Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Frank Partnoy: Tändstickskungen

Ivar Kreuger och Mary Pickford.
Foto: SCANPIX
Ivar Kreugers nydanande imperiebygge raserades av det mest genomskinliga förfalskningsförsök. Per Olov Enquist läser en amerikansk biografi om tändstickskungens uppgång och fall.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

BIOGRAFI
FRANK PARNOY | Tändstickskungen – århundrandets finansskandal | Översättning Margareta Eklöf | Albert Bonniers, 335 s.

Vid 18-tiden den 22 november 1931 byter Ivar Krueger liv och blir en annan.
Han har hittills skapat ett världsomfattande finansimperium, men gjort det inom lagens ramar. Nej, det är nog fel. Han har aldrig gjort något olagligt, men väl opererat över lagen. Han har skapat en sfär av ekonomiska transaktioner som så att säga ligger före lagen.
Lagen har inte hängt med. Lagen har varit en smula gammalmodig, på efterkälken. Inte uppdaterad.
Alla de manipulativa och gåtfulla transaktioner som i dag, 2010, gjort den nu aktuella krisen så ogenomskinlig, själva imperiebyggets inre dimmiga struktur, konvertibla gulddepentures, B-aktier utan rösträtt (det var han som uppfann det!), off balance sheet financing, ogenomskinliga förbindelser mellan dotterföretagen, gåtfulla derivat, allt detta har han på 20-talet uppfunnit. Pyramidbyggandet. Ogenomskinligheten som högsta princip.

Det var också skälen för dåtiden att beundra vår svenske hjälte. Oåtkomlig, ej infångad av lagen, men över lagen. Inte så gammelmodig som lagen.
Så en höstdag 1931 blir han en annan. Nu tar han stegen in i det olagliga, han går in i den gammalmodiga lagen, och bryter mot den.
En nästan genant ålderdomlig förfalskningshistoria. Han går till ett tryckeri där han känner faktorn och får hjälp att litografera italienska statsobligationer. Han så att säga har delarna och de knåpar ihop en helhet. Det ser nästan äkta ut, inklusive namnteckningarna. Alltsammans värt drygt 100 miljoner dollar, en ofattbar summa vid den tiden.
På vägen hem passerar han en älskarinna på Villavägen, men stannar bara en kort stund, och spelar enbart piano.
De italienska statsobligationerna placerar han sedan i sitt privata kassaskåp. Själv rör han dem aldrig mer. Efter skotten i Paris blir de uppfiskade ur kassaskåpet. Allting tycks plötsligt mycket klart, inte längre ogenomskinligt, som det lyckade imperiebygget varit. I viss mån roterar det moderna industriella Sverige, än i dag, runt dessa deponerade och falska italienska växlar.
Frank Partnoys Tändstickskungen är en utomordentlig genomgång av de sista tio åren av Kreugers liv. Inte barndomen. Inte upptakten. Inte framväxten av hans imperium, från LM Ericsson till Svensk Filmindustri till Boliden till sydamerikanska koppargruvor.

Nej, boken beskriver bara erövringen av ett världsherravälde: det över den lilla tändstickan.
Det räcker. Det är historien om hur denne snillrike finansman kommer på en mycket enkel idé: han vill, i efterdyningarna av det första världskriget, vid 20-talets början, erbjuda de krigströtta, utmattade och utfattiga centraleuropeiska länderna gynnsamma lån, i utbyte mot en monopolkoncession på produktion och försäljning av tändstickor inom deras gränser. Ett slags kapitalistisk Marshallplan, dock inte gratis, utan i utbyte mot världsherravälde över den lilla stickan. En strålande idé. Om man har pengar att låna ut.
Problemet blir nu, för oss i dag, mycket välkänt. Någon köper ett hus och tar ett lån, och behöver snart betala ränta, och tar då ytterligare ett lån för att klara räntan; men så sjunker marknaden och huset kan inte belånas mer. Allting blir ett pyramidspel.
Ett lån kräver säkerhet. Faktiska tillgångar. Och 1929 hade marknaden brakat samman, Kreuger var nästan den enda som stod på fötterna, men hans lån var svindlande. Det hjälpte då inte att han bjöd sin huvudbanks utsedda granskande revisor (med fru! med fru!) på mutresor jorden runt. Bankerna började tveka att hosta upp fler lån.

Och till slut finns bara förfalskade italienska statsobligationer kvar att belåna. Men de skulle ju avslöjas ögonblickligen, så klumpiga var förfalskningen.
Och då är det lika bra att skjuta sig. Och så gör han det.
Resten är en välkänd och förfärlig historia: hur hans finansimperium slets i stycken och käkades upp, och smältes, och visade sig närande, inte minst i Sverige för Wallenbergarna. Ivar Kreugers eget anseende som en av historiens värsta svindlare verkar dock fastlagd.
Eller? Dags för ny granskning av historien?

Partnoys mycket detaljerade, närmast utmattande, genomgång av fakta i målet visar nog att sista ordet knappast är sagt. Det är dock detta med de italienska förfalskningarna som aldrig kan pratas bort: det ögonblick när det sofistikerade blev - ja lite medeltida.
Men det är spännande att några ögonblick leka med kontrafaktiska möjligheter. Om - om! - Ivar Kreuger fått ett gott råd av den unga finska kvinna han tillbringade sista natten med: rådet att åka hem från Paris.
Att öppna sitt kassaskåp i Stockholm och elda upp de förfalskade italienska statsobligationerna. Att förneka att de någonsin funnits. Att de som trott sig se dem, att de ljuger. Att med lugn motse en konkurs; han var ju inte precis ensam om detta våren 1932.
Att ta några veckors semester med sin enda och bästa vän Greta Garbo som älskade ensamheten lika mycket som han själv gjorde. Att sedan reda ut kollapsen, och ta skiten, och i varje fall förhindra att de lystna och alls ej så begåvade konkurrerande gamarna gratis, gratis! praktiskt taget för noll dollar! fick slita sönder hans, faktiskt, i övrigt ganska välmående imperium.

Och om han så alltså, kontrafaktiskt, fick gå till hävderna som något annat än historiens genom tiderna tredje värsta bedragare. Enligt Financial Times.
Hur hade Sverige sett ut då? Med dessa 100 miljoner dollar italienska statsskuldobligationer uppeldade? Med kanske andra finanscentra?
Nej, förresten, vi ändrar inget i historien. Vi sitter väl nöjda. Eller?