Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Frihet och fångenskap i Stefans sommarpsalm

Stefan Löfven (S)Foto: LISA MATTISSON EXP
Sankta Maria kyrka i Visby.Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Stefan Löfvens bidrag till Expressens kultursommar är psalm 289, "Guds kärlek är som stranden och som gräset".

Jens Liljestrand reflekterar över murar och gemenskap från en gudstjänst i Visby.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | SVERIGEBILDER 2.

VISBY. Det är onsdag i Almedalsveckan och i mitt flöde på Twitter handlar allt om vilka kändisar som just nu befinner sig nere på Kallbadhuset, där en ”klassisk” DJ-Battle arrangeras mellan rivaliserande aktörer i politik- och mediasverige, ett pumpande, glittrande jippo med mingelfotografer och dokusåpastjärnor, silikonläppar och svällande biceps. 

Häruppe vid kyrkan känns lekstugan nere i hamnen som en avlägsen dröm. Sankta Maria kyrka, domkyrkan i Visby, har oväntat hamnat i händelsernas centrum. Tidigare i dag höll debattören Thomas Gür ett spontant seminarium kring migrationspolitik men fick avbryta när domprosten Mats Hermansson ringde i kyrkklockorna och därmed dränkte alla andra ljud. Tillfrågad om motivet bakom denna extrema handling svarade domprosten att det var ”fara och färde”.

Inne i kyrkan är det svalt, stilla, andaktsfullt. Under veckan har domkyrkan en gudstjänst varje kväll med en representant för dagens parti närvarande, för ett så kallat Nikodemussamtal.

Kyrkan fylls. Annie Lööf skrider in. För några timmar sedan stod hon nere på scenen och skällde ut nazisterna som störde hennes tal och kallade henne ”FOLKFÖRRÄDARE”. Nu sitter hon här, vid ett enkelt träbord, med tända ljus omkring sig, och talar lugnt, närmast som i en terapisession, om sina värderingar. Samtalsparten är samma Mats Hermansson. Det är en fascinerande och motsägelsefull scen – en borgerlig partiledare som hyllas för sitt mod att inte låta sig tystas i ett samtal med en domprost som nyss gjorde sitt yttersta för att tysta en borgerlig debattör.

LÄS MER: Frukost och familjemys i Ebba Busch Thors svenska paradis

Till sommarserien ”Sverigebilder” har alla partiledare bjudits in för att namnge ett konstverk som sammanfattar kärnan i deras engagemang för Sverige. Stefan Löfven, Socialdemokraternas partiledare, har valt psalm 289. Psalmen som har den välkända förstaraden ”Guds kärlek är som stranden och som gräset”.

PSALM 289

"Guds kärlek är som stranden och som gräset" är en psalm från 1968, skriven av Anders Frostenson och tonsatt av Lars Åke Lundberg. Den finns medtagen i 1986 års svenska psalmbok.

Psalmen har översatts till tyska och fick stor genomslagskraft i Östtyskland under åren före murens fall, tack vare strofen som inleds: "Och ändå är det murar oss emellan". 

Anders Frostenson är farbror till poeten och akademiledamoten Katarina Frostenson.

Statsministern skriver i sin motivering bland annat att ”det här är min fru Ullas favoritpsalm, och numera även min. Jag har själv ingen gudstro, men jag och Ulla besöker många av kyrkans arrangemang, och det ger mig både lugn, inspiration och en stor respekt för kyrkans plats i samhället.”

Det är det här som kyrkan gör bäst

Löfven anger vidare i sin motivering att det särskilt är två strofer som han vill lyfta fram:

 

Vi vill den frihet där vi är oss själva,

den frihet vi kan göra något av,

som ej är tomhet men en rymd för drömmar

en jord där träd och blommor kan slå rot.

 

Och ändå är det murar oss emellan,

och genom gallren ser vi på varann.

Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar.

Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.

Sankta Maria kyrka, domkyrka i Visby.Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Klockan närmar sig 23 i Visby när besökarna i domkyrkan av Mats Hermansson ombeds hälsa på varandra. Lite blygt ser vi oss omkring i bänkraderna och sträcker ut händerna. Den äldre damen till höger om mig ler kisande och säger att det är trevligt att jag är här. Den yngre mannen till vänster är något högtidligare och önskar mig ”Herrens frid”.

Det är det här som kyrkan gör bäst. Skapar en gemenskap, får oss att känna oss som en del av något större. Att vi först och främst alla är människor som råkar vara här samtidigt och försöker göra så gott vi kan.

Det är därför Mats Hermanssons protest mot Thomas Gür – som domprosten själv senare medger var en ”överilning” – får så stora konsekvenser för sommarens politiska debatt och blir en vattendelare på ledarsidorna. När en kyrka saboterar (eller vilket ord man nu vill använda) en debatt, är det en markering om att åsikterna som framförs ligger utanför det civiliserade. Det blir kyrkan som, för att citera psalmtexten, skapar murarna och gallren. 

Psalmen inspirerades av frihetsvågen

Det är dags för nattvarden. En kvinnlig duo spelar piano och gitarr, samma ord gång på gång, i en lång och meditativ, nästan drömlik sekvensens: Du är gränslös. Du är nära. Jag är ljus. Jag är din. Annie Lööf står allvarsam med en korg fylld av ljus, och kyrkobesökarna får komma fram till henne och ta sitt ljus på väg mot Hermansson och nattvarden. Folk omfamnar Lööf, tackar henne, välsignar henne. Centerpartiets ledare har arbetat 18 timmar i sträck, hon har hållit tal och gett intervjuer och svarat på frågor på löpande band men nu står hon bara här, tyst, lugn, allvarsam, och låter människorna komma till henne och hämta sitt ljus. Jag har aldrig i hela mitt liv sett en svensk politiker i en sådan situation. Att med sin blotta närvaro samla kraften i ett sakralt rum, kanalisera människors vilja att bli sedda, att bli vidrörda i sitt innersta.

”Guds kärlek är som stranden och som gräset” är komponerad av fängelseprästen Lars Åke Lundberg, texten är författad av prästen och lyrikern Anders Frostenson. Båda är centralfigurer i den moderna psalmtraditionen och är, förutom 289, representerade med en mängd psalmer i den senaste svenska psalmboken från 1986.

Lundberg hittade melodin på Breviks lägergård i Söderköping, vid stranden till den djupa havsviken Slätbaken som sträcker sig in från Östersjön. Lundberg var konfirmandlärare där och sägs ha funnit inspiration från den vackra naturen. Melodin är trallvänlig och skrevs just i den tid då man börjat använda gitarrer i kyrkan; på nätet anges rytmen i psalmen som ”bossa nova” och nog kan man tänka sig den framförd med hjälp av en grupp blyga konfirmander utrustade med congas, claves, tamburiner och maracas.

– Det var moderna tongångar när den gjordes, kyrkan i Sverige var mycket inspirerad av frihetsvågen ute i världen, förklarar Sofia Lilly Jönsson, journalist och musikkritiker med särskild inriktning mot för kyrkliga frågor.

– Lars Åke Lundberg tillhörde den grupp unga människor inom kyrkan som ville betona solidaritet och frihet, hela det avtryck som Martin Luther King lämnade efter sig. ”Frihet” var ett fräscht ord att ha i en psalm 1968. Och även den övriga texten gestaltar något som vi känner igen; det naturlyriska har en ovanligt stor plats i svensk psalmkultur.

Prästen Jan Madestam, i dag pensionär, prästvigdes 1968 och minns när han hörde psalm 289 första gången.

– Jag hörde den 1968, strax före jul. Den stod för något nytt musikaliskt och använde ett modernt språk, bilder och miljöer som alla kunde förstå i stället för Bibelns fåraherdar. Och den stod för frigörelsen.

– Tidigare hade den kristna tron handlat om vad du inte får göra. I Frostensons text blir det tvärtom: den kristna tron är inte det som binder, utan det som ger dig friheten. Att Gud ser dig inte som något som ska straffas, utan som något som ska befrias. Och raderna om fängelse och murar blev förstås viktiga i Östtyskland när psalmen översattes till tyska och spreds där.

Socialdemokratin som kyrka

Stefan Löfven skriver:

”Den här texten fångar mycket av det som jag själv tycker är viktigt i samhället och i politiken: att vi behöver hitta det som förenar oss, snarare än det som sliter oss isär. Att mycket av det som skiljer oss människor åt inte är omöjligt att överbrygga, utan baseras på oro, osäkerhet och okunskap om varandras situation.”

Är det Löfvens religion? Socialdemokratin som ett fundament, det som frigör oss och samtidigt binder oss samman? Socialdemokratin som den sekulära kyrkan dit alla är välkomna, där vi tänder våra ljus och skänker vår kollekt och tar varann i handen och stämmer in i Fader vår så gott vi kan?

PARTILEDAREN OM VALET

Det här är min fru Ullas favoritpsalm, och numera även min. Jag har själv citerat den i tal, och i ett sommarprat jag gjorde för lokalradion i Örnsköldsvik förra sommaren. Jag har själv ingen gudstro, men jag och Ulla besöker många av kyrkans arrangemang, och det ger mig både lugn, inspiration, och en stor respekt för kyrkans plats i samhället.

 

Den här texten fångar mycket av det som jag själv tycker är viktigt i samhället och i politiken: att vi behöver hitta det som förenar oss, snarare än det som sliter oss isär. Att mycket av det som skiljer oss människor åt inte är omöjligt att överbrygga, utan baseras på oro, osäkerhet och okunskap om varandras situation.

 

En intressant fotnot kan vara att Anders Frostenson också hade en fru som hette Ulla: Ulla Lidman-Frostenson, som satt i riksdagen för Högerpartiet. Jag vet inte om Anders höll med sin fru politiskt, men på ett vis känns det ändå som en blocköverskridande psalm. Jag tror det är många svenskar som kan skriva under på budskapet, höger som vänster, troende som icke-troende: Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av.

Ljusen är tända. Annie Lööf har gått och satt sig. Livvakterna, assistenterna, pressmänniskorna, alla måste vara dödströtta. Men en sak återstår. Psalmen. Nej, det är inte Frostenson, utan Carl David af Wirséns sommarpsalm, 201. ”En vänlig grönskas rika dräkt.”

Min röst är sönderskriken efter fotbollen i går, ändå står jag här och sjunger så högt jag kan, obrydd om hur fult det låter, det finns ingen som dömer mig, ingen som kan be mig hålla käften härinne. Solens ljus och lundens sus. En hymn går opp av fröjd och hopp. Allt kött är hö och blomstren dö.

Så går vi ut härifrån. Det är natt i Visby. Någonstans dansar man på Kallis. Någonstans ruvar nazisterna på hämnd, någonstans våndas deras offer, någonstans sover eller vakar eller drömmer vi alla här tillsammans.

Imorgon är det Socialdemokraternas dag i Almedalen. Stefan Löfven ska tala, men inte här, utan i Roma en bit utanför. Och han kommer inte heller hit till Sankta Maria kyrka sent i morgon kväll; Anders Ygeman skickas i hans ställe.

Blott Herrens ord förbliver.

 

TIDIGARE ARTIKLAR

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

Har du en Sverigebild? Mejla den till jens.liljestrand@expressen.se. Skriv "Sverigebilder" i ämnesraden.