarkatets ok utan att reducera ett konstnärskap till människoöde. Annika Perssons lösning är en osentimental och lågmäld lojalitet med sitt objekt, även i hennes svagaste stunder.

"Jag vill ju vara fri" är en fascinerande teckning av en målinriktad skådespelare som genom sina egensinniga riktningsval ständigt skavde mot sin omgivning. Lena Nyman kanske aldrig blev helt fri, men kring hennes strid spreds det lysande gnistor.


FOTNOT. Efter premiären av "Nyfiken blå" kritiserade två manliga skribenter i Aftonbladet Lena Nymans kropp i nakenscenerna. Den 26 mars 1968 skrev hon ett svar i Expressen, som hon gråtande en kväll hade överlämnat till dåvarande kulturchef Bo Strömstedt:
"Om jag nu visar min 'feta bak' och 'min själlösa, litet dumma kropp' kanske någon annan som drabbats av samma oblida öde börjar förstå att vi också har existens- berättigande. Faktiskt. Trots allt."
Läs hela artikeln här.