Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Från Syrien till Star wars – kvinnohatet är konstant

Den kurdiska soldateb Barin Kobani dödades och lemlästades av turkiska milismän. Foto: YOUTUBE / YOUTUBE
Isobel Hadley-Kamptz är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
"Alla frågors moder" av Rebecca Solnit.
Kate Mannes "Down girl: the logic of misogyny".
"Kvinnor och makt – ett manifest" av Mary Beard.

Redan de gamla grekerna hatade kvinnor. Isobel Hadley-Kamptz spårar patriarkatets djupa rötter. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IDÉDEBATT | KVINNOHAT. Filmen fladdrade förbi i mitt Twitterflöde för ett tag sedan och jag började titta innan jag hann hindra mig själv. Kameran gled över marken, bort mot en död blodig kropp. Det var en kvinnlig kurdisk soldat som dödats av turkiskstödd milis i Afrin, nordvästra Syrien. Hon var avklädd på överkroppen och under blodet såg man att någon hade skurit bort brösten. Underkroppen var täckt i blod. Hon hette Barin Kobane, stred för den kvinnliga brigaden YPJ i Syrien, hade varit med och besegrat IS i Raqqa, men hade nu alltså fallit i den fortsatta striden mot Nato-landet Turkiet. 

Västvärlden må ha fetischiserat de kurdiska kvinnokrigarna med stjärnögda reportage om vackra krigarinnor, men här var misogynin i stället lika tydlig som i IS sexslavsindustri. Denna kvinna som lämnat sin traditionella roll måste också efter döden sättas på plats. Hon måste bestraffas i själva sin kvinnlighet med stympning av bröst och könsdelar. Vissa säger att hon torterades ihjäl. 

 

LÄS MER – Isobel Hadley-Kamptz: Att våldta någon är så gott som riskfritt

Våldtäkt är vardag

Nu är förvisso döda, lemlästade, våldtagna och förnedrade kvinnor en del av vardagen. Om inte i nyheterna, där de förekommer varje dag, året runt, så i fiktionen. Vad gör det ens med oss? Denna tanke från Rebecca Solnits nya "Alla frågors moder", har bitit sig kvar. 

Solnit blev världsberömd med “Män förklarar saker för mig”, en bok som kom till utifrån upplevelsen att en man försökte förklara en bok för henne som hon själv hade skrivit. Nu försöker hon skissa fram en samtida feminism och ett kapitel handlar om att så många av världens allra mest hyllade litterära konstverk behandlar kvinnor som skräp. 

Det betyder förstås inte att författarna hatar kvinnor, eller att böckerna inte bör läsas, men Solnit ställer frågan om hur det ändå påverkar oss. ”You read enough books in which people like you are disposable, or are dirt, or are silent, absent or worthless, and it makes an impact on you.” Konst skapar världen. Den skapar oss. 

Oscarvinnare

Häromdagen länkades runt en lista med hur mycket kvinnor talar i Oscarbelönade filmer, och siffran varierade mellan noll och kanske 40 procent, den vanligaste ligger mellan 10 och 20. Det är så lite plats som vår kultur hittills gett kvinnor. 

Jag säger hittills för att det faktiskt förändras. De nya "Star wars"-filmerna har till exempel en kvinna som en självklar huvudkaraktär som agerar oberoende av män. Det är i sammanhanget både roligt och tragiskt att så kallade mansrättsaktivister blivit så upprörda över detta att de på egen hand klippt om den senaste filmen för att ta bort alla scener där kvinnor förekommer som mer än dekoration. Deras version blev tyvärr bara 46 minuter lång. 

Verkligheten och fiktionen blandar sig med teorierna. Barîn Kobanês blod blandas med både tusentals fiktiva kvinnolik och med Elliot Rodgers kvinnohatiskt inspirerade massmord 2014 i Isla Vista i Kalifornien. Rodger, en ikon i kvinnohatande nätmiljöer, gav sig ut för att mörda attraktiva kvinnor som straff för att kvinnor inte givit honom sexuell uppmärksamhet. Vid skolskjutningen i Florida nyligen hyllades skytten snabbt som en ny Rodger i kvinnohatarkretsar på nätet och man hoppades att han siktat särskilt på kvinnor.

 

LÄS MER – Isobel Hadley-Kamptz: Hanif Bali är en sämre version av Donald Trump

PK-feminister

Jag får medan jag skriver detta våldtäktshot på Twitter av någon som tycker illa om något jag skrivit. I huvudet flimrar bilder från nattklubben/bordellen i "A handmaid’s tale", där männen njuter extra mycket av att ha just intellektuella kvinnor som sexslavar. Så ska de tuktas, PK-feministerna!

Jag är nu inte särskilt hårt drabbad av denna djupt bisarra nya normalitet. Men som textuella versioner av kvinnoskändningen i Afrin öser hot och mer eller mindre detaljerade våldsfantasier ner över nästan alla kvinnor som vågar uttala något som gör de våldsfantiserande männen arga. Detta är i dag del i villkoren för att vara kvinna i offentligheten.

När jag läser den australiska filosofiprofessorn Kate Mannes "Down girl: the logic of misogyny" klarnar begreppen. Hon påpekar att misogyni inte handlar om generellt kvinnohat, man kan utmärkt väl älska sin mamma, sin flickvän, sin dotter, och ändå besinningslöst hata de kvinnor som bryter det patriarkala kontraktet genom att kliva ur den roll som givits dem. 

Patriarkatet

Om vi nu ska vara tydliga: vad menar jag med patriarkat? Jag syftar på det system som utgår från definitiva könsskillnader och könsroller, som värderar maskulinitet högre än femininitet och som ger män som grupp mer makt än kvinnor som grupp. Jag räknar också in det patrilineära tänkandet, alltså det fokus på fadersarvet som leder till en önskan om kontroll av kvinnors sexualitet. 

I kvinnorollen ingår att ge omsorg, kärlek och uppmärksamhet, till barn och till män, utan att kräva lika mycket tillbaka. Det ingår att lyssna på män mer än man blir lyssnad på, att inte ta likvärdig plats i ett samtal. 

I dag tar fler kvinnor mer plats, samtidigt som vi som gör det hatas alltmer öppet. Men det finns ingen motsättning mellan framsteg och misogyni. Tvärtom kommer det i ett liberalt, modernt samhälle finnas fler kvinnor som vågar bryta mot reglerna och därför riskerar att utsättas för misogyn korrigering från män som inte accepterar utvecklingen. Sexism rättfärdigar patriarkatet genom sin nedvärdering av kvinnor, misogyni upprätthåller patriarkatet genom att bestraffa dem som avviker. 

 

LÄS MER – Isobel Hadley-Kamptz: I antikens Grekland fick bara påsättaren njuta

Hierarkier utan njutning

Det gäller också män som avviker. Solnits citerar bell hooks, om hur mäns främsta uppgift i patriarkatet inte är att kontrollera eller utöva våld mot kvinnor, utan att göra det mot sig själva. De måste allra först självstympa, döda sina känslor och känslighet, och om de inte lyckas kommer patriarkalt inordnade män genast straffa dem. 

Mäns värde finns i inordnandet i hierarkier, inte i sånt trams som relationer eller njutning. Jag tänker på alla unga män som primärt skryter om sexuella erövringar för att nå status bland andra män. Om sexet var njutbart, fantastiskt, omvälvande, är av underordnad betydelse.

I Solnits analys ligger fokus på rösten, eller bristen på röst. Kvinnors tystnad ligger under århundraden av förtryck, och när kvinnor ändå yttrar sig värderas deras ord lägre än mäns. Både män och kvinnor tenderar att tro mer på män, att lita mer på deras kunskap och fortsätta sprida idén om att kvinnor skulle vara mer manipulativa och lögnaktiga än män. 

Vi litar till och med mer på den manliga rösten i sig själv än den kvinnliga, djupare röster uppfattas som mer trovärdiga. Även en så hård kvinnlig politisk ledare som Margaret Thatcher gick hos talpedagog för att sänka sitt röstläge. 

Odysseus

Antikvetaren Mary Beard tar i "Kvinnor och makt" upp hur tystandet av kvinnan ingått i den västerländska kulturen ända sedan dess första och mest firade uttryck. Hos Homeros väntar Penelope på sin make Odysseus, ännu inte tillbaka från trojanska kriget. När hon i sin festsal öppnar munnen för att tala blir hon dock tillsagd av tonårssonen Telemachos att hålla tyst och gå tillbaka till sitt rum. ”Go make me a sandwich” som dagens manliga nätkrigare 3000 år senare säger till kvinnor med åsikter.

Trojanskan Kassandra drabbades å sin sida av den bittra förbannelsen att kunna se in i framtiden, men aldrig bli trodd på sitt ord. Som en kommentar till misogynin är det nästan humoristiskt att anledningen till förbannelsen var att hon nekade Apollos sexuella inviter. 

En kvinna som säger nej till en man får räkna med att aldrig bli trodd. 

 

 

SAKPROSA

KATE MANN

Down girl: the logic of misogyny

Oxford university press, 368 s.

 

REBECCA SOLNIT

Alla frågors moder

Översättning Helena Hansson

Daidalos, 295 s.

 

MARY BEARD

Kvinnor och makt – ett manifest

Översättning Annika Hultman Löfvendahl

Norstedts, 126 s.

 

Isobel Hadley-Kamptz är journalist, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Om sport och våld".

Läs fler texter av Isobel Hadley-Kamptz här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!