Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Frihamnen står öde i tio år till

Nuförtiden är det bara koppartjuvarna som är glada härinne. Foto: Jan Jörnmark

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ÖDEPLATSER

Efter en stund i den ödelagda frakt- terminalen i Frihamnen börjar jag tänka att den egentligen är ett konstverk som René Magritte skulle känt sig stolt över. Direkt över älven ser man operan och Ralph Erskines höghus, som en makalös kontrast till det kaos som råder härinne. Tolv år efter att de sista bananerna lossades samspelar de kvarglömda reklamaffischerna för Chiquita på ett effektfullt sätt med högarna av nyskalade kablar.

Förödelsen kan ses som en programförklaring om vår ovilja att hantera globaliseringen och förändring i Göteborg. I mitten av 1980-talet ritade Erskine och Romaldo Guirgola en idéskiss för att utveckla Frihamnen. Tio år senare kom arkitekterna på Stadsbyggnadskontoret fortfarande ihåg planerna: "Vi välte över city till Frihamnen och Lundby Strand eftersom dessa ju ligger så nära centrala stan".

Planerna hade utgått ifrån att det inte skulle finnas någon hamnverksamhet kvar i Frihamnen år 2005.

Prognosen slog in nästan exakt. Trots att det fanns en livlig göteborgsk mytbildning om att "blixtgubbar kommer alltid att behövas, för bananhantering går inte att containerisera" fortsatte den tekniska utvecklingen i resten av världen.

Hamnen ställdes inför fait accompli lagom till millennieskiftet, när valet blev att förlora kunderna eller flytta bananerna till Skandiahamnen. I ett försök att trotsa tidens gång bestämde man sig då för att flytta hit DFDS Englandsfärjor.

"Frihamnen blir lite mer hamn igen, med en stor passagerarfärja som ser ut som många vill att en båt ska se ut", skrev GP i en artikel om den stora nysatsningen.

Verkligheten var krassare och när invigningen väl hade genomförts till tonerna av glatt tutande säckpipor visade det sig att man gjort upp planerna utan att ta med Ryanair i ekvationen. Efter bara några år fick bananruinerna samsas med resterna av trafiken till Newcastle.

Sedan dess har den brisfälliga förmågan att hantera förändring slagit ut i full blomning. Stadens centralaste område har ända sedan 2005 fått fungera som lågintensivt centrum för rockkonserter och motorrace.

Någon realistisk plan för att förändra området finns det fortfarande inte. För någon vecka sedan visade det sig dessutom att planerna på en ny Göta Älvbro hade fått skrivas fram flera år in på 2020-talet.

Eftersom det är svårt att tänka sig att man kan börja bygga här innan bro- frågan lösts, innebär det att visionärerna och kabeltjuvarna har ett drygt decennium på sig för att utveckla vårt allra mest originella monument till det som stadsarkitekten menar är "en av Europas glesaste storstäder".

 

Av Jan Jörnmark


  

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!