"Yttrandefriheten är kompromisslös", var rubriken på ett debattinlägg av demokratiministern Birgitta Ohlsson för några år sedan efter en våg av handgripliga attacker mot yttrandefrihetens utövare (Muhammed-karikatyrerna, Ecce Homo-utställningen, Lars Vilks rondellhundar etcetera). En självklarhet egentligen; mot fysiskt våld måste yttrandefriheten kompromisslöst försvaras.
Mindre självklart kanske är att vi lika kompromisslöst måste försvara den yttrandefrihet som i dag manifesterar sig i det så kallade näthatet. Förvisso har röster höjts för att yttrandefriheten också här måste gå före andra fri- och rättigheter. Eller högst konkret, att friheten att på nätet angripa och såra enskilda personer måste gå före rätten till liv och hälsa (psykisk nedbrytning är inte en ovanlig följd av personattacker på nätet). De näthatade måste helt enkelt lära sig att "bita ihop" (Torbjörn Tännsjö på DN debatt 13/2).
Jag måste medge att jag har ett generellt problem med ordet kompromisslös. Jag inser att det ibland kan beteckna en heroisk och rentav nödvändig hållning, men det har samtidigt något fanatiskt över sig.
Kompromissen, inte kompromisslösheten, är grunden för allt mänskligt samarbete och samhällsbygge. Utan kompromisser krig.
Kompromisslöshet är därför inte det ord jag skulle välja att förknippa med yttrandefrihet. De som i dag hävdar yttrandefriheten som en kompromisslös rättighet är inte sällan krafter och rörelser som vill bruka den för att exempelvis hetsa mot muslimer och som i tid och otid anser sig förföljda och nedtystade av allsköns yttrandefrihetsfientliga krafter.
En organisation som kallar sig Tryckfrihetssällskapet anser att islam inte bör omfattas av religionsfriheten vilket säger något om vad slags kompromisslöshet som här förespråkas.
Kompromisslöshet är varken en liberal eller demokratisk dygd. Kompromisslösheten är fanatismens modus operandi, inte den liberala demokratins.
I den liberala demokratin är kompromisslösheten ett undantagstillstånd, som exempelvis när yttrandefriheten angrips med våld, förbud och beslag vilket var vad som skedde i Sverige under andra världskriget.
Det finns de som likväl menar att just yttrandefriheten är kompromisslös till sin natur, att i princip allt måste kunna yttras utan hänsyn till avsikter eller konsekvenser. Att de fria yttrandenas oreglerade marknad är yttrandefrihetens naturtillstånd. Att yttrandefriheten är produkten av en osynlig hand.
Vad som här förespeglas är kort sagt en offentlighet där varje yttrande alltid kan ställas mot ett annat yttrande, där ord alltid kan bemötas mot ord.
Detta är naturligtvis lika verklighetsfrämmande som föreställningen om den självreglerande marknaden. På samma sätt som marknaden är yttrandefriheten i själva verket en komplex juridisk, social och kulturell konstruktion.
Precis som marknadsekonomin kan yttrandefriheten bara existera i reglerat tillstånd, officiellt som inofficiellt. Den oreglerade yttrandefriheten, liksom den oreglerade marknaden, undergräver snart sig själv.
De som hävdar att yttrandefriheten är självreglerande, att ett yttrande alltid kan regleras av ett annat, har inte betänkt hur många informella regler och överenskommelser som krävs för att en sådan "självreglering" ska fungera, ett slags kontinuerlig "avstämning" om hur det som yttras i offentligheten ska uppfattas och förstås.
När Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson inför EU-valet 2009 i en artikel i Aftonbladet, betecknade muslimerna i Sverige "som vårt största utländska hot sedan andra världskriget", bröt han inte mot den formella yttrandefriheten men väl mot den informella, sådan den dittills hade tillämpats. Det som tidigare inte hade kunnat sägas offentligt, kunde nu det.
Något mera utmanande, med hänsyn till lagen om hets mot folkgrupp, var den reklamfilm som SD producerade till valrörelsen 2010 och där omisskännligt muslimska kvinnor med barnvagnar syntes beröva en omisskännligt svensk pensionär med rullator på hennes pension, men också här blev den huvudsakliga effekten att de informella yttrandegränserna förflyttades och debattklimatet förändrades.
Problemet överlag är dock att det i samhälle efter samhälle har blivit allt svårare att upprätta och upprätthålla det slags oskrivna överenskommelser som måste till för att göra yttrandefriheten politiskt och socialt hållbar.
Dels därför att det är lättare att medvetet eller omedvetet missförstå och misstolka yttranden i samhällen där de kulturella, språkliga och religiösa referensramarna blivit många och delvis främmande för varandra, än i samhällen där de nyss var få och invanda. Dels därför att det blivit kommunikationstekniskt möjligt för vilka yttranden som helst, från vilket källarhål som helst, producerade med vilka avsikter som helst, att med blixtens hastighet och utan minsta sociala eller kulturella hänsyn, göra sig gällande i vilket sammanhang som helst.
I samhällen där antisemitism fortfarande är socialt omöjlig att propagera i offentligheten kan samma antisemitism fördolt och gränslöst propageras i kretsar där helt andra regler och överenskommelser etableras om vad som får sägas eller inte.
Med tiden riskerar dessa nätets underjordiska yttrandemiljöer att ersätta den gemensamma offentliga arena som varit förutsättningen för yttrandefriheten såsom vi hittills känt den.
Vad försvaret av yttrandefriheten i dag kräver är därför inte kompromisslöshet utan den politiska och sociala förmågan att ingå de nya kompromisser, formella och informella, som krävs för att säkra yttrandefriheten också i nätets och näthatets tidevarv.