Om den franske presidenten Jacques Chirac, som satt vid makten mellan 1995 och 2007, brukade det sägas att han var en politiker som läste ett häfte poesi, gömd i en Playboy. Det var en extremt bildad man som i sitt röstfiskande kände sig tvungen att visa upp en något föråldrad machobild av en skojfrisk man av folket.
Den gaullistiske statschefen var en cyniker av sällan skådat slag. Hans medarbetare vittnade om hur hans kassaskåp som borgmästare i Paris var fullt av sedelbuntar av okänd härkomst. De användes till att betala weekendresor till New York i Concorde. Statsmannen ljög för sina väljare och var notoriskt otrogen mot sin fru. I partihögkvarteret kallades han för Monsieur Tre-minuter-inklusive-dusch.
Han var en av de sista dinosaurierna av en utdöende, politisk ras - eller en politisk grottmänniska, om man så vill. Ett levande museiföremål.
Ett museiföremål är just vad han nu har blivit.
Läs mer: "Franska repliker mer än ljum folkbildning".
Det är en extremt intressant upplevelse att i dag besöka utställningen "Jacques Chirac - dialog mellan kulturer" på det bara tio år gamla Musée du quai Branly i Paris - ett museum vars namn i dagarna fick tillägget "Jacques Chirac".
Det var ingen händelse att Jacques Chirac drev på mångmiljardsatsningen för att bygga det franska Världskulturmuseet. Den franske statsmannen var ända sedan unga år djupt fascinerad av världens olika ursprungskulturer. Som student bilade han runt i såväl svenska Norrland som i USA. Som vuxen politiker blev han en erkänd, självlärd expert på afrikanska statyer och konstverk från Stilla havets ökulturer.
Intresset var mer än en hobby - och det är här som saken blir intressant. Jacques Chiracs fascination för ursprungskulturer hade något mycket franskt över sig. Något som kom att prägla hans politik. Det handlar om fransk universalism - tron på en allmän oföränderlig människonatur och allmänmänskliga värden - med rötter i franska revolutionen.
Läs mer: "Vi kommer alltid att ha Paris" av Karin Olsson.
Den franska revolution som hundratals paraderande fordon på Champs-Elysées i dag - den 14 juli - ska få oss att komma ihåg.
Innan jag börjar promenaden genom arkitekten Jean Nouvels ringlande banor och kuber i museet så klickar jag mig fram i den nyligen publicerade Chilcotrapporten om hur Tony Blair drev sitt land i krig på USA:s sida i Irak, år 2003.
I rapporten läser jag om hur Jacques Chirac var rasande på Tony Blair och hans brittiska regering som, enligt fransmannen, helt saknade kurage gentemot USA:s president George W Bush. Själva tanken på en civilisationernas sammandrabbning gick tvärtemot allt vad Chiracs bildning hade lärt honom. Här fanns statsmannens röda linje. Han må ha varit cynisk i många avseenden, men när det kom till humanismens grundvalar så fanns det inte ett lövtunt utrymme för kompromiss.
Jacques Chirac vägrade att gå i krig på Bushs sida i Irak. 13 år senare ekar hans argumentation nästan profetiskt:
- Det är uppenbart att om det blir krig så kommer de första vinnarna bli dem som söker konfrontation, sammandrabbning mellan kulturer och mellan religioner. Enligt mig så kan ett krig av den här arten bara leda till ökad terrorism, sa Jacques Chirac i en fransk tv-intervju vintern 2003.
Privat hyste Jacques Chirac enbart förakt för en amerikansk president som knappt kunde göra skillnad på en shia- och en sunnimuslim. Chiracs unika bildning i sumeriskt statsskick eller i afrikanska, antika begravningsriter blev däremot grunden för en utvecklad magkänsla och intuition.
Dagens utställning på det museum som han lät bygga i skuggan av Eiffeltornet försöker visa hur kulturer kan berika sig ömsesidigt, i ett jämställt samtal med varandra. Det påminner också om Chiracs egen vision om en multipolär värld sammanflätad av några få, universella värderingar om mänskliga rättigheter.
– Ursprungen till konflikter är nästan alltid ideologiska, mer än politiska. Okunskap och förakt ligger till grunden för krig, sade den nyvalde president Chirac 1995, inför Unescos generalförsamling.
Läs mer: "Bataclans glömda judiska historia".
Hans dröm om en multipolär värld, i stället för en likriktad, globaliserad planet fick en del konsekvenser. Bland annat att Frankrike startade den lilla, men världsomspännande nyhets-tv-kanalen France24, för att ge världen en kompletterande röst till amerikanska CNN.
Jacques Chirac var också den första president att be om förlåtelse för den franska Vichyregimens roll som medlöpare i Förintelsen. Slaveriet klassades i parlamentet som ett brott mot mänskligheten.
En flygel med konst från den islamiska världen inhystes i Louvren. Jacques Chirac lade grunden till ett migrationsmuseum på samma plats i Paris där kolonialmakten förr hade visat upp ursprungsbefolkningar i bur som på zoo.
Det museet vägrade hans efterföljare Nicolas Sarkozy inviga under sina fem år vid makten (2007-2012). För då hade vinden redan vänt, i Frankrike liksom i övriga Europa. Populismen fick en nystart. Nationalismen bankade sig på bröstet.
Läs mer: "Stoppa den växande islamiska ondskan" av Per Wästberg.
I dag beskrivs ättlingarna till sumerisk kultur eller till Songhairikets kulturrikedomar (i nuvarande Mali) ofta på samma vis: en anonym flodvåg av avhumaniserade flyktingar när de inte bara är ett diffust hot.
De svartvita museibilderna på Jacques Chirac känns plötsligt väldigt avlägsna - och samtidigt väldigt moderna.
Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.