Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Från salongen till pissoaren i sekelskiftets Stockholm

Porträtt av Rolf de Maré, Nils Dardel, 1910-tal. Foto: Johann Bergenholtz/Hallwylska Museet
Berzelii park i Stockholm. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Vid sekelskiftet uppstod ett slags tidiga arenor för queera begär och identiteter. Hanna Johansson besöker Hallwylska museets Pridevisningar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | PRIDE. Det hänger en underbar Nils Dardel-målning på Hallwylska museet i Stockholm, klar i färgerna, ett porträtt av en ganska ung man i senapsgul kostym och gredelin väst. I den gamla paradvåningens rökrum sticker den ut mot den mörka inredningen med sammetssoffor och tavlor med jaktmotiv. Istället för rykande gevär: en svalkande skog, skummande vatten.

Mannen i den gredelina västen är Rolf de Maré, en av Dardels vänner och ibland älskare; direktör för Svenska baletten i Paris på 1920-talet, grundare av Dansmuseet i Stockholm, favoritbarnbarn till Wilhelmina von Hallwyl. Någonting med blicken, med handen som lite kokett vilar mot midjan, får mig att tänka på en formulering ur Elisabeth Hjorths recension av Abdellah Taïas roman ”Ett arabiskt vemod”: han är den som alla mödrar vill skämma bort. 

Målningen kan ses i museets specialvisning ”Under ytan”, som tar fasta på sexualitet och könsroller i förra sekelskiftets Sverige. En annan specialvisning, ”Bekanskap sökes...”, tar plats utanför själva museet och i kvarteren runtomkring. I Berzelii park, ett stenkast från Hallwylfamiljens påkostade bostad, var soldatprostitutionen nämligen utbredd.

Offentliga toaletter

Så uppstod alltså ett slags tidiga arenor för queera begär och identiteter: å ena sidan den rika bohemens salonger, å andra sidan parken eller den offentliga toaletten. Vilket förstås också redan från början stakar ut en svårlöst ojämlikhet i historieskrivningen. Nils Dardel och Rolf de Maré känner vi till, deras namn, deras relationer och livsgärningar. Männen i parken förblir anonyma. Vittnesmålen om arbetarklassens homosexuella utgörs främst av brottsregister.

Ett sällsynt undantag är Eric Thorsells ”En homosexuell arbetares memoarer” som sammanställdes av Fredrik Silverstolpe 1981, en bok som tyvärr är i stort sett omöjlig att köpa i dag. I min bekantskapskrets har ett och samma exemplar cirkulerat i flera år, som en lite anakronistisk illustration av hur den queera kunskapstraderingen fortfarande är beroende av semihemliga och implicita nätverk.

Men ta dig under ytan, gå till Hallwylska – visningarna ges hela Prideveckan ut – och lägg till Berzelii park på den mentala kartan över Stockholms queera landskap.  

 

LÄS MER:

Den homoerotiska konsten visar att vi alltid har funnits 

 

Hanna Johansson är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.